Jag har läst Birgitta Trotzigs roman ” En berättelse från kusten”, utgiven 1961 på Bonniers förlag och tack och lov inte utgallrad från det lokala biblioteket.
År 1460 föds ett oönskat barn, en flicka, i Aos (Åhus) i det som då var östra Danmark. Medeltiden är mörk här och världen hård och grym vilket Merete (som flickan heter) snart får erfara. Merete är bara en av flera personer som får inta huvudpositioner i denna apokalyptiska värld - här finns också den rike och mäktige Lavst Peder hans unga fru Apelone, munkar och lösdrivare. Berättelsen för tankarna till Uppenbarelseboken och apokalypsens ryttare och människan går mot döden var hon än befinner sig. Ingen skonas och även om vi befinner oss mitt i ett medeltida mörker känns boken tidlös. Birgitta Trotzigs språk är rikt och målande, oändligt vackert och så skiner det som ett starkt ljus mitt i mörkret.
”Det är nu senhöst. Dagen lutar mot sitt slut. De låga, bjärta solstrålarna faller över det frostätna höstgräset: jordens sista ljus innan utslocknandet- flammande, klart och starkt men dött, redan med allt det skapades verklighet nästan helt borttärd ur det. Liksom utfrätt. Och starkt i kraft av någonting annat, en annalkande obekant värld. Må inte den som är på taket stiga ner. Må inte den som är i plogfårorna vända om för att taga en mantel. Nu lyser havet i kvällningen som en dyrbarhet, lysande svartblått och guld. Den lysande dyrbara kölden, så värdelös. Barnen leket vid stranden, sand silar genom deras händer. Det är nu sent på hösten, sent på året, allting lutar mot det yttersta. Barnen leker vid stranden. Mörkret kramar jorden.”
”En berättelse från kusten” är en oförglömlig bok. Värd att läsas mer än en gång och framför allt värd att plockas fram från magasinet.
Birgitta Trotzig (1929-2011)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar