Historia genom föremål

Jag dröjer mig kvar på Irland. Den irländske journalisten Fintan O'Toole har gjort en sammanställning över de hundra föremål som han tycker bäst beskriver Irlands historia. Boken är mycket vackert illustrerad och urvalet verkar intressant. Idén är inte ny för något år tidigare kom Neil McGregor (chef för British Museum) ut med sin A History of the World in 100 Objects - något av en bibel i det här sammanhanget.

Att ta del av historia genom föremål (gamla som nya) är som att göra en otroligt spännande tidsresa och det är så lätt att försjunka in i bildernas magi och låta sig lockas iväg till helt andra världar. Jag har redan två av MacGregors böcker i min hylla ( han har skrivit en om Tysklands historia också) och jag är mycket frestad att investera i en "illustrerad bokresa" till Irland.

Mera irländskt

Jag stannar kvar på Irland och jag har precis läst ut Mary Costellos debutroman "Academy Street". Costello har också gett ut en mycket kritikerrosad novellsamling.

"Academy Street" är en sorglig bok, fylld av det jag kallar irländskt vemod. Det handlar om Tess som växer upp någonstans på Irland under 1940- och 1950-talen. Tess är ett känsligt barn som tidigt mister sin mor och den förlusten klarar hon aldrig riktigt av att komma över. Vi får följa Tess genom hela livet, ett liv som trots stora förändringar ändå blir märkligt instängt. Jag tycker att Mary Costello har lyckats mycket väl med skildringen av en ensam och inbunden kvinna, en kvinna som aldrig vågar leva och som därför alltid får stå utanför. Tess lever sitt liv på Academy Street och världen kommer aldrig riktigt nära henne.

"There was no Eden, there would be no Eden, no radiant streaming, no transformation. Just time, and tasks made lighter by the memory of love, and days like all others when she would put one foot in front of the other and walk on, obedient to fate."

Jag ser fram emot att läsa mera av Mary Costello för det här är bara början på ett författarskap.

Brandgula hästar

Maeve Kelly (f.1930) är en irländsk författarinna och förkämpe för kvinnors rättigheter. Hon är också sjuksköterska och arbetade under några år i England men TBC satte stopp för hennes karriär och hon återvände till County Clare, gifte sig och fick två barn. Maeve Kellys litterära debut kom på 1970-talet och först i form av noveller följt av romaner och faktaböcker.

Novellsamlingen "Orange Horses" är från 1991 och nu har  irländska Tramp Press gett ut den på nytt. Samlingen innehåller tjugo noveller och alla har de olika kvinnoöden i fokus. Irland var länge ett riktigt u-land vad gäller kvinnors rätt till egna och självständiga liv. Både det politiska och det mäktiga kyrkliga (katolska) etablissemanget förordade kvinnans roll som "hörande till hemmet" och för en gift kvinna var en oändlig mängd karriärvägar stängda. Preventivmedel förklarades olagliga liksom skilsmässa. Novellerna i "Orange Horses" speglar alla detta inskränkta samhälle. I den novell som fått ge namnet åt hela samlingen handlar det om Elsie Martin som blir så svårt misshandlad av sin man att hon mister sitt väntade barn (och hamnar på sjukhus med bruten käke).

"Elsie Martin's husband beat her unconscious because she called him twice for dinner while he was talking to his brother. To be fair, she did not simply call him; she blew the horn of the Hiace van to summon him."
Elsie accepterar inte sin lott och gör ständigt uppror på sitt eget sätt. Dottern Brigid går i hennes fotspår och det är Brigid som vågar utmana alla regler genom att ge sig iväg på en av de "brandgula" hästarna. Slutet på berättelsen lämnas till viss del öppet men tragiken lurar i kulisserna.

I "The vain woman" möter en trött och utsliten hemmafru (femton graviditeter och sex överlevande barn) kärleken i form av en nyinflyttad granne, konstnären Patrick.

"I could always draw, she shrugged. I went to art school for two years. Drawing was important then.
'Why did you give it up?'
'I met him'
'You didn't have to marry him'.
'He wouldn't leave me alone. I wasn't able for him. I was too quiet. I couldn't fight anyone in those days. Even in class I could never bear to be first so I just did as much work as would make me second or third. I could gauge it very accurately. I wanted to be ordinary. It's very lonely being different.'

Kärlekshistorien får ett abrupt slut och det blir givetvis inte lyckligt. Alla dessa noveller är starka - en del mer så än andra, kanske, men genom sidorna talar hela tiden Maeve Kelly med klar och tydlig röst.

Under julgranen

Julklapparnas tid är egentligen förbi för min del men en bok eller två (eller fler) uppskattas alltid. Jag blev mycket glad att få ett hårt paket med Lars Gustafssons sista diktsamling " Etyder för en gammal skrivmaskin". Jag har som hastigast haft boken hemma tidigare men då var den ett bibliotekslån och det kändes tomt och trist när jag lämnat den tillbaka.

I natt rasar stormen Urd här (och hoppas att den inte följs av Verdandi och Skuld) - rutorna skallrar och jag kan höra hur grannens soptunnor skramlar runt på vägen - det ylar och det tjuter. Då känns det bra att kunna läsa en eller ett par av Lars Gustafssons versrader. Jag tycker inte om att dissekera dikter så det tänker jag avstå från - poesi ska tala för sig själv. "Etyder för en gammal skrivmaskin" skrevs mot slutet av en lång levnad och jag sjunker ner i en annan människas minnen och tankar - när man har med råge överskridit livets middagshöjd får minnena med åren en allt större dignitet.

Jag skulle kunna välja nästan vilken dikt som helst i samlingen att citera några rader från men här i alla fall något lite från Under ett gammalt Norbergshus.

---- Björkar stod ljusa om våren

Ja någon gång måste de väl stå ljusa-
björkdjävlarna
Jag undrar
När man anländer till Helvetet
hur vet man att det verkligen är till Helvetet man har kommit?
Och inte bara ett hörn
av det vanliga?

En dansk Don Quijote

Mina nedslag på olika öar har lämnat efter sig en lång läslista. Överst på den har jag placerat Peder Paars av Ludvig Holberg (1684-1754). Peder Paars är ett versepos och kanske ingenting man sveper igenom på en timme men boken lockar mig väldigt. Man skulle faktiskt kunna säga att Ludvig Holberg fick sitt genombrott som författare tack vare den lilla ön Anholt för det är nämligen där den större delen av handlingen i Peder Paars utspelar sig.

År 1719 började en satirisk-humoristisk bok att spridas i Danmark. Hos en del väckte den stor ilska men hos andra blev verserna till stor förnöjelse och säkert fördes det många diskussioner lite varstans i ö-riket.

" Jeg synger om en helt, den store Peder Pårs
der tog en rejse for fra Kalundborg til Års"

Allt är diktat på alexandriner och det är en slags hjältesaga men mer i stil med Don Quijote än med Odysséen. Skeppet med Peder Pårs och hans vapendragare Peder Ruus strandar på Anholt och där får de uppleva allehanda äventyr med en hel del obehagliga inslag.

Frederik Rostgård var "højesteretsjustiarius" och dessutom var han ägare till Anholt och han surnade till rejält när han läste om alla otrevligheter som hade ägt rum på hans ö. Han författade genast en klagoskrift till kungen (Frederik IV) och begärde att skriften "efter lovens pagina 370 til autors beskaemmelse af bødlen opbraendes" men Rostgårds yrkande avslogs. Kungen och hans kansli var inte totalt humorbefriade och Holberg satt säker i sin universitetskarriär. Nu hade han dessutom fått vind i seglen som författare.

De flesta av Holbergs böcker har (givetvis) blivit översatta till svenska men många av dessa översättningar är gamla. Peder Pårs läser man därför bäst på originalspråket.

På min läslista har jag också placerat " Holberg i Norden"- om Ludvig  Holbergs författarskap och dess kulturhistoriska betydelse- utgiven av Centrum för Danmarksstudier. Makadam förlag 2004.

God Jul!

En riktigt God Jul, önskar jag alla.

22. Måkläppen

Måkläppen utanför Falsterbo. (Eget foto).

Havet och vinden formar ständigt om Måkläppen som idag inte längre är en ö utan ett långsmalt näs som avslutas med en kanelsnäcksliknande formation av sand. Naturens makter kommer dock med största säkerhet att stuva om Måkläppen igen. Här är allt tillträde för människor förbjudet mellan februari och november och området har varit naturreservat sedan 1902 - Nordens äldsta!

Måkläppen är en sandrevel men kärnan består av morän - sedan början av 1990-talet finns en förbindelse med fastlandet och det var då fåglar och sälar började att leva farligt där ute på reveln. Räv och mård traskade ut och fick sig riktigt goda skrovmål. Så drabbades Falsterbonäset av rävskabb och det blev slut på Mickels härjningståg. Både gråsäl och knubbsäl kopplar numera av och trivs bra i den relativa isoleringen. Ungarna föds i februari (gråsäl) och i juni ( knubbsäl).

Att vandra ut tid Måkläppen en solig och gnistrande kall vinterdag är en härlig upplevelse men det gäller att vara rejält påpälsad och att ha gummistövlarna på. Har man tur kan man få en skymt av de berömda sälarna och kanske man hittar en eller annan bärnsten i strandkanten.

21. Mön

Mön är kritklippor, sandstränder och kyrkor med kalkmålningar av Elmelundemesteren. Här finns också många nycklar till Danmarks historia. Svenskarna (med kung Karl Gustaf i spetsen) ville bra gärna roffa åt sig Mön vid fredsförhandlingarna i Roskilde år 1658, men där gick de bet. Mön förblev danskt, fast under ett antal år pantsattes ön till den holländske köpmannen Gabriel Marselis.

Huvudorten heter Stege och det är en idyllisk plats där den så kallade "Mölleporten" är en av de främsta sevärdheterna. Mölleporten är en av bara två bevarade medeltida stadsportar i Danmark. Av det gamla slottet, Stegeborg, finns däremot ingenting kvar idag och i stället "tronar" en Kvicklyaffär på platsen. Sic transit gloria mundi.

Sedan år 2000 anordnas en årlig litteraturfestival "Verdenslitteratur på Mön". Man bjuder in en (och bara en) prominent författare som får sprida sin glans över evenemanget (år 2000 var det Günter Grass).

Den danska författarinnan Elsa Gress flyttade till Mön i början av 1970-talet och hon bosatte sig i skogvaktarbostaden på Marienborgs herrgård. Elsa Gress dotter Barbara blev författare även hon och hon skrev bland annat två självbiografiska romaner om sin barndom och uppväxt. I "Huset och slottet" berättar hon om en säkert mycket annorlunda tonårstid i en mycket annorlunda miljö.

20. Ven/Hven

Ven ligger mitt i Öresund, strax utanför Landskrona. En solig dag utgör ön en lockande syn bland de glittrande vågorna.
Ven blev svenskt år 1660 i samband med freden i Köpenhamn - två år tidigare i Roskilde hade kung Karl Gustafs roffarhand inte nått ända fram.

"Forskning bör ske på avskild plats, fri från den olärda hopens larm, där man kan åtnjuta filosofisk stillhet och dit lärda och skarpsinniga personer kan komma, medan vanligt folk, som inte begriper sig på sådana ting och inte tillmäter dem deras rätta värde kan hållas borta."

Så skrev Tycho Brahe (1546-1601) år 1598. Tycho Brahe kom i gunst hos Frederik II som gav honom
Ven i förläning på livstid. Året var 1576 och Brahe lät inom kort uppföra slottet Uranienborg som
även innehöll ett observatorium. Så småningom utökades byggnaderna med Stjerneborg där man kunde skåda stjärnor och himlakroppar nedsänkt i jorden. Efter Tycho Brahes död började både slott och observatorier att förfalla och vid det stora 300-årsjubileum (av Brahes födelse) som hölls på Ven 1846 (nära tio tusen personer hade tagit sig dit) skrädde den danske statsmannen Orla Lehmann inte orden. Han kritiserade starkt svenskarna som han tyckte hade vanhelgat Brahes minne genom det bristfälliga underhållet. Orla Lehmann hade förmodligen varit på bättre humör om han sett Ven av idag. Nu vallfärdar besökarna till observatoriet vid Uranienborg och en staty har rests över den världsberömde astronomen.

Gabriel Jönsson vid Backafall på Ven.

Ven bjuder också på vacker natur med dramatiska höjdskillnader, som till exempel vid Backafall. Den författare som har fångat essensen av Ven bäst torde vara Gabriel Jönsson. Hans tonsatta dikt "Vid vakten" fick säkert vartenda skolbarn av min generation sjunga på musiklektionerna.

Flicka från Backafall, briggen "Tre bröder"
kryssar ikväll i karibiska sjön,
medan en landvind från kusten i söder
stryker som sunnan där hemma kring ön.
Luften är kryddad av tusende salvor
men jag ger bort dem varendaste en
mot att få vandra bland Backafalls malvor
allt medan månen går vakt över Ven.

19. Tåsinge

Valdemars slott på Tåsinge, söder om Fyn.

Christian IV (1577-1648) var en synnerligen flitig herre som hann med mycket i sitt liv ( 23 barn bland annat). Mellan åren 1639 och 1644 lät han uppföra slottet på bilden ovan, som kom att bli en gåva till sonen Valdemar. Valdemar var en orolig ande och dessutom inte särskilt ekonomiskt lagd, skulle det visa sig. Valdemars slott övergick till sjöhjälten Niels Juel 1678 och han och hans efterföljare i släkten Juel såg till att göra slottet till den magnifika pärla det är idag.

Författaren Ambrosius Stub (1705-1758) tillbringade flera år som "skriverkarl" på Valdemar slott.
Stub var skräddarsonen som for till Köpenhamn för att studera. Han tog god tid på sig och efter tio år utan examen ( Stub ägnade mer tid på krogen än på studiekammaren) tvingades han hem igen och såg till att gifta sig till både hus och viss förmögenhet- men- vad hjälpte det, snart var pengarna slut och han fick ge sig ut i landet för att söka arbete. Så kom Stub till Valdemars slott och han stannade i över tio år.

Ambrosius Stub var både kvicktänkt och humoristisk och han kunde sno ihop dikter på nolltid, men han författade också livsfilosofiska poem, psalmer och religiösa betraktelser ( de senare på äldre dagar). Stub är ingen bortglömd författare i Danmark och så sent som 2003 kom Vibeke Arndals biografiska roman "Ambrosius - eventyret" ut. Den följdes av "Ambrosius digteren" några år senare. (Båda är böcker som jag är mycket nyfiken på).

Här ett exempel på en liten humoristisk dikt från Ambrosius Stubs penna.

Grav-skrift over en Ælling med toe Hoveder

fød 1746 in Junio og forvares paa Apoteqvet udi Odense

Du lille Ande-Noer!

Hvi døde du saa snart?

Du burde bleven her

Til noget stort og rart.

5Dog dette var endda

Til deels for meget loved,

Da Lykken føyer dem,

Der fødes uden Hoved.

18. Römö

Kommandörgården på Römö, byggd på 1700-talet. (Foto: Arne Müseler).

Römö hör till de Nordfriesiska öarna och ligger utanför Jyllands södra västkust. Efter 1864 blev Römö tyskt men vid folkomröstningen 1920 återbördades ön till Danmark.
1700-talet var en storhetstid för Römö och det var då valfångsten kom att bli öns huvudnäring. I slutet av detta århundrade fanns inte mindre än 40 kommendörer (kaptener på valfångstskepp) här. Man for mestadels till vattnen runt Grönland för att harpunera val och det var ett mycket farligt arbete. År 1777 krossades inte mindre än 20 skepp av isen och många fiskare från Römö fick sätta livet till den gången.

Den danske författaren Peter Seeberg (1925-1999) skaffade sig hus på Römö redan år 1947 och det är också här som han ligger begraven. Seeberg är lika känd för sina noveller som för sina romaner och mycket av det han skrivit har blivit översatt till svenska.

"Ved havet" kom ut 1978 och har handlingen förlagd till Römö. Tiden och tidlösheten är den röda tråden i boken medan "Dinosaurusens sene eftermiddag" är en novellsamling som drar åt det absurda hållet. Seebergs stil är speciell och jag tycker att den har stänk av både Joyce och Beckett. Här ett stöldbegärligt smakprov på Peter Seebergs humor. Skylten finns i Viborg.

17. Austvågøya/Aust-Vågøy

Austvågøya är den östligaste av de stora öarna i Lofoten och består mest av höga fjäll. Huvudorten idag är Svolvaer men tidigare var det fiskehamnen och marknadsplatsen Kabelvåg som drog åt sig mest handel och människor. Kabelvåg är Lofotens äldsta fiskeläge och betecknades en gång som huvudstaden. Hamnen blev dock så småningom för grund och för liten för modern sjöfart.

Den 4 mars 1941 utförde brittiska och norska soldater en kommandoraid mot Lofoten, operation Claymore, och 18.000 ton skepp sänktes eller förstördes. Hitler blev rasande och beordrade repressalier mot lokalbefolkningen - Svolvaer skulle förintas. Till Aust-Vågøy kom nu en stor mängd SS-soldater för att "skipa rättvisa". Hus brändes, människor mördades eller fängslades. Över ett hundra personer fördes bort för att hamna i det ökända interneringslägret Grini.

Den noska författarinnan Inger Hagerup skrev sin odödliga dikt.

Aust-Vågøy

De brente våre gårder.
De drepte våre menn.
La våre hjerter hamre
det om och om igjen.

La våre hjerter hugge
med harde vonde slag:
De brente våre gårder.
De gjorde det idag.

De brente våre gårder.
De drepte våre menn.
Bak hver som gikk i döden,
står tusener igjen.

Står tusen andre samlet
i steil og naken tross.
Å, döde kamerater,
de kuer aldri oss.

Idag är Svolvaer ett obligatoriskt stopp på Hurtigrutten och kultur och natur lockar mängder av besökande.

16. Anholt

Ørkenen på Anholt. Fotot är lånat.

Jag skulle kunna skriva om hur det är att campa på Anholt när det blåser styv kuling - om hur det känns när tältet upphör att vara tält och i stället förvandlas till en blöt presenning - men mina äventyr på Anholt är av äldre datum och för övrigt var vistelsen där annars av det angenämare slaget.

Anholt ligger ganska precis mitt i Kattegatt ( tre timmar med båt från danska Grenå) och det sägs att det var placeringen av ett ölstop som gjorde att Anholt förblev danskt vid fredsförhandlingarna år 1658. Den dansk som satte sitt ölglas på kartan (och över Anholt) kanske sedan hyllades för sin slughet. Fast... jag tror att det hela är en skröna.

Nära 80% av ön består av stäpp/öken (ørken) där bara kryptall, en och lavar kan växa. Ørkenen med sitt säregna landskap är helt fridlyst sedan många år. På "Totten" strax invid den mäktiga fyren finns en av Nordeuropas största sälkolonier.

Napoleonkrigen (som Danmark tvingades in i) drabbade Anholt mycket hårt och amiral Nelsons mannar ockuperade ön mellan 1809 och 1815. Danskarna uppskattade inte närvaron och försökte köra bort engelsmännen med hjälp av en flotteskader. Det misslyckades totalt och åtskilliga danska sjömän miste livet - över 500 tillfångatogs. Nästa ockupation kom 1939 när tyskarna planterade sig i sanden.

Idag är det just den vita sanden som lockar turisterna, den och det kristallklara vattnet, lugnet och den goda maten man kan få på exempelvis hamnrestaurangen. Lyxhotell och spa får man dock klara sig utan.

Den  danske författaren Vagn Lundbye (1933-2016) har skrivit tre böcker som har handlingen förlagd till Anholt. Den första delen (det är en trilogi) "Tillbaka till Anholt" , belönades med det danska kritikerpriset år 1978 - den svenska översättningen kom några år senare. Romanen handlar om en ung man på jakt efter sina rötter och de visar sig finnas just på Anholt. Flera av Lundbyes böcker har för övrigt översatts till svenska.

15. Helgoland

Klippformationen Lange Anna på Helgoland. Fotot är lånat.

Helgoland ligger omkring fem mil ut i havet från Cuxhaven räknat och det är en ö med en både säregen och bitvis mycket tragisk historia. I modern tid har tre europeiska länder lagt vantarna på ön med varierande utgång.

År 1714 blev Helgoland danskt med efter knappt hundra år satte England igång med den så kallade kontinentalblockaden och såg samtidigt till att besätta ön med trupper. Helgoland blev plötsligt brittiskt. En mängd slag rasade runt ön under 1800-talet och 1890 var det dags för en ny ägare- Tyskland. Helgoland befästes raskt och under det andra världskriget hade tyskarna en u-båtsbas här. I april 1945 bombade britterna ön och ett par år senare ville de spränga hela alltet i bitar i någon sorts apokalyptiskt experiment. Tack och lov stoppades detta idiotprojekt i sista stund och invånarna kunde
återvända till sin sargade ö. Sedan 1952 är Helgoland åter tyskt och idag kommer mängder av
turister hit för att njuta av den spektakulära naturen och det rika fågellivet.
Heinrich Heine besökte Helgoland mellan 1829 och 1830 och han skrev sedan en bok om sina intryck.

" Der Himmel hängt völler Violinen und auch ich rieche es jetzt, die See duftet nach
frischgebackenem Kuchen."

Det var också på Helgoland som Tysklands nationalsång blev till genom Heinrich Hoffman von
Fallersleben.

Så till sist ett utdrag ur en känd persons vigselattest

I  enlighet med Helgolands 
vigselregister betygas härmed å ämbetets 
vägnar, att Johan August Strindberg, född 
den 22 jan. 1849 i Stockholm, och 
Maria Friederike Cornelia Uhl, född 
den 4 april 1872 i Mondsee, härstädes 
blifvit sammanvigda den 2 maj 1893

14. Mors

Feggeklit på Mors (lånat foto).

Mors är en stor ö i Limfjorden med två broar och två färjeförbindelser. Fram till 1873 var dock roddbåt enda sättet att ta sig till Mors. Båtarna gick mellan två krogar som (säkert passande nog) hade namnen Pinan (i Salling) och Plågan (på Mors). Ångbåtarna som kom när tiderna blev modernare fick samma namn. Humor har aldrig varit någon bristvara i Danmark.

Mors är en kuperad ö och Feggeklit är en mäktig markformation - hela en kilometer lång och 24 meter hög. Sägnerna berättar att Hamlets far, Fegge, ligger begraven här.

Författaren Aksel Sandemose  -1899-1965-( han hette från början Axel Nielsen) föddes och växte upp i Nykøbing Mors. Han vantrivdes i staden och flyttade till sin mors hemland Norge år 1929. Sandemose är mest känd för sin roman "En flykting korsar sitt spår" som bland annat innehåller den så kallade Jantelagen. "Morsingarna" uppskattade inte boken och än idag fryner en del på näsan åt namnet Sandemose här.

13. Als

Idyll i Sönderby på Als. Foto: Erik Christensen.

Als är en av Danmarks större öar med sandstränder, slott och fornlämningar att utforska. Ön har ett utsatt läge och huvudstaden, Sönderborg, har fått uppleva attacker av både svenska och preussiska trupper. Värst var det år 1864 när två tredjedelar av Sönderborgs bebyggelse förvandlades till ruiner i ett häftigt bombardemang. Efter detta ödesdigra krig förlorade Danmark stora delar av sitt territorium. Norra Slesvig ( och dit hörde Als) blev åter danskt 1920.

Författaren Herman Bang föddes på Als 1857 och även om han bara var ett barn när kriget rasade så måste han ha haft starka minnen från den tiden. Hans roman "Tine" utspelar sig just på Als och med 1864 som kuliss. Herman Bang brände sitt ljus i båda ändar och han dog under en uppläsningsturné i USA. Man fann honom livlös på ett tåg på väg till Kalifornien (1912). Den sista vilan har Bang fått på Vestre Kirkegaard i Köpenhamn.

De flesta av Herman Bangs verk finns att läsa på svenska men en del av dessa översättningar är nog av äldre datum.

12. Texel/Tessel

Texelfår på Texel. Jag tycker att de har ett lejonaktigt utseende.

Texel hör till de Västfriesiska öarna som ligger strax utanför den nederländska kusten. Ön uppstod genom en gigantisk stormflod år 1170 (allhelgonastormfloden) då en bit av fastlandet bröts loss av vattenmassorna och bildade en stor ö.

Texel är känd för sin fårras "Tesselaar" och för de tragiska händelserna som inträffade här under våren 1945.

Den georgiska infanteribataljonen "Drottning Tamara" var stationerad på Texel och bestod av cirka 1200 man, varav 800 var georgier som hade tillfångatagits på östfronten- återstoden var tyska officerare. Natten mellan den 5 och 6 april 1945 utbröt ett uppror och georgierna tog kontrollen över hela ön. Den tyska motattacken kom direkt och soldater skeppades över från fastlandet. Upprorsmännen tillfångatogs, tvingades gräva sina egna gravar och avrättades sedan. Nära 600 georgier miste livet. Gårdar sattes i brand, egendom skövlades och striderna på Texel upphörde inte förrän den 20 maj när kanadensiska trupper anlände till ön.

Den nederländske författaren Jan Wolkers bodde på Texel under den senare delen av sitt liv. Wolkers är säkert mest känd för romanen "Turkisk konfekt" från 1969. Den svenska översättningen kom några år senare. Romanen väckte ett enormt rabalder på sin tid på grund an sin sexuella frispråkighet. ( Det blev rent ut sagt ett j-a liv). Så småningom blev det en filmatisering också.

Wolkers var inte bara författare, han var också konstnär och det är han som är upphovsmannen till Auschwitzmonumentet i Wertheimparken i Amsterdam.

11. Pellworm

Fyren på Pellworm. Foto: Joachim Müllerchen

Den 16 januari år 1362 rasade en fruktansvärd storm utanför de Nordfriesiska öarna och staden Rungholt på ön Strand försvann ner i djupet tillsammans med tusentals människor och djur. Tre hundra år senare var det dags igen, Strand slets itu av en ny gigantisk stormflod. Så uppstod Pellworm.

Pellworm är en så kallad marskö, här finns inga stränder och inget hedlandskap. I stället växer grönt, frodigt gräs i mjuka mattor, avdelade genom diken.

Havet har alltid krävt sin tribut av människan. I juni år 1950 seglade en liten entusiastisk skara ungdomar från Björkö i Mälaren - de skulle prova på vikingarnas sätt att resa med sitt nybyggda skepp "Ormen Friske". Målet var Paris. Bara några dagar efter avfärden var tragedin ett faktum. En svår storm blåste upp utanför de Nordfriesiska öarna och det ståtliga vikingaskeppet krossades mot ett klipprev. Ingen av de 16 ombordvarande överlevde skeppsbrottet. Den 25 juni fann en fiskare en nio meter lång del av vikingaskeppets akter på en sandbank utanför Pellworm. Idag finns ett minnesmärke på ön för att påminna om katastrofen.

Om den nedsjunkna staden Rungholt och stormfloden av år 1362 har H C Andersen berättat i romanen " De två baronessorna" (1848). Den senaste svenska översättningen är från 1946.

Idag drar Pellworm till sig massor av besökare och många par väljer att gifta sig i den färggranna fyren.

10. Hiddensee

Hiddensee. Akvarell av Ernst Thoms (1937).

Hiddensee ligger i Östersjön strax intill den väsentligt större ön Rügen. Det är en ö att längta till enligt turistreklamen för här är livet fortfarande lugnt och stilla. Inga motorfordon, inga köpcentra och inga nöjeslokaler stör idyllen. Partyfolket göre sig icke besvär. Till Hiddensee tar man sig med färja från antingen Rügen eller Stralsund. Sandstränder och dynlandskap möter besökaren (och hästskjutsar).

Författaren och Nobelpristagaren (1912) Gerhart Hauptmann gjorde Hiddensee till sitt sommarparadis redan under 1920-talet och år 1930 köpte han det hus i Kloster, som nu är inrett till museum. Här, i Kloster, ligger han också begraven.

Asta Nielsens hus på Hiddensee.

Hans Fallada är en annan känd författare med anknytning till Hiddensee. Det var här han skrev romanen "Hur ska det gå för Pinnebergs" år 1933. Albert Einstein och den danska skådespelerskan Asta Nielsen lockades också till den lugna ön och många konstnärer har vallfärdat hit genom årens lopp.

9. Falster

Corselitze herrgård på Falster (fotot är lånat)

Falster är en av Danmarks större öar, belägen mellan Sjaelland och Lolland. I sydost ligger Gedser Odde som är Nordens sydligaste punkt. Härifrån kan man ta färjan till Rostock i Tyskland.

Det går inte att skriva om Falster utan att nämna den sorgliga historien om Marie Grubbe, en kvinna som inspirerat ett otal författare och hon fortsätter att ge upphov till romaner och noveller. Marie Grubbe var kvinnan som föll ner på samhällsstegen, djupt ner. Först gift med Ulrik Fredrik Gyldenlöve, oäkta son till Frederik III, men det äktenskapet föll snart i bitar på grund av makens ständiga otrohet. Så följer nya män och allt längre ner i samhällshierarkin åker hon, Marie Grubbe. Till slut hamnar hon som krögerska på Falster med sin före detta rättare.

Ludvig Holberg , Steen Steensen Blicher och J P Jacobsen har alla skrivit om Marie Grubbe. En modern version kan man läsa i Lone Hörslevs roman "Dyrets år" ( den är jag nyfiken på).

Hur det var att växa upp i Nyköbing på Falster under 1960-talet har Knud Romer berättat om i romanen "Den som blinkar är rädd för döden" (svensk översättning 2007 av Nenne Runsten). Knud Romer beskriver utanförskapets plågor och hur det kan kännas att vara del av en annorlunda familj. Romers mor var nämligen tyska och Danmark hade djupa sår efter kriget. Den lille Knud blir svårt mobbad, kallad för tysksvin - skolan blir ett veritabelt helvete. I boken blandas dåtid och nutid med tillbakablickar på både moderns och faderns barndom och ungdom. Den här romanen/biografin kan man inte läsa utan att bli djupt berörd. Jag citerar:

" Nyköbing Falster är en stad som är så liten att den börjar med att sluta. Om man är inne kan man inte komma ut- och om man är utanför kan man inte komma in. Man går rakt igenom den och det enda spår staden lämnar efter sig sitter i kläderna och luktar gödsel på sommaren och sockerbetor på vintern. Här föddes jag 1960, och det var det närmaste jag kunde komma att inte finnas till,"

8. Sprogö

Kvinnohemmet och fyren på Sprogö. Foto: Thue C. Leibrandt

Sprogö ligger mitt i Stora Bält och det är en plats med en kuslig historia. Idag är ön obebodd men så har det inte alltid varit. Redan på 1000-talet skrev Adam av Bremen:" Mellem Sjaelland og Fyn ligger det en meget lille ö, som kaldes Sprogö. Den er en röverkule og en raedsel for de forbifarende."

Författaren Ludvig Holberg övernattade här någon gång i början av 1700-talet och han var inte nöjd med sin vistelse. "Gid du sad på Sprogö", hälsade han därefter sina ovänner. Det var lätt att "fastna" på ön när man bara kunde ta sig över havet med rodd- eller segelbåt. Det fick flera danska kungar också erfara. Fredrik VI tvingades stanna kvar en hel vecka. Jag tror inte att han njöt av sejouren.

Sprogö är idag mest känt för "kvindehjemmet" som var i bruk mellan åren 1923 till 1961. På
anstalten, som var en dyster blandning av hospital, arbetsplats och fängelse, kunde 50 kvinnor vistas
samtidigt, kvinnor som samhället hade stämplat som "lösaktiga/lättfärdiga." Övergreppen var många och de stackars kvinnorna blev märkta för livet.

Jussi Adler- Olsen tilldelades "Det gyldne laurbaer" år 2011 för romanen Journal 64, som låter läsaren ta del av tillvaron på Sprogöanstalten  Säkert ingen uppmuntrande läsning. Journal 64 finns i svensk översättning och går nog att hitta på biblioteket (deckarhyllan).

7. Oahu

Pearl Harbor 7/12 1941

Mina amerikanska svärföräldrar gifte sid den 7:e december år 1940. Valet av datum skulle visa sig mycket olyckligt för de kom aldrig någonsin att fira sin bröllopsdag. Den dagen hade för evigt förvandlats till "Day of Infamy".

Det var tidigt på morgonen söndagen den 7:e december. Som ilsket surrande bålgetingar vällde de japanska flygplanen in över Oahu och så släppte de sin dödliga last över fartygen som låg förankrade i Pearl Harbor. Även öns flygplatser attackerades och det mesta där förvandlades på ett ögonblick till metallskrot. När anfallet var över kom eftertankens kranka blekhet. Allt hade i princip gått fel- amerikanerna hade gjort oförlåtliga misstag- men faktum kvarstod, attacken hade utförts utan föregående krigsförklaring." A sneak attack".

Idag är det exakt 75 år sedan Pearl Harbor bombades och USA blev en av de stridande parterna i det andra världskriget.

Jag återger här en del av Franklin D Roosevelts numera klassiska "Day of Infamy"- tal.

Yesterday, December 7, 1941 — a date which will live in infamy — the United States of America was suddenly and deliberately attacked by naval and air forces of the Empire of Japan.-----
  -I believe that I interpret the will of the Congress and of the people when I assert that we will not only defend ourselves to the uttermost but will make it very certain that this form of treachery shall never again endanger us.

Hostilities exist. There is no blinking at the fact that our people, our territory and our interests are in grave danger.

With confidence in our armed forces, with the unbounding determination of our people, we will gain the inevitable triumph, so help us God. 

I ask that the Congress declare that since the unprovoked and dastardly attack by Japan on Sunday, December 7, 1941, a state of war has existed between the United States and the Japanese Empire.

6. Fur

Foto: Jens Burgaard Nielsen

Fur är en av de större öarna i Limfjoden på Jyllands västkust och det är en säregen plats med en säregen geologisk historia. Fur har skapats genom en oändlig mängd vulkanutbrott och är uppbyggd av "moler" , eller så kallad marin diatomit (kiselalger och vulkanisk aska framför allt). Diatomiten ger gott om arbetstillfällen åt Furs befolkning (cirka 1000 personer) och på Fur Moler Kompagni bryts bergarten en masse - en del blir till högabsorberande kattsand. Den som är speciellt intresserad av bergarter och vad de kan innehålla bör bege sig ut på fossiljakt bland "högarna"- fina fynd kan tydligen göras.

På senare tid har ölälskarna funnit ett litet Mecka här i form av Fur Bryghus ( ett så kallat mikrobryggeri). Här tappas 400 000 liter öl per år och det finns många sorter att välja bland. En av dem har fått namnet "Volcano Classic " (vilket låter en aning explosivt.)

Författarinnan Thit Jensen (syster till Johannes V Jensen) har skrivit romanen "Aphrodite från Fuur: den moderne  kvindes udviklingshistorie " Det handlar om en ung kvinna som sätter arbete och självständighet mycket högt. Utgivningsår: 1925.

Från nyare datum är Kim Karmarks "Fortaellinger fra Fur" , en novellsamling illustrerad med unika foton från ön (tagna av Per Andersen). Så här skriver en av recensenterna " Fortaellinger fra Fur" önsker at indfange öens saerlige magi."  Fakta, fantasi, natur och kultur blandas på ett lyckat sätt (enligt samme recensent).

5. Norderney

Norderney är en av de sju befolkade Ostfriesiska öarna och var ursprungligen en del av en större ö, Buise, som delades vid en stor stormflod år 1362. Buise uppslukades sedan helt av havet (Nordsjön) år 1651. Niederney är badinrättningarnas förlovade land och redan i slutet av 1700-talet började badgästerna att flockas hit.

Så småningom fick ön besök av storheter som Jenny Lind, Bismarck och Heinrich Heine. Heine tillbringade flera somrar på Norderney och hämtade inspiration till dikt- och essaysamlingen "Die Nordsee" här.

På de Ostfriesiska öarna dricker man stora mängder te och man har en alldeles egen teceremoni . Heinrich Heine lät sig dock inte imponeras utan tyckte att teet smakade apa, " som kokt havsvatten".

Idag har Norderney nära 6000 invånare och man kommer dit med färja från staden Norden i
Niedersachsen. Ön är ett mycket populärt resmål med sina vita stränder och dramatiska dynlandskap. Karen Blixen har förevigat Norderney i novellen "Syndafloden över Norderney" som ingår i samlingen "Sju romantiska berättelser" (novellen kan beskrivas som en slags modernare Decamerone).  Erskine Childers (1870-1922) har skrivit spionromanen "Sandbankarnas gåta" som har en stor del av handlingen förlagd till just Norderney. Boken kom ut år 1903 och den trycks ständigt upp i nya utgåvor- en klassiker högt upp på listorna över odödlig litteratur. Den senaste svenska versionen är från början av 1990-talet.

4. Fehmarn/Femern

Den 6 september år 1970 spelade Jimi Hendrix vid Flügge på Fehmarn - det skulle bli hans sista framträdande. Någon vecka senare hittades han död på ett bostadshotell i London. Han dog ensam och utblottad.

The traffic lights, they turn, uh, blue tomorrow
and shine their emptiness down on my bed
The tiny island sags down stream
'cause the life that lived is,
is dead
And the wind screams Mary

Fehmarn var under lång tid en dansk ö - fram till ödesåret 1864 - och runt Fehmarns kuster har den svenska och den danska flottan hamrat på varandra med stor frenesi. Året jag främst tänker på är 1644 och resultatet blev den gången oavgjort med viss fördel till Danmark. Kong Christian (då nära 70 år gammal) stod ved höjen mast och fick ena ögat bortskjutet.

Fehmarns säregna natur har attraherat åtskilliga konstnärer, den mest kände av dem torde vara Ernst Ludwig Kirchner 1880-1938). Kirchner var en av grundarna till konstnärsgruppen "die Brücke" och en av de mest omtalade tyska expressionisterna. Under flera år var han sommargäst på  Fehmarn - den orörda naturen och det enkla livet på ön lockade honom. Kirchner hyrde oftast in sig hos fyrväktarfamiljen vid Staberhuk (i sydöstra hörnet av Fehmarn ).

Sommaren 1914 fick ett abrupt slut för konstnären för i augusti kom kriget. Han återvände inte till Fehmarn och hans liv skulle få ett tragiskt slut. Kirchner blev avskydd av nazisterna som ansåg att hans konst var "dekadent", han smädades och förföljdes och till slut- i juni år 1938- valde han att ta sitt eget liv.

Sedan år 1992 finns en Ernst Kirchner-förening på Fehmarn och man anordnar utställningar, organiserar filmvisningar och vandrings- och cykelturer. Tyvärr utgör väl annars Fehmarn mest en transportsträcka för dagens resenärer. De väller av båten i Puttgarden på jakt efter antingen billig sprit eller vidare äventyr i Europa.

Hur det kan vara att arbeta på färjan till Puttgarden (och lite till) går att läsa i Helle Helles roman "Rödby-Puttgarden".

3. Samsö, den gröna ön

Fotot är lånat

På färjan från Hov (strax söder om Aarhus) till Samsö är "kaeledyr velkomne" men "de skal holdes i snor". Överfarten tar en timma.

På Samsö odlar man - mycket. Här finns grönsaker av alla de slag, frukt och bär. Den mest kända grödan är potatisen - Samsös gula guld . Men- Samsö har också litteraturanknytning. Längst upp i norr på ön ligger Nordby med sin vackra vita 1200-tals-kyrka. På Nordby kyrkogård har författarna Thorkild Hansen och Thorkild Björnvig fått den sista vilan.

Thorkild Hansen slog igenom starkt med "Det lyckliga Arabien"(1962) , en sorglig berättelse om en misslyckad expedition till Jemen under 1700-talet. Den boken har jag i min hylla och den ber om omläsning.

"---även om lyckan blott fanns i de mest fjärran länder och även om resan dit bort blott var möjlig med det största risktagande och till priset av de dyrbaraste offer--- vi skulle nog ändå ge oss åstad med detsamma, det skulle ändå vara lättare för oss att nå den där än på den enda plats där den verkligen finns, den plats som ligger närmare än det närmaste land och som ändå ligger mycket längre bort än det fjärmaste, därför att den platsen inte finns utanför oss, men inne i oss själva. "

Thorkild Björnvig är främst lyriker men hans bok "Pakten" som handlar om hans vänskap med Karen Blixen är kanske mera känd här i Sverige.

"Verden var god,
fyraftensblid til det Fjaerne.
De handled. Forstod.
Alt blev Midte. Vi stod i en Stjaerne. (från diktsamlingen Stjaernen bag Gavlen, 1947).

2. Endelave

Endelave är en relativt liten ö som ligger utanför Horsensfjorden i Kattegatt och cirka 10 kilometer från den jylländska kusten. Hit tar man sig med färjan som går från Snaptun (dagliga turer) - resan över tar 55 minuter.

Endelave har varit bebott sedan urminnes tider och den vackra vita kyrkan uppfördes på 1400-talet. År 1901 hade ön över 600 invånare men sedan sjönk antalet för att nå en botten år 1996. Nu flyttar man åter till denna idylliska ö och idag räknar man  ungefär 200 bofasta här. Förbättrad service i kombination med internet är bidragande faktorer, misstänker jag.

Endelave kan bjuda besökaren på rent och klart vatten och mycket vacker natur. Vildkaniner finns i stor mängd (i barnboken "Kaninen Katrine från Endelave" kan man läsa mera). Alla är dock inte förtjusta i kaninerna och innehavaren av Endelave Laegeörthave för en ständig kamp mot dessa små marodörer. Man har försökt med det mesta för att avskräcka Katrine och hennes kompisar men inte ens en tageteshäck hjälpte - tydligen planterades fel sorts tagetes för kanininvasionen slog alla rekord.  Hämnden är dock ljuv för när drottningen besökte Endelave år 2012 bjöds hon på kaninragu till lunch.

På öns lilla museum (som är under ständig utveckling)  kan man bekanta sig med Endelaves historia och då särskilt den tragiska fartygsolyckan som inträffade i januari år 1944. S/S Agda befann sig strax nordväst om Endelave när hon gick på en mina och drog 14 man med sig ner i djupet.

Karsten Lund har skrivit en roman som har rötterna på Endelave. "Den sande historie om Jens Emils guld"- berättelsen om Jens Emil som sökte lyckan på guldfälten i Alaska. Säkert är det en spännande historia (den har verklighetsanknytning) och jag ser fram emot att läsa den så småningom.

1. Saltholm- platsen där tiden stannat

Saltholm ligger nära men känns ändå som långt borta. Man skymtar ön när man susar förbi på bron (den med stort B) - platt som en spätta ligger den där i Öresund bara 40 minuters seglats bort med postbåten från Kastrups hamn.

Vare sig el eller sötvatten finns på Saltholm och de många sommarbetande kreaturen (väl över tusen stycken) får nöja sig med den bräckta varianten och det går hur bra som helst. Djuren forslas ut till de feta betena först i juni månad (då har bolmörten blommat ut) i många omgångar med båten Matilde.

Saltholm nämns redan år 1230 i kung Valdemar Sejrs jordebok när den skänktes med kalkfyndigheter och allt till biskopen i Roskilde. Sedan har ägarna växlat genom århundradena. Svenskarna har också kastat lystna blickar på ön men där.kammade de noll.

Någon stor befolkning har Saltholm aldrig haft men på 1920-talet lät man bygga en skola här. Tyvärr började avfolkningen ganska snabbt efter detta och idag finns bara en enda gård kvar på Saltholm. Ingrid Hansson har skrivit en mycket fin bok om Georg Zimling, mannen som till slut blev den siste lantbrukaren på Saltholm. "Enslingen på Saltholm" kom ut år 2008, den finns fortfarande att köpa via bokhandeln. Ingrid Hansson har tecknat ett finkänsligt och mycket levande porträtt av Georg och hans omväxlande och intressanta liv. I boken får man dessutom ta del av öns spännande och ofta mycket dramatiska historia, Så får man till exempel veta att  Saltholm var en karantänsstation när pesten härjade Skåne och Danmark i början av 1700- talet och år 1940 dök tyskarna upp. Georg Zimling var en modig man och hjälpte till att smuggla ut åtskilliga av tyskarna eftersökta personer.

Saltholm har också sin alldeles egna mordhistoria från 1700-talet...

Allt detta och mer därtill kan man läsa i "Enslingen på Saltholm" av Ingrid Hansson (2008) Isaberg förlag.

Det kommer att handla om öar

Efter viss tvekan har jag bestämt mig. Det blir en adventskalender här under december månad med start på torsdag . Temat jag har valt är öar och jag kommer att hålla mig i de närmsta farvattnen med ett undantag.

Många av de utvalda öarna har litterär anknytning- ibland konstnärlig (någon gång båda delarna). Jag ser fram emot att lära mig mer om både stort och smått i den ständigt lockande ö-världen.

Någonstans får man väl börja

"Vi har aldrig varit särskilt kyrksamma i vånn släkt" , sa min värmländska farmor till prästen som besökte henne i hemmet när hon fyllde 80 år. Min morfar var ateist och avskydde allt vad präster hette , så nog har jag att brås på.

Icke desto mindre är 2017 ett viktigt år vad gäller religionsutövning. Då kan man nämligen "fira" att det är exakt 500 år sedan som den före detta munken Martin Luther spikade upp sina 95 teser på dörren till Schlosskirche i Wittenberg.

Mitt eget förhållande till Luther är täckt i dimma för jag var en lat konfirmand och en ännu latare elev  under religionsundervisningen i skolan. Jag beklagar nu denna brist på allmänbildning och därför har jag lånat hem Allan Sandströms bok om Martin Luther.

Modig var han i alla fall, Martin Luther, och jag beundrar den som vågar gå mot strömmen för att följa sin övertygelse . Det finns säkert en mängd böcker att läsa om Luther, men - som sagt-någonstans måste jag ju börja.

Ett sorgligt levnadsöde

Steen Steensen Blicher (1782-1848)

Steen Steensen Blichers eget levnadsöde hade kunnat fylla åtskilliga böcker och mest hade det varit fattigdom och elände på sidorna. Efter sig har han dock lämnat en stor skatt av framför allt noveller.

I jakt på nattlektyr hamnade jag invid en hylla som mestadels innehåller sådant som står på vänt. Jag hittade så "Noveller" av Steen Steensen Blicher i översättning av Jan Gehlin och med ett fylligt förord av Sven Stolpe. (Bra böcker förlag 1980). Först ut i samlingen är berättelsen om klockaren från Fovlum, som får bli morgonläsning.

Årets bästa?

Så här års kan man hitta listor över "Årets bästa böcker" i många tidningar och tidskrifter. Jag har sysselsatt mig med den som finns utlagd på "The Guardian's" hemsida och visst lät jag mig frestas av en del titlar, bland annat Edmund Gordon's biografi över Angela Carter.

Jag ska livligt erkänna att Angela Carter inte är en av mina favoritförfattare, mest för att jag inte är överdrivet svag för genren magisk realism - men jag är beredd att gå utanför min bekvämlighetszon och göra ett nytt försök. Varför inte då med en av Angela Carter's novellsamlingar? Jag funderar på att läsa "The Bloody Chamber" - och Gordon's biografi lockar mig också. Kanske kan den väcka ett ännu icke uppvaknat intresse. On verra, som man säger i Frakrike.

Orkney

Vy från Maeshowe. Fotot är lånat.

To have carved on the days of our vanity
A sun
A star
A cornstalk
----
Here is a work for poets
Carve the runes
Then be content with silence.


George Mackay Brown


Jag har plockat ner "Selected Poems" av George Mackay Brown, en diktsamling jag köpte en gång i Kirkwall på Orkneyöarna. Öar utövar en alldeles speciell lockelse på många människor och jag är inget undantag därvidlag. Orkneyöarnas karga natur kan jag längta tillbaka till - ofta.

Jag låter längtan uppsluka mig och jag fortsätter min läsvandring i det orkadiska landskapet.

Amy Sackville's roman "Orkney" finns just nu på mitt läsbord och jag väntar också på Amy Liptrot's kritikerrosade 

"The Outrun"

Som synes kommer boken inom kort i svensk översättning.