Ännu inte översatt till svenska: "Fado" av Andrzej Stasiuk. Jag håller den engelska versionen (översättning Bill Johnston) i min hand. Stasiuk kan konsten att resa och väl känner han resandets själ. Hans språk är vackert och poetiskt och han ser genom mörker och dis- han upplever med både kropp och själ, alla sinnena aktiveras. Så ska det vara.
Jag har aldrig rest i Östeuropa - den världen, var, om inte stängd så nästan på i alla fall under min ungdom och yngre medelålder. För mig blev det andra resmål men jag känner igen så mycket i det Stasiuk skildrar. Resor genom natten på okända vägar- underliga små platser och möten som ibland blev både oförglömliga och bisarra. Vi färdades i en rishög till bil genom halva Europa, visserligen med ett mål men målet var inte alltid så lätt att nå- från Dublin till Luxembourg i ett svep (vägen fylldes till slut av spökvarelser framkallade av trötthetshallucinationer och sedan såg vi att vi åkt rakt genom det första världskrigets stora slagfält.) Vi var unga och vi orkade hur mycket som helst.
Jag läser Stasiuks essäer och samtidigt som jag försöker tränga in i hans värld minns jag min egen, den som nu hör till det förflutna.
"Best of all is night in a foreign country"- så börjar boken .
"Oh the flickering artery of nothingness, oh, the recollection of ancient times when we were homeless in the world, when space was terrifying in its immensity. Now it irks us with its elusiveness."
Stasiuk skriver också om författaren Danilo Kis, han skriver om en gammal karta från förra seklet- från den tid då man ännu hade det stora Habsburgska riket att villa sig runt i. Kartan är dessutom komplett med alla järnvägslinjer.
Han avslutar kartessayen med orden "To travel is to live. Or in any case to live doubly, triply, multiple times." Det skriver jag under på och fortsätter läsningen.
Boken har getts ut av Dalkey Archive Press.
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar