Om Kaféernas Ahasverus och om hundar med födgeni

"Anton Kuh liebte seinen Nachnamen nicht. Vergebens pflegte er sich mit den Worten vorzustellen:

„Kuh – alle Witze schon gemacht.“"

 

Anton Kuh (1890-1941) kallades för Kaféernas Ahasverus - han saknade anställning och försörjde sig på att underhålla gäster på diverse kaféer och framför allt då Café Herrenhof och Café Central i Wien.

 

 

Café Herrenhofs damsalong- året var 1914.

 

Han kommunicerade helst i muntlig form men ibland tvingades han trots allt att skriva för att få lite extra pengar i kassan.

 

 

Vill man läsa något av Anton Kuh idag är det tyska språket som gäller. I Daniel Hjorths förnämliga kafébok läser jag en liten essay av Anton Kuh och den handlar om hunden som stamgäst.

 Just denna berättelse får mig att dyka ner i minnets numera ganska djupa brunn. Mina tankar går till hunden Noppe som en gång gladde och förargade många av de sommargäster som bodde i närheten av den numera nedlagda järnvägsstationen i Skanör. Noppe var av okänd ras och hon (för det var en hon) behövde aldrig äta hemma- mat bjöds det på om man knackade/skrapade på diverse dörrar med tassen- och det gjorde Noppe med stor frekvens och ihärdighet. Mín far som inte var särskilt road av hundar (eller katter för den delen) blev inte glad över att se en "hunnajävel" stå utanför ytterdörren med förväntansfull blick och utsträckt tass.  Min mor (som var en stor djurvän) såg däremot till att Noppe förplägades och givetvis upprepades sedan besöket. Som tack till en av de mera givmilda understödjarna av detta hundbeteende boade Noppe sedan in sig i en lekstuga där fyra små valpar såg dagens ljus (valparna var av lika okänd härkomst som Noppe själv). Alla traktens ungar var givetvis saliga över tillskottet. Noppe levde till hög ålder och blev säkert mycket saknad av många (om än inte alla).

Anton Kuhs hund var också av okänt ursprung och den dök bara upp helt sonika en dag. Han kallade den för Wolfi men det visade sig att det var en Gretel. Gretel hade verkligen födgeni och hon hade precis som sin husse en stor passion för kaféer. Café Central var ett favoritställe. När husse tvingades att vistas på vilohem ett tag fortsatte Gretel att ensam besöka Central- där vankades godbitar från diverse gäster och när kaféet stängde lomade Gretel hem till Löwengasse 8.

Portvakterskan var arg som ett bi och begärde extra tillskott för att hon tvingats öppna dörren för djuret.

"Tror ni, va, att hundöppnande e gratis?"

"Hunden....?"

"Javisst, vareviga natt sätter han sig utanför porten och gnäller och håller på ända tills jag öppnar för honom, det skitdjuret... Jag har precis öppnat för han igen!"

Anton Kuh insåg att hunden lärt sig att bete sig som sin ägare och att hon numera var litteratör. Självständig och mot diverse godsaker bjöd hon på "de sällskapliga behag som hennes herre så länge varit tvungen att tjäna sitt levebröd på".