Engelsk humor

Edward F Benson (1867-1940)

Hur hann han med? Det undrar jag när jag ser den digra listan över verk som Edward Benson skrev under sitt liv. Mest känd blev han för sina böcker i serien "Mapp and Lucia" som även blev dramatiserade och visade på engelsk TV i modernare tid.

Benson kom från en familj med många talanger (hans far var rektor och sedan ärkebiskop av Canterbury). Edward själv var även en mycket framstående atlet (specialitet: konståkning). Två av hans bröder blev också författare och en syster var en framstående egyptolog.

Nu är jag rejält nyfiken på den här romanen från 1917: Autumn Sowing som enligt beskrivningen ska vara " a poignant classic of English humour.

Diktens Uppsala

Jag är i skogen födder
bland berg och sjöar blå,
sedan så blev jag nödder
att bo vid Fyris å.

Må kornet, rågen på slätten
frodas än så väl,
till skogen, vågen och bergen
trår än min själ.

Erik Gustaf Geijer

Fotot ovan är från 1920-talet men mycket i Uppsala är sig likt idag. Jag tycker bättre om staden än Geijer och trots att man inte kan se havet härifrån så kan man känna historiens vingslag nästan överallt på de gamla gatorna och gränderna..

På bibliotekets uförsäljning av gamla böcker hittade jag en trevlig antologi sammansatt av Teddy Brunius (1922-2011) och med illustrationer av Mark Sylwan.

I antologin (Diktens Uppsala, Albert Bonniers förlag 1952) samsas känt och något mindre känt i diktarvärlden.

Jag väljer några rader ur  "Vinternatt" av Olof Thunman -1879-1944 (och han är upphovsmannen till en synnerligen känd text nämligen "Vi gå över daggstänkta berg".)


Det ligger snö över Fågelsången
och frost i minnenas paradis
av nutidskyla i forna hjärtan
och kring vart löje en kant av is.

-----

Det ligger snö över Fågelsången
och fallet sover vid Islandsbron.
I natten lyssnar en vinternfången
förgäves efter en vårens ton.

Våren har tagit paus här i södern och igår täckte snön alla mina påskliljor.

Resjetnikovs nyktra sanning

Pråmdragarna. Tavlan är målad av Ilya Repin.

Jag gjorde ett par bokfynd i går genom att leta igenom Bibliotekets vänners hylla för begagnade böcker (avdelning klassiker). Hem kom jag med Fjodor Resjetnikovs roman "Pråmdragarna" från 1860-talet. Den svenska utgåvan är från 1974 och utgiven i serien Tidens ryska klassiker.

Resjetnikov var en "iakttagare av verkligheten" och den verklighet han skildrade var sannerligen inte glamorös eller ens "normalt tråkigt vanlig". Här är det de allra fattigaste som visas upp för läsarna- pråmdragarna. Resjetnikov växte upp i Perm och han hade goda möjligheter att studera dessa hårt arbetande män och han såg deras eldar brinna om kvällarna längs floden (Kama). Han lyssnade med stort intresse på alla berättelser som männen underhöll sig med i väntan på nästa slitsamma arbetspass.

Fjodor Resjetnikov (1841-1871)

Pråmdragarna är den roman som Resjetnikov är mest känd för.

Byn Podlipnaja är föga vacker att se på. Den omfattar sex små hus, som ligger oregelbundet strödda till vänster om landsvägen, som leder till andra byar. Ett ligger högre än de andra, ett annat står alldeles invid vägkanten, och de övriga är knappast synliga, där de gömmer sig i skogsbrynet. Fyra av husen har ordentliga tak, de övriga har inget, de är endast övertäckta av halm, fönsterrutorna består av glimmer, här och där ligger fähus och små flätade skjul och inhägnaderna består av unga björkar, som två och två böjts mot marken med topparna, vilka sedan bundits fast vid nedslagna pålar. Grindar finns det över huvud taget inte i Podlipnaja. Man skulle kunna förstå det om det vore ont om träd, men runt omkring byn står skogen hög och tät, där finns både björk och tall. Vilka stadiga hus skulle man inte kunna bygga av virket, med inhägnader av plank och stora grindar....
- Vad skulle det tjäna till? skulle folket i Podlipnaja oförstående fråga. Det går bra så här också!

(inledningen).

Det handlar om Prag

I min mycket stora "vill läsa- hög" av böcker ligger "A Kingdom of Souls" av Daniela Hodrová och väntar på mig. Detta är den första delen i en trilogi, läser jag och här blandas historia, verklighet och fantasi.

Den här romanen har översatts till svenska (men det är ett tag sedan så vill man läsa får man anlita bibliotek eller antikvariat. )

Magisk realism kallas väl  genren för och böcker av den här arten bjuder ofta på visst läsmotstånd men när man väl hamnat där i virvlarna av illusioner träder plötsligt mycket klara bilder fram och nog känns det som om man blivit bra mycket rikare som läsare.

Daniela Hodrová tilldelades Franz Kafka-priset år 2012.

Jesting Pilate

Målning av Nikolai Gee


Pilate therefore said unto him, Art thou a king then? Jesus answered, Thou sayest that I am a king. To this end was I born, and for this cause came I into the world, that I should bear witness unto the truth. Every one that is of the truth heareth my voice.

 Pilate saith unto him, What is truth? And when he had said this, he went out again unto the Jews, and saith unto them, I find in him no fault at all.

(Johannes 18:38).

 What is truth? said jesting Pilate; and would not stay for an answer." (citat från en essä avFrancis Bacon)

"Jesting Pilate" är också titeln på en samling reseberättelser av Aldous Huxley (1894-1963). Boken jag har i min hand är gammal och ganska sliten- den har vandrat genom läsares händer under nära 100 år. Aldous Huxley reser genom Indien och Burma, Malaya och Stilla havsområdet för att sluta äventyren i USA.  Intryck och värderingar är naturligtvis färgade av just den tidsåldern och det går inte att läsa gamla böcker och sitta och oja sig över ordval och eventuella fördomar. Sådana var tiderna- man får då i stället tänka på att en del blivit bättre (om än inte allt).

Jag citerar: "Every man with a little leisure and enough money for railway tickets, every man, indeed, who knows how to read, has it in his power to magnify himself, to multiply the ways in which he exists, to make his life full, significant and interesting."

Jag ser fram emot att följa med Huxley på hans resa även om jag får stanna i min fåtölj.

På min önskelista

"The Last of the Light" är en serie meditationer och reflexioner över skymningen och dess inverkan och betydelse på och för oss människor.

Mont S:t Michel i den blå timmen. (Foto: Mike Norton)

Skymning är mest märkbar på de norra latituderna där mörkret långsamt vinner mark över ljuset när solen sjunker ner bortom horisonten. Det är en tid för eftertanke och funderingar och inte bara över fenomenet som sådant men också över våra liv som alls inte är oändliga utan som hela tiden går mot det där skymningslandet.  "The slow leaching of light from our heavens remind us of who we really are" skriver Kirsty Gunn i sin recension av boken.

Just nu har jag en väldig brist på lästid men Peter Davidson's bok kommer att vara ett av de första nyinköp jag gör.

Tryckfrihet och annat legalt

Sommaren 1963 fick jag följa med mina föräldrar till Frankrike- det var en resa som gav många intryck av skilda slag men jag minns speciellt hur den engelska tidskrift (som jag lyckades få tag på) skrev om någon slags skandal med en ung (och vacker) kvinna vid namn Christine Keeler. Så småningom skulle hon dras in i en stor rättegång - en rättegång som fick flera "höga hästar" på fall.

Den advokat som försvarade Christine Keeler var Jeremy Hutchinson och han var inte vilken advokat som helst. Han fick sitt stora genombrott i en annan mycket känd rättegång, den mot Penguin Books år 1960. Då gällde det publikationen av en roman "Lady Chatterley's Lover" (D H Lawrence). Boken ansågs vara obscen och snuskig så till den grad att den inte skulle få komma i allmänhetens händer.

I januari år 1960 beslöt Penguin-förlaget att ge ut den ocensurerade varianten av" Lady Chatterley's Lover"- det passade bra i tiden för det var 30 år sedan Lawrence's död och det var dessutom 35 år sedan grundandet av Penguin Books . Det dröjde inte länge förrän "the shit hit the fan". Det blev stämning och sedan en rättegång som började i oktober samma år.

Att läsa om detaljerna i den här rättegången är verkligen underhållande (tala om att verkligheten överträffar dikten). Ett exempel är att åklagaren, för att bevisa sin sak, noga hade räknat alla gånger vissa så kallade skabrösa ord förekom i boken. (Ordet si och så förekommer 30 gånger, ordet så och si hela 14 gånger etc etc). Penguin Books stod som segrare när rättegången till slut var över och Hutchinson hade blivit en mycket berömd man.

Andra rättsfall (för att ge bara några få exempel) i den här boken handlar om The Last Tango in Paris, Fanny Hill och så naturligtvis den stackars Christine Keeler.

Så här yttrade sig Hutchinson i rätten: ---- Ward is dead. Profumo is disgraced. And now, I know, Your Lordship will resist the temptation for what I might call society's pound of flesh. --- Let no one judge her too harshly: she was not yet 21 and since the age of 16 she was enmeshed in a net of wickedness."

Christine Keeler dömdes till ett tämligen lindrigt straff (nio månaders fängelse) Stephen Ward hade dessförinnan tagit sitt liv och försvarsministern, Jack Profumo, hade tvingats avgå . I slutänden spillde hela affären över på premiärminister MacMillan också och han slutade sin bana i förtid.

Jeremy Hutchinson är idag 101 år gammal och han är fortfarande aktiv medlem av överhuset.

En familjs historia och en resa genom Irland under 400 år

Simon Loftus har letat i arkiv och andra gömmor för att få fram så mycket sanning som möjligt om sin familj. Samtidigt tar han läsaren med på en lång (1540-1934) och vindlande resa i den ofta mycket blodiga irländska historien.

Allt börjar så klart med nyfikenhet - var kommer jag från ? Vem är jag? Är de där skrönorna som mormor/farmor berättade helt påhittade eller döljer det sig något som verkligen inträffat bakom? Det ska bli intressant att se vad Simon Loftus kommer fram till och vad han hittar i byrålådor och ärvda berättelser.

Donna Leon's Venedig och lite till

(lånat foto)


"Sporcaccione!" (det betyder ungefär "ditt snuskiga svin" på italienska och Donna Leon var inte sen att öppna sitt fönster och skrika just detta ner på gatan åt en man som hade fräckheten att slänga sina snyggt förpackade sopor rakt ner i kanalen. Så följer en beskrivning på hur skräpigt Italien är på många platser med sopor lite varstans och Venedigs kanaler ska man akta sig för att ramla ner i.

Det där med att skrika ut från fönster väcker minnen från min barndom- på den tiden fanns det gott om tanter som var hemma om dagarna och de höll minsann utkik så att allt gick rätt till på gårdar och gator- ve den unge som inte bar sig ordentligt åt. Om man vågade beklaga sig för sina föräldrar (på kvällen) blev första frågan direkt "Ja, och vad hade du hittat på eftersom tanten skrek?" Ordet "kränkt" fanns knappt ens i marginalen. Det kallades väl för att lära sig att veta hut.  Jag saknar den där "tant-tiden" - men åter till Donna Leon.

Bokens längsta kapitel handlar om Saudiarabien och det doftar starkt av vitriol.

"It's been twenty-five years since I worked there, but I still am not to be trusted on the subject of Saudi Arabia. --- During the First Gulf War I found myself saying that I wished the navigators on the U.S. bombers would get their flight path wrong by a few miserable degrees and end up laying a line of big ones straight up the main highway, right into the living room of the Royal Palace in Riyadh."

Donna Leon hade ont om pengar och accepterade en plats som lärare i engelska vid universitetet i Riyadh. Hon insåg mycket väl att Riyadh inte var Europa (eller för den delen USA) men inte i sin vildaste fantasi kunde hon ana vad livet där skulle erbjuda henne. Hon skriver om kvinnoförtrycket och om byråkratin. På bussarna tvingades kvinnor in i speciella och mycket obekväma "bås" för att göra dem osynliga för männens blickar. De där båsen var naturligtvis de sämsta platserna ombord och utan luftkonditionering (Saudiarabien är som bekant en ökenstat och det blir rätt varmt där).
När så Donna Leon blir ombedd av universitetets dekanus att ikläda sig heltäckande slöja blir det för mycket för henne. Jag citerar:

"Doctor", I began with a smile almost as oily as his own, " I know your degree is in American studies." I paused to allow him to smile modestly. "That being the case, I'm sure you're familiar with the e.e. cummings poem "i sing of Olaf glad and big". He smiled to suggest not familiarity, but intimacy, with that poem, though I rather suspect the slick doctor seldom read much American literature more demanding than Playboy and Hustler.

Taking his next smile as a permission to continue, I said, "And so I fear I have no choice but to recall to you the final line in stanza four" He looked up brightly and I went on, "Where he writes, "There is some shit I will not eat." I paused, but he did not indicate, neither in gesture nor in word, any familiarity with the text." Good day, Doctor, " I said and left.


Donna Leon avhandlar också ( jag ger bara några exempel för boken har många kapitel) överviktiga amerikaner, diverse djur (bland annat en höna vid namn Gladys), musik, turister (hon gillar dem inte) och så får man tips om hur man ska skriva en kriminalroman.

Denna dam är inte politiskt korrekt

och det tackar jag för. Ett annat "utförsäljningsfynd" som till slut hamnade på mitt läsbord blev Donna Leons essaysamling My Venice and Other Essays från 2013. Donna Leon är mest känd för sina deckare (förlagda till Venedig och som jag inte har läst och förmodligen inte heller kommer att läsa då just deckare inte är min favoritlektyr).Essayerna däremot lockade mig direkt och även om de ser ut att vara korta och kanske ibland lite väl "rappa" så är jag övertygad om att Donna Leon skriver med vass penna och med intressanta iakttagelser.

De flesta av essayerna handlar på något sätt om Venedig men här finns annat också- eftersom Donna Leon är en stor djurälskare kan man hitta en hel del om våra fyrbenta vänner (som exempelvis mullvadar, grävlingar och möss och så givetvis den egna hunden Blitz.) Hemlandet (USA) får sig ett par kängor och här kritiseras överviktiga landsmän, president Bush och en del annat. I en annan essay vågar Donna Leon sig på att skriva under rubriken "No Tears for Lady Di".och jag antar att hon inte hörde till den skara som satt gråtande framför TV:n den där dagen i september år 1997 då Lady Di's begravning ägde rum.

Jag ser att man kan få tips hur man ska behandla personer som inte plockar upp efter sina hundar (i en essay som heter- kort och koncist "Shit").

Jag ser fram emot trevlig helgläsning!

Blommor med egenskaper

Jag råkade passera förbi en stor bokutförsäljning i går (begagnade böcker) och givetvis kunde jag inte motstå en del av frestelserna som hade dukats upp på borden.

Hem kom jag med bland annat två små vackra böcker som väckte minnen från min barndom- Blomsterälvorna om våren och Blomsterälvorna om sommaren. Dessa små skönheter kom ut för första gången i början av 1920-talet (författarinna: Cicely Mary Barker) och den svenska översättningen är från 1950-talet. Jag blev nyfiken på översättaren, Irma Nordvang, och så letade jag i Svenskt översättarlexikon och fick napp direkt- och inte vilket napp som helst. Irma Nordvangs översättargärning är både stor och berömvärd.

Inte visste jag att det var Irma Nordvang som översatte Robert Musils "Mannen utan egenskaper" och det med bravur Detta stora verk slet hon med under många år trots sjuklighet och andra bekymmer. (Irma Nordvang drabbades av TBC år 1944 och från den sjukdomen hämtade hon sig aldrig riktigt). År 1970 belönades Irma Nordvang med Samfundet De Nios översättarpris.

I Irma Nordvangs "stall" finns också Ernst Wiechert, Hermann Hesse och Joseph Roth.

Fotot är lånat

Just nu håller jag till godo med mina små blomsterböcker och passar här på att återge den lilla dikten om svalörten från Blomsterälvorna om våren. Svalörten börjar sticka upp lite här och var i min närhet just nu- ett guldskimrande vårtecken som ofta växer i stora mattor.

Långt innan hagtornshäcken får sina gröna
blad
och smörblomman strör i hagen sin första
guldkaskad,
slår jag upp mina ögon. Se, för att glädja
dig
Svalörtens gula stjärnor lyser vid varje
stig.

Nyfiken på: Andrea Molesini

Den här romanen har belönats med åtskilliga litterära priser och den har också översatts till flera språk (dock inte svenska).

På danska kan man läsa om man vill- (översättningen kom redan år 2014). Den här romanen handlar om en familj som får utstå svåra prövningar under det  Första Världskriget. De österrikiska trupperna intar den lilla byn där familjen Spada bor och hus och hem tas i beslag av soldaterna med befäl.

Vid floden Piave (och berättelsen har handlingen förlagd till just dessa trakter i nordöstra Italien) utkämpades svåra strider och de österrikiska trupperna drog fram som faraos gräshoppor- de åt det som gick att komma över i matväg, de skövlade och de våldtog.

Jag ser fram emot att läsa Andrea Molesinis roman som har stark verklighetsanknyting (den bygger på Maria Spadas "Diario dell'invasione" från 1999)- vad som är sant och vad som är fiktivt vet nog bara författarna.

Never No More

Maura Laverty (1907-1966) är nog mest känd för att ha skrivit manuset till den irländska såpoperan "Tolka Row" som visades på RTE mellan 1964 och 1968. (Den var något i stil med Coronation Street och blev omåttligt populär på sin tid).

Maura Laverty skrev också kokböcker (irländska recept) men jag har fastnat för hennes självbiografiska roman "Never No More" (1942) som är ett kärleksfyllt porträtt till minne av en godhjärtad och klok mormor.

Bog of Allen (lånat foto)

Bokens Delia växer upp i en stor familj (nio barn) i närheten av Bog of Allen i County Kildare. Så blir modern änka och tvingas flytta till Kilkenny för att klara försörjningen (hon är en duktig sömmerska och med sinne för affärer). Delia väljer att stanna hos sin mormor som med glädje tar hand om den brådmogna flickan. Berättelsen följer Delia under hennes första år som tonåring och det är en omvälvande tid för henne men mormodern är ett stort stöd och ett enastående gott föredöme.

Maura Laverty skriver så hjärtvärmande och vackert om Delia och hennes älskade mormor- och om livet i den lilla byn Ballyderrig i County Kildare. Allt utspelar sig under 1920-talet och det är svåra år på Irland- inbördeskriget härjar och mord och ond bråd död är sällan långt borta.

Ett extra plus i boken är alla härliga maträtter som serveras- här får den kulinariskt intresserade sitt lystmäte vad gäller äkta irländskt kök utan krusiduller. Nutty brown bread och soda bread- black and white pudding (hemlagat, så klart) och potatismos av extra dimensioner, bara för att ge några exempel.

Det vilar givetvis ett vemod över allt- för tiden går och förändringens vindar blåser.

"Ah! you've frightened her now. She's gone. Nothing in the room but shadows and loneliness. You've frightened yourself, too. Down the stairs with you, quickly, quickly- don't forget to lock the door- And now down the boreen. Cry, cry- there's no need for you to say anything at all. The bog-wind is saying it all for you:
Good-bye Ballyderrig. Good-bye, turf-banks and fields. Good-bye Granny Lynn and Miss Hope and Sarah and all of you. Good-bye, Gran."

Bokens två förord är värda att nämna särskilt- skrivna av Sean O'Faolain och Maeve Binchy.

Någon svensk översättning av "Never No More" har jag inte hittat.

Six feet under i Connemara

Det är ett farligt oväsen under jord på den där kyrkogården någonstans i Connemara. De döda skvallrar och pladdrar och de håller ständigt utkik efter nyanlända- till riket under jord då. Man vill veta vad som händer däruppe och så kan man, som den nyligen begravna Catriona Paudeen, reta upp sig till oanade höjder.

Cré na Cille är Máirtín Ó Cadhains (1906-1970) mest kända roman och han skrev så gott som uteslutande på sitt modersmål, iriska. Cré na Cille (The Dirty Dust) kom ut redan år 1949 men det är först nu som den blivit översatt till ett mera gångbart språk, engelska. Jag hyser stor beundran för översättaren, Alan Titley, för han kan sannerligen inte ha haft något lätt arbete.

Alla personerna som talar i boken är döda och visserligen ligger de där i sina gravar men tro inte att de håller sig tysta. Nära nog hela romanen består av dialoger och monologer i en aldrig sinande ström. Det tar ett tag innan man lär sig vem som är vem och vem som säger vad. Tidpunkten är början av 1940-talet och prat var det man roade sig med (ingen TV då inte och i Connemara hade man väl knappast radioapparater heller).

Föga förvånande visar det sig att människor är sig lika överallt och  det är mestadels trivialiteter som avhandlas där under jorden- man skulle kunna tro att en man som t ex "The Master" (skolläraren) kunde ha ett och annat lite mera "kulturellt" att bidra med men han fastnar i hatet mot sin efterlämnade änka som nyligen har gift om sig med brevbäraren. Det finns ingen hejd på hans ilskna utgjutelser över detta.

- I hope he lies and never rises! I hope he gets the thirty-seven diseases of the Ark! I hope all his tubes get glutted and his bunghole stuffed! That he gets a clubfoot and a twisted gut! The Ulster flies! The yellow bellies! The plague of Lazarus! Job's jitters! Swine snots! Lock arse! Drippy disease, flatulent farts, wobbly warbles, wriggly wireworm, slanty eyes, annd the shitty scutters!---- (s. 150)

 Likadant är det med huvudpersonen Catriona Paudeen- värre skräcktant får man leta efter. Så här inleds boken (det är Catrionas röst som hörs)

Don't know if I am in the Pound grave, or the Fifteen Shilling grave? Fuck them anyway if they plonked me in the Ten Shilling plot after all the warnings I gave them. The morning I died I calls Patrick in from the kitchen, "I'm begging you Patrick, I'm begging you, put me in the Pound grave, the Pound grave! I know some of us are buried in the Ten shilling grave, but all the same....."

Det är en kakafoni av röster som hörs på sidorna och jag tycker synd om den stackars franske stridspiloten (nedskjuten utanför Galway) som inte förstår mycket av det som sägs men som ändå kommer in i samtalen på sitt hemlands språk.

Det hela är indelat i tio kapitel och i varje del inleds med en kort introduktion av "The Trumpet of the Graveyard" och han uttrycker sig på mycket vacker prosa-

"Aboveground everything is bedecked in the garments of everlasting youth.---- The golden tresses of the rainbow have been clipped by the nip of the east wind.--- och så vidare.

 i kontrast till svordomarna som kryddar många sidor i riklig mängd. (Catriona är särdeles duktig på att använda så kallat profant språk). . Cré na Cille är en kryddstark anrättning och man bör avnjuta den i långsam takt. Lättläst är det förvisso inte och själv tänker jag läsa om å det snaraste- både för att se om jag missat något och för att jag verkligen tyckte om den här mycket speciella romanen. Någon svensk översättning ska man nog inte hoppas på.

Incidents in the Rue Laugier

"Most people lead lives of quiet desperation"- ungefär så (och något fritt friserat efter Henry D Thoreau)- kan man sammanfatta Anita Brookners roman "Incidents in the Rue Laugier" från 1995, en roman som jag inte tror har blivit översatt till svenska.

Anita Brookner lämnade detta jordiska helt nyligen och jag har beslutat att läsa och läsa om en del av hennes romaner. 

"Incidents in the Rue Laugier" har de vanliga "Brookner-ingredienserna" det vill säga ensamma människor som kommer att hamna vid sidan av livets glädjeämnen. Handlingen (mestadels 1970-tal) tilldrar sig delvis i Dijon och delvis i London- en kvinna och en man ska mötas så småningom och deras miljöer och förhållanden skildras med stor inlevelse och skärpa. Nadine har en enda dotter, Maud, och hon, Nadine, har bara en enda önskan för henne nämligen ett gott parti så att hennes liv ska bli bekvämt men också så att Nadine själv ska bli fri från sin uppfostringsbörda. På andra sidan den Engelska kanalen växer Edward upp i ett välbärgat hem- han längtar efter frihet och oberoende och att få skapa sitt liv precis som han vill.

Ingenting blir som någon har tänkt sig och det som händer i den där lägenheten på Rue Laugier kommer att prägla framtiden för flera människor, men främst då bokens två huvudpersoner Maud och Edward.

Passion gentemot  plikt, acceptans av sakernas tillstånd och resignation med tristess- det är några av ingredienserna i den här berättelsen. Själv tycker jag mest synd om Edward som väljer plikten och på så sätt fördärvar sitt liv (och även sin omgivnings). Det engelska ordet är "bleak"- men personporträtten är mycket vältecknade och "Incidents in the Rue Laugier" är en bok som jag kommer att lägga på minnet.

Potters Bar

En idyll i Potters Bar foto: Rob Farrow

"We had no foreboding. We were going to Cambridge to a party for a friend's 80th birthday. We took a taxi to King's Cross and rolled our overnight bag to the semi-derelict part of the station that trains to Cambridge and King's Lynn depart from, bought first-class tickets as a small indulgence, a fitting prelude to a party, and caught the 12.45 train. We were in plenty of time to settle ourselves into seats, take out our various newspapers, books, magazines, the New Statesman, the Spectator.
We had spent the evening before discussing what we had organised for the months after the party in Cambridge: visiting Beate in Munich, eight weeks or so in Greece, working and swimming, a cruise to the Arctic, an autumn trip to see our New Zealand family. Perhaps we were both contemplating these future plans as we smiled at each other. Congratulating ourselves on successfully setting out on the first journey of a busy year?
That was the last time I saw you, the last thing I remember. I was in total blackness."

Det var den 10 maj år 2002 och författarinnan Nina Bawden var på väg till Cambridge med sin man Austen Kark. De hade satt sig bekvämt tillrätta i vagn fyra (den sista vagnen på tåget) och såg fram emot en behaglig resa genom ett grönskande landskap. Klockan var fem i  tolv när det ofattbara inträffade. Tåget spårade ur vid stationen Potters Bar i en mycket hög hastighet (97 miles i timmen). Den sista vagnen var den som fick ta den största smällen och sju personer dog i kraschen (76 skadades.)

Det visade sig sedan att olyckan berodde på bristande järnvägsunderhåll- men att få de ansvariga att erkänna detta kom att bli oerhört svårt. Alla skyllde på alla och de som mist sina anhöriga och de som skadats svårt fick inte mycket hjälp. De sveks av politiker och andra makthavare.

Nina Bawden har skrivit om allt detta i boken "Dear Austen" - en "J 'accuse"-skrift i brevform som samtidigt är en kärleksförklaring till den döde maken. Nina Bawden blev själv mycket svårt skadad i olyckan och jag kan inte annat än beundra hennes styrka och envishet. Hon gav inte upp utan hade satt sig för att de ansvariga skulle krypa fram ur sina hål och stå till svars- Skadestånd skulle också betalas ut. Hon skriver om ett förändrat samhälle- det samhälle som hon var med att bygga upp visar sig inte existera längre

"Snakehead companies are not real companies with real purposes: they exist only to make money and like hyenas and jackals that tidy up rotting meat, relieve governments of burdens they prefer not to carry. And in the end they cost the taxpayer more than if they were publicly funded." (s.80).

I det exemplar av boken som till slut hamnade i min brevlåda hittar jag ett tidningsurklipp (så många begagnade böcker bjuder på överraskningar) från år 2011. Där kan man läsa att "Network Rail faces criminal proceedings over the Potters Bar train crash. Ilskan och irritationen var stor bland de som drabbats- nio år är en mycket lång tid att behöva vänta på resultat.

Nina Bawden gick bort år 2012 och förutom "Dear Austen" lämnade hon efter sig en mängd fina romaner och barn-och ungdomsböcker (en del finns översatt till svenska).

Poeten Danielle Hope skrev en lång dikt om tågolyckan- här några rader ur den:

--- And no one expected the connection to fail
no one expected the train could crash
with passengers spilled across the rails
and families clutching ripped cases
The line silent with terror and death.

Jag tänker att svenska järnvägar av idag nog lämnar en del övrigt att önska vad gäller säkerhet och framför allt underhåll.

Poeten från Androscoggin County

Egentligen är det fel att kalla Louise Bogan så för hon bodde inte särskilt länge i sin födelseby Livermore Falls i Androscoggin County i delstaten Maine men hon tillbringade sina så kallade "formative years" i New England och jag vill gärna tro att naturen och miljön där påverkade henne på djupet.

Louise Bogan (1897-1970) kom från enkla förhållanden men tack vare en kvinnlig välgörare kunde hon få en gedigen utbildning som till slut ledde henne ända till Radcliffe College i Cambridge (Massachusetts). Louise hoppade dock av sina studier där efter en kort tid för att gifta sig med sin första man, Curt Alexander. En dotter föddes och äktenskapet bröt snabbt ihop. Några år i Wien följde och sedan bosättning i New York (och där blev Louise Bogan kvar). Hon skrev poesi och hon recenserade för tidningen the New Yorker.

På mitt läsbord just nu har jag "Journey Around My Room"- som består av dikter och självbiografiska anteckningar. Louise Bogan var annars mycket förtegen om sig själv men här kan man läsa om delar av hennes liv, ett liv som kom att bli svårt och ensamt- men det var oftast en självvald ensamhet.

"I cannot believe that the inscrutable universe turns on an axis of suffering; surely the strange beauty of the world must somewhere rest on pure joy."  Louise Bogan

Caught in a corner of the past
Wherein we cannot even weep
We only ask
For present sleep

från dikten December Daybreak

Back through plains
Back through flowers
Back through birds
Back through rain

Back through smoke
Back through noon
Back along love
Back through midnight

från dikten Train Tune

Tulane med blommande rhododendron  (fotot är lånat)


Begagnade böcker har alltid en historia och mitt exemplar av "Journey Around My Room" kommer från Lousiana, närmare bestämt från Tulane-universitetet i New Orleans. Biblioteket där har rensat ut och så har boken fått ett nytt hem hos mig. Jag hoppas att den ska trivas i min bokhylla. Den har rest långt.

En utflykt med förhinder

Tre kinesiska krigsherrar (året var 1926)

Jag har läst ut Ann Bridges debutroman Peking Picnic (Utflykt från Peking) från 1932. Handlingen tilldrar sig i ett Kina som är mycket oroligt och där man inte vet vilken krigsherre som ska regera från den ena månaden till den andra. Ändå lever man i diplomatiska kretsar som om ingenting kan rubba de bekväma cirklar som man vistas inom.

Därför vågar också en grupp av dessa så kallade "foreign devils" sig på att göra en längre utflykt från Peking till ett känt kloster (någon dags färd via åsna). Man ser till att planera väl och att utrusta sig med alla bekvämligheter och givetvis följer en grupp tjänare med på färden också. De flesta i skaran är engelsmän men det finns även fransmän och en stackars amerikansk kvinna med på utflykten. Det blir inte alls som man tänkt sig och den trevliga lilla turen som man hade sett fram emot blir visserligen minnesrik men inte på det sätt man hade trott och önskat.

Peking Picnic är en roman som går i långsam takt och det tar ett tag innan man kommer in i författarinnans sätt att skriva- men det är värt att vara tålmodig för det här är en mycket välskriven berättelse där den inre handlingen är väl då intressant som den yttre (och den sistnämnda blir så småningom spännande nog). Huvudpersonen heter Laura Leroy, en medelålders kvinna som är ett under av klokhet och mod. Dessutom talar hon kinesiska vilket kommer att bli räddningen för gruppen.

Under resans gång utvecklar sig inte mindre än tre kärlekshistorier och de är inte av det banala slaget utan faktiskt något av en psykologisk utvecklingsroman i sig. Det är relationerna mellan de olika personerna som är den stora behållningen i boken (men det är alls inte ointressant att få en inblick i ett idag kanske bortglömt Kina). Jag tycker mycket om Ann Bridges språk också.

And standing there, on her hilltop, regarding the shadowy mountains, she had a sudden vision of those leagues beyond leagues  dividing her from those she loved best. Her mind flew in the sky like a bird- over the Central Asian wastes, empty and silent, over mountains, over the bare Persian uplands, and  the green shores of the Caspian ; over Europe, murmorous with population and smoky with manufactures, to the narrow ribbon of the Channel, with little England a dark speck on the silver ocean beyond. Over England the smoke was thicker, and the murmur rose to a roar, in which single voices could be heard clearly, raised in complaint: Tim's and Sarah's, high and shrill, Aubrey's deep and gloomy, Grandmère's piping faintly, Rachel's and Richard's flat and definite- all rebuking her, the distant Laura; loved, but careless, inadequate, forgetful.

Peking Picnic är lite av en bortglömd juvel, tycker jag och konstaterar att det trots allt finns förlag som varit villiga att trycka upp boken på nytt. Det tackar vi för. Hos Bokbörsen eller något litet bibliotek någonstans kan man förhoppningsvis hitta den svenska utgåvan.

Te i Peking

The dragon cedar shaded them
As they strolled through the park
And sat them down where sky was roof
And stars lit early dark.

They drank their tea from little cups
Whereon were painted tales
Of episodes that had made gay
The lives of shy brown quails.

They drank their tea and had with it
Some watermelon seed
And being much in love, found this
Sufficient for their need.

George Elliston (Tea in Peking, 1936)


George Elliston (1883-1946) var en amerikansk journalist och en stor älskare av poesi. Hon bidrog själv med flera diktsamlingar. Den lilla dikten ovan speglar så väl den värld jag just har mött i Ann Bridges roman "Peking Picnic"

En spännande utflykt

Förf:s skildring av Pekings sällsamt hetsande luft och politiska oro som kontrast till de
närbelägna klosterbyarnas tusenåriga frid verkar djupt upplevad, och hon får en också att tro
på de vidunderliga äventyr som kunna hända ett diplomatsällskap på utflykt från Peking, då även
den tusenåriga friden brutalt brytes av nutiden: en skara avmönstrade soldater vilka som
rövare instorma i klostret, plundrande och mördande. Man tror icke fullt så odelat på bokens
hjältinna, Mrs Leroy, en mycket förtjusande diplomatfru, vilken skulle blivit mera mänsklig
om hon icke med litet för stor överlägsenhet och rådighet avklarat såväl rövarna som en egen
samt flera andra personers kärlekshistorier under picknicken. E. R—n.

Så kan man läsa i Biblioteksbladets årgång 1934. Den svenska titeln på boken blev "Utflykt från Peking" och den kom ut på originalspråket (engelska) år 1932 som förstlingsverk av författarinnan Ann Bridge. (Ann Bridge var pseudonym för Mary Ann Dolling  Sanders O'Malley eller bara Cottie Sanders (1889-1974).

Cottie var en äventyrlig kvinna och hon var enligt utsaga "född med en stark önskan att klättra i berg"- och det gjorde hon med besked. Redan som mycket ung träffade hon George Mallory i Zermatt och de kom att forma en livslång vänskap (Mallory var en av de första att försöka sig på att bestiga Mount Everest och det blev också hans död).

Bergsäventyren tog slut i och med att Cottie gifte sig med diplomaten Owen St Clair O`Malley år 1913, fick tre barn och följde med maken på många resor runt omkring i världen.

Ann Bridge blev en mycket populär författarinna på sin tid (hon var tämligen produktiv) och några av hennes böcker finns att läsa i svensk översättning. Nu är hon bortglömd men en del engelska förlag har gett ut hennes alster på nytt och jag har hittat "Peking Picnic" som jag just nu är i full gång med att läsa. Recensenten i Biblioteksbladet kallar Pekings luft för hetsande- det kan jag inte hålla med om efter cirka 150 sidor- däremot tycker jag att Ann Bridge är en duktig psykolog och de människoporttätt hon tecknar är väl utmejslade.

Fängslande läsning hittills och jag lär nog återkomma med mera om den där utfärden från Peking i början av 1930-talet.

Till floden

Den 28 mars år 1941 gick Virginia Woolf sakta ner till floden Ouse med fickorna fyllda av stenar. Man fann hennes döda kropp några veckor senare. I Olivia Laings bok "To the River" svävar Virginias ande över så gott som varje sida.

Ouse.( Lånat foto.)

Olivia Laing hade just brutit upp från ett långt förhållande och hon var trött och deprimerad när hon beslöt sig för att göra en lång och ensam vandring längs the Ouse. Den flod det är fråga om är den som flyter genom "The Downs" i Sussex. (Ouse är ett vanligt namn på floder i England).

Älggräs

"We return to the banks of certain rivers" ,skrev en gång. Czeslaw Milosz. The Ouse är en relativt kort flod (42 miles) men den har mycket att förtälja. Olivia Laing går från källan vid Haywards Heath och ner till utloppet vid Newhaven. Under tiden berättar hon om sina iakttagelser och om flodens historia och så lyckas lugna ner en ilsken tjur genom att sjunga "Jerusalem" högt och ljudligt för den. Ängarna doftar av älggräs och fåglarna kvittrar.

Så här ser slagfältet vid Lewes ut idag (lånat foto).

År 1264 stod ett stort slag vid Lewes. Henry III- son till Johan utan land- mötte Simon de Montfort och när allt var över var ängarna fyllda av döda och lemlästade män. Kungen förlorade striden, hans son Edward (senare Edward Longshanks "hammer of the Scots") blev tillfångatagen och den engelska kungalängden kunde ha kommit att se annorlunda ut, men det blev inte så. Idag går tågen mellan Hastings och Newhaven över de dödas ben.

Kenneth Grahame som blev mest känd för boken "Det susar i säven".
 

Laing berättarvidare om Kenneth Grahame och Iris Murdoch som båda älskade vatten och floder. Ett helt kapitel ägnas åt huvudpersonen i boken, Virginia Woolf.

Olivia Laing har skrivit en både sorgsen och vacker bok om en mycket speciell vandring eller snarare pilgrimsfärd i ett historiefyllt landskap. Det är  natur och kultur i en väl avvägd blandning - och jag lägger berättelsen åt sidan med stor saknad.

Några boktips från LIRE

En tidskrift väl fylld med bokrecensioner har hamnat på mitt läsbord tack vare min snälla brevvän i Lyon. Senaste numret av LIRE är som vanligt en stor inspirationskälla. Jag hittar genast tre böcker som jag vill titta lite närmare på.

Claude Pujade Renaud f. 1932 (i Tunisien) är en fransk författarinna som har en rejäl produktion bakom sig och nu kommer romanen "Tout dort paisiblement sauf l'amour". Här handlar det om en ofullbordad kärlekshistoria som dessutom är mycket känd i historien- den mellan Sören Kierkegaard och Regine Olsen.

Fotot av Regine är från år 1870 då hon var cirka 50 år gammal.

En bruten förlovning och så gifter sig Regine med en annan och flyttar till Danska Västindien. Sören och Regine skulle aldrig mötas igen för när hon väl kom hem till Danmark hade han redan varit död i många år. Däremot kom de båda att få sin sista vila på Assistens-kyrkogården i Köpenhamn och deras gravar ligger i närheten av varandra. De förenades till slut.

Jag är mycket nyfiken på hur Claude Pujade Renaud behandlar ämnet.

Annie Ernauxs senaste bok "Mémoire de Fille" blir kanske översatt till svenska- hoppas kan man.

En biografi över Victor Hugo och hans familj av Henri Gourdin har fått goda recensioner och den vill jag mycket gärna läsa. Någon svensk översättning här ska man nog inte hoppas på.

Ordrupgaard

I strålande solsken gav vi oss iväg över Öresund med konstmuséet Ordrupgaard som mål. (Fotot ovan är lånat). Just nu visas en mycket intressant och ytterst sevärd utställning med ett urval av den danske konstnären Vilhelm Hammershöis (1864-1916) tavlor.

Vilhelm Hammershöi: självporträtt.

Ordrupgaard ligger strax norr om Köpenhamn och det är lätt att ta sig dit med S-tåg och sedan buss. Huset tillhörde en gång konstsamlaren Wilhelm Hansen och hans hustru Henny och det bestämdes redan år 1918 att egendomen med innehåll skulle tillfalla den danska staten, vilket också skedde när Henny Hansen gick bort år 1951. Redan år 1953 kunde huset, nu som museum, öppnas för allmänheten. Till den vackra egendomen hör också en park som är mycket populär att strosa runt i.

Väninnan och jag tillbringade ett par timmar med att beundra vacker konst och att ta en paus i det välbesökta caféet med intag av äkta danska smörrebröd med ett glas rött till.

Vilhelm Hammershöis konst blev inte alltid uppskattad av de samtida så kallade "förstå-sig-påarna" och han hade tidvis mycket svårt att få sina tavlor visade för en större publik. Hammershöis palett går i de dovare färgerna (inget grällt och färgstarkt här). Han låter ljuset tala och rummet är oftast mycket avskalat.

Jag fängslas av kontrasterna och av ljuset som lever ett helt eget liv på tavlorna.

Så gick resan hemåt med S-tåg igen (dock inte detta för fotot är lånat). Byte till Öresundståg på Huvudbanegården och allt gick hur bra som helst ända tills vi kom till Kastrup där man numera måste gå av för gränskontroll. Köerna var gigantiska och vi fick snart reda på anledningen- tågstopp på andra sidan sundet och det hade varat den större delen av eftermiddagen. Inte undra på att det var närmast kaosartade förhållanden. Till slut lyckades vi "knö" oss ombord och med nära tre timmars försening kunde vi till slut stiga av något mörbultade vid Hyllie (ny gränskontroll men den gick snabbt och smärtfritt).

Jag är inte alls avskräckt från nya Danmarksresor - förhoppningsvis fungerar allt bättre nästa gång men kanske är det smart att försöka undvika den värsta rusningstrafiken (om möjligt).