När ljungen blommar

är sommaren slut. Så har jag alltid känt och nog förebådar den rödvioletta prakten en annan årstid. Ett stenkast bort från mig finns den stora heden, ett naturreservat, som just nu är ett stort täcke av blommande ljung- ett underverk i sig och något att stanna till inför och långsamt ta in. Här, vid vårt lands yttersta kant är det dags att möta en mörkare årstid. Jag har fyndat på bibliotekets lilla antikvariat där jag hittade en diktsamling av bygdens store poet, Anders Österling. Jag fastnade för den här dikten.

Sommaren, redan förbi,
har tänt som en skön paradox
ett sista fyrverkeri
av gullris och purpurflox.

Det slocknar i soldränkt svall
med tystnade humlor och bin,
när mörkrets tidiga fall
drar ner sin svarta gardin.

Och årstiden stupar brant
men Jupiters planet
står som en krondiamant
och strålar av evighet.

Från dikten ”Slutblommat” i Vårens löv och höstens (Bonniers förlag, 1955).