Danska kungar (men inte Gorm)

Jag blev mycket trött på Gorms härjningar i natt. Jag vill inte läsa om honom i någon form just nu men det finns ju andra vikingakungar att roa sig med.

Dagen kommer att gå åt till diverse röjningsarbeten.

Efter Kongens fald- Broder Jacob

På bibliotekets lilla antikvariat (som tillhör föreningen Bibliotekets vänner) hittade jag Henrik Stangerups roman (från 1991) "Broder Jacob" (den svenska översättningen som är utgiven av förlaget Atlantis).

Liksom i Johannes V Jenses "Kongens fald" hamnar läsaren mitt i 1500-talet och nu är det också så att Broder Jacob råkar vara nära släkt med kung Christian II - han är nämligen hans halvbror. (Alla historiker är dock inte ense om detta men nu tänker jag anta att det förhåller sig så).

År 1523 fördrevs Christian II från sitt hemland och snart stundar nya tider med en annan typ av kristendom- Martin Luthers tankar får raskt spridning i norra Europa ; kloster stängs och kyrklig egendom konfiskeras. Många munkar måste lämna landet och så även broder Jacob som hör till franciskanerorden.

Vi får följa Jacob på hans vandringar söderut i Europa och han träffar på många intressanta personer längs vägen (bland annat Rabelais). Slutligen hamnar han på ett skepp på väg till den nya världen och hans mission är att verka bland indianerna i Mexico.

Broder Jacob är sista delen i en trilogi där de tidigare delarna var 1. Vägen till Lagoa Santa och 2. Det är svårt att dö i Dieppe (hela denna trilogi är sorgligt nog utgallrad från "mitt" bibliotek vilket gör mitt bokfynd än mer värdefullt.

Henrik Stangerup ,som var barnbarn till Hjalmar Söderberg, gick bort år 1998.

Nyfiken på: Eka Kurniawan

 

 

Det är Indonesien som är i fokus i Eka Kurniawans roman "Beauty Is A Wound" och jag tror att han är en mycket god efterföljare till sin landsman Pramoedya Ananta Toer.  Ananta Toers fyra böcker om Minke som växer upp i ett kolonialismens Java (Burukvartetten) var en mycket stor läsupplevelse för mig för några år sedan.

"Beauty Is A Wound" är en så kallad pikareskroman som tar läsaren med på vandrling i Indonesiens historia med hjälp av Dewi Ayu, en prostiturerad kvinna som efter att ha varit död i över tjugo år plötsligt återuppstår från sin grav.

“One afternoon on a weekend in May, Dewi Ayu rose from her grave after being dead for 21 years.”

Som jag förstår det skonas inte läsaren från mycket obehagliga scener- men sådan är nu historien och Indonesien har en blodig sådan.

Det här är en roman som jag absolut måste läsa.

Turistens blick

I somras räckte inte tiden till riktigt. Jag lånade hem Björn Cederbergs "Turistens blick- nedslag i resandets historia" men tvingades lämna tillbaka alltför snart. Nu har jag boken igen på mitt läsbord och den här gången tänker jag läsa mycket mera noggrant.

Det är en härlig blandning ar resor och resenärer man bjuds på och just nu fördjupar jag mig i ett helt försvunnet sätt att fara runt på:

Zeppelinare. De hade sin storhetstid under förra delen av 1900-talet och det var ett lyxigt sätt att resa på.

 

Luftskeppet Hindenburg var 248 meter lång och fylld av lättantändlig vätgas. En resa med denna luftens lyxkryssare (över Atlanten) kostade år 1936 1 800 ryska riksmark vilket motsvarade 40 tågresor mellan Stockholm och Berlin i tredje klass. Ingenting för gemene man, med andra ord.

Passageraravdelningen innehöll ett mycket elegant promenaddäck med panoramafönster, matsal och sällskapsrum samt hela 25 tvåbäddshytter. Ombord fanns också både piano och skrivrum.

Björn Cederberg berättar om den svenska journalisten Birger Brinck som reste med Hindenburg de där ödesdigra dagarna i maj år 1937. (Resan över Atlanten tog drygt två dygn.) Luftskeppet seglar över Engelska kanalen på 1000 meters höjd och Brinck trivs och njuter av utsikten från den silverglänsande cigarren. Strax ovanför New York beger han sig till rökrummet, resan har tagit tre dygn och nu kan man se Frihetsgudinnan helt nära. På marken vinkas det och fotograferas det. Detta ska bli ett stort ögonblick. Så sker katastrofen och luftskeppet förvandlas på ett ögonblick till ett brinnande inferno. På lite över en halv minut är allt övertänt och 35 av de 97 ombordvarande omkom, däribland redaktör Brinck. (Att någon alls överlevde den här katastrofen tycker jag är ett under).

"Hindenburgs" undergång innebar slutet för luftskeppens tid.

Vad magasinet gömde

Jaroslav Seifert med dotter (1931)

Jag säger det igen- det är inne på bibliotekens magasin som de verkliga bokskatterna finns. Gömda för världen, tyvärr. Tack vare Daniel Hjorths bok "Caféliv" lyckades jag spåra upp Jaroslav Seiferts memoarer "All världens skönhet" och ja, boken fanns inne på ett av kommunens biblioteksmagasin. Jag är mycket tacksam för att dessa memoarer inte har gallrats ut.

Seifert tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1984 (och han dog två år senare så det var verkligen i sista ögonblicket). Han var diktare, poet och i min hylla har jag en del av hans diktsamlingar.

Nu ska jag läsa hans minnen och tankar med stor andakt för Seifert skriver om en tid i Mellaneuropas historia som är på väg att glömmas bort. Allt är skrivet i form av små följetonger - det vill säga korta berättelser. Ut ur dimmornas töcken kommer många gestalter att träda fram- minnen från en annan och mycket annorlunda tid.

--
I open my umbrella even when it's not raining,
as a canopy
over the volume of Shakespeare's sonnets
I carry with me in my pocket--

Från dikten "An Umbrella from Piccadilly" av Jaroslav Seifert

Horden- tretton författarporträtt

Jag ville bilda mig så jag köpte "Horden" av Hans Otto Jörgensen.

Horden är, för att citera skribenten själv, en bok med författarporträtt från den period som vi brukar förbinda med Georg Brandes och modernismens genombrott och så vidare fram till symbolismen- det vill säga från J.P, Jacobsen och "Mogens" (1872) till Marie Bregendahl.och "En dödsnat" (1912).

Denna tidsperiod som sträcker sig över 40 år sammanfaller så gott som helt med tiden från nederlaget vid Dybböl och till första världskrigets utbrott år 1914.

Hans Otto Jörgensen har valt ut tretton författare och hela sju av dem är kvinnor (glädjande nog). Jag har kontrollerat vad som finns att tillgå av dessa på ett enkelt sätt via bokhandeln (läs: nätbokhandeln) och det blev inte något strålande resultat (som väntat). Jag kommer att söka på antikvariat och bibliotek- kanske finns något i digitaliserad form, det har jag inte undersökt ännu.

Ernesto Dalgas 1871-1899

Ernesto Dalgas dog för egen hand en julinatt i Köpenhamn. Då var han inte ens trettio år fyllda. Om hans tragiska liv och öde står att läsa i "Horden".

Något för fågelälskaren

Vintern är kanske inte den bästa tiden för att studera fåglar om man inte nöjer sig med kråkfåglar (och några till).

Jag bor på en plats där fåglar har extra stor betydelse och där de flockas och studeras (och ringmärks). Många fågelpromenader anordnas under den varmare årstiden. Jag är ingen stor entusiast men jag tycker om att betrakta fåglarna och fundera över deras vägar och vanor.

Kråkfåglar är sluga och dominanta i naturen. Utanför mina fönster flaxar ständigt en hop skator och i toppen på björken (farligt vajande) sitter ofta en stor kråka och kraxar så där lagom olycksbådande. Kajorna är ett gissel för en del som har hus med "fel" skorsten. (De gillar att bygga bon där under tidig vår och de kan proppa till ordentligt). Råkor finns det också gott om i trakten och i parken kan man höra nötskrikans inte alltför vackra läte. Jo, jag är nog omgiven av just kråkfåglar. Därför ser jag fram emot att läsa om Mark Cockers möten med dessa bevingade varelser. Jag har redan kunnat konstatera att han skriver mycket poetiskt och vackert.

As day draws into its final hour, our own falling star has dwindled to a lens of brightness on the southern horizon resting in its own bed of lemon and rose light. I watch the clouds being pushed towards it by a biting northerly. They loom overhead like icebergs in an ocean of cold winter blue, and through this interplay of light and darkness arrive the birds I've come to watch.

Nutaryuk

Snöklädda tak målade av Gustave Caillebotte (Målningen finns att beskåda på Musée d'Orsay i Paris)

Nutaryuk betyder nysnö på Yup'ik (så som detta språk talas och förstås i centrala Alaska). Snart kanske vi får se den första snön falla även här i södra Sverige. Jag kan inte påstå att jag är någon passionerad snöälskare men vit, alldeles färsk nysnö kan vara väldigt vacker om det är vindstilla.

Snöälskare av stora mått är däremot Charlie English (som skriver för The Guardian, bland annat) och jag läser just nu hans bok "The Snow Tourist"  (Portobello books, 2008). Här berättar han om alla sina resor i jakt på den ultimata snöupplevelsen- och det har blivit en hel del turer genom åren. Längst bak i boken finns dessutom en liten snöhandbok med många intressanta upplysningar.

Man får till exempel lära sig hur man bygger en igloo (jag har ingen lust att pröva). Här görs också referenser till "snöromaner" och "snökonst" och man kan se vackra bilder på snökristaller.

In the bleak midwinter
Frosty wind made moan,
Earth stood still as iron,
Water like a stone;
Snow had fallen, snow on snow,
In the bleak midwinter,
Long ago.

Christina Rossetti (A Christmas Carol).

Om Kaféernas Ahasverus och om hundar med födgeni

"Anton Kuh liebte seinen Nachnamen nicht. Vergebens pflegte er sich mit den Worten vorzustellen:

„Kuh – alle Witze schon gemacht.“"

 

Anton Kuh (1890-1941) kallades för Kaféernas Ahasverus - han saknade anställning och försörjde sig på att underhålla gäster på diverse kaféer och framför allt då Café Herrenhof och Café Central i Wien.

 

 

Café Herrenhofs damsalong- året var 1914.

 

Han kommunicerade helst i muntlig form men ibland tvingades han trots allt att skriva för att få lite extra pengar i kassan.

 

 

Vill man läsa något av Anton Kuh idag är det tyska språket som gäller. I Daniel Hjorths förnämliga kafébok läser jag en liten essay av Anton Kuh och den handlar om hunden som stamgäst.

 Just denna berättelse får mig att dyka ner i minnets numera ganska djupa brunn. Mina tankar går till hunden Noppe som en gång gladde och förargade många av de sommargäster som bodde i närheten av den numera nedlagda järnvägsstationen i Skanör. Noppe var av okänd ras och hon (för det var en hon) behövde aldrig äta hemma- mat bjöds det på om man knackade/skrapade på diverse dörrar med tassen- och det gjorde Noppe med stor frekvens och ihärdighet. Mín far som inte var särskilt road av hundar (eller katter för den delen) blev inte glad över att se en "hunnajävel" stå utanför ytterdörren med förväntansfull blick och utsträckt tass.  Min mor (som var en stor djurvän) såg däremot till att Noppe förplägades och givetvis upprepades sedan besöket. Som tack till en av de mera givmilda understödjarna av detta hundbeteende boade Noppe sedan in sig i en lekstuga där fyra små valpar såg dagens ljus (valparna var av lika okänd härkomst som Noppe själv). Alla traktens ungar var givetvis saliga över tillskottet. Noppe levde till hög ålder och blev säkert mycket saknad av många (om än inte alla).

Anton Kuhs hund var också av okänt ursprung och den dök bara upp helt sonika en dag. Han kallade den för Wolfi men det visade sig att det var en Gretel. Gretel hade verkligen födgeni och hon hade precis som sin husse en stor passion för kaféer. Café Central var ett favoritställe. När husse tvingades att vistas på vilohem ett tag fortsatte Gretel att ensam besöka Central- där vankades godbitar från diverse gäster och när kaféet stängde lomade Gretel hem till Löwengasse 8.

Portvakterskan var arg som ett bi och begärde extra tillskott för att hon tvingats öppna dörren för djuret.

"Tror ni, va, att hundöppnande e gratis?"

"Hunden....?"

"Javisst, vareviga natt sätter han sig utanför porten och gnäller och håller på ända tills jag öppnar för honom, det skitdjuret... Jag har precis öppnat för han igen!"

Anton Kuh insåg att hunden lärt sig att bete sig som sin ägare och att hon numera var litteratör. Självständig och mot diverse godsaker bjöd hon på "de sällskapliga behag som hennes herre så länge varit tvungen att tjäna sitt levebröd på".

På ensamhetens meridian

Peter Altenberg på Café Central i Wien. Året var 1907.

Altenberg var författare och han hade faktiskt fast postadress till Café Central. Vid det egna stambordet underhöll han sin utvalda skara. (Han tog dessutom betalt för denna underhållning). Jag läser hans "Regler för mitt stambord". Här några valda bitar.

Samtal av allmän natur måste ha en dold perfid udd mot någon vid vårt stambord; det är som kryddorna till maten; man smälter den bättre då!

Ordet "stjärt" må undvikas i görligaste mån. Men om det är omöjligt skall det uttalas mer eller mindre viskande!

(Översättning: Daniel Hjorth)

Alfred Polgar (1873-1955) var en annan stamgäst på Café Central och han skrev en alldeles egen teori för detta så kända lokus. (Den kan man läsa på originalspråket i "An den Rand geschrieben" och i översättning  i Daniel Hjorths "Kaféliv")

Café Central ligger på Wiens breddgrad och på ensamhetens meridian. Dess invånare är till största delen personer som vill vara ensamma och just därför behöver sällskap.


Jag har letat efter svenska översättningar av Polgars verk men inte lyckats hitta något. Det ser ut som om läsandet får bli på tyska, för han intresserar mig denne författare och café-älskare.

Café des Westens

Else Lasker- Schüler (1869-1945)

Jag läser om berlinervattenhålet Café des Westens som låg i hörnet av Kurfürstendamm och Joachimsthaler Strasse.  Det öppnades år 1893 och av en man från Wien (inte oväntat, kanske). Här samlades konstnärer, författare och teaterfolk för att diskutera och inta kaffe och annat.

Else Lasker-Schüler och hennes man Herwarth Walden blev mer eller mindre bosatta här. "Detta par, med sin otroligt bortskämde son, kunde man nu påträffa från middag till sent på natten bland alla vilda konstynglingar och konstkvinnor. Den lilla familjen livnärde sig enligt förmodan bara av kaffe."

Konditori/Café Josty i Berlin (1890).

Kaféet döptes om i folkmun till "Café Grössenwahn"  ( Kafé Storhetsvansinne). Efter ett antal år fick stället en ny ägare som inte var särskilt generös mot sina gäster. Att sitta här och inte inta mer än en kopp kaffe gick plöstligt inte an och ve den som inte beställde något alls. Else Lasker- Schüler klagade högljutt och bytte stamlokus till konditori Josty.

I romanen "Mein Herz" skriver Else Lasker-Schüler om kafélivet i Berlin. Den boken känns som ett måste.

Café des Westens jämnades med marken i bombningarna av Berlin år 1945.

Informationen om Café des Westens har jag hämtat från boken "Kaféliv" av Daniel Hjorth. (En bok för alla, 1996).

Till ensamhetens och musikens lov

I dag fick jag två bokpresenter (från mig själv till mig själv) och Robert Seethalers "A Whole Life" är jag mycket nyfiken på. Seethaler är österrikare och här skriver han om livet i en bergsby- så som det var under mitten av förra seklet. Det handlar om att leva i fred med landskapet och med sig själv, om att se skönheten i det som finns i närheten och om att värdera ensamheten och stillheten- kort sagt en lovsång till det som kallas "det lilla livet" (som är det största).

En mycket lovordad biografi om Franz Schubert hittade jag också i brevlådans djup (jag har en stor variant).  Det känns trösterikt dessa hemska dagar att läsa om odödlig musik.

Hon vävde en värld

Den som har vägarna förbi Malmö (fram till början av mars nästa år) ska inte försumma att se på den utställning av Hannah Ryggens vävkonst som visas på Moderna muséet.  Jag tog mig dit i veckan som gick och jag förtrollades och berördes mycket starkt av den vackra och talande bildkonsten. Hannah Ryggen (1894-1970) kom från Malmö men den största delen av sitt liv tillbringade hon i Norge och det är där den större delen av hennes konst har fått sin bostad.

Vävnaderna är stora, mäktiga- oftast färgranna och de har många gånger ett skarpt politiskt budskap. Hannah Ryggen var motståndare till de då framväxande diktaturerna och Hitler, Franco och Mussolini finns alla avbildade i icke smickrande form på de gigantiska vävarna.

Mest känd är kanske "Vi lever på en stjerne" (som överlevde Breiviks attentat i Oslo) - en bild som visar kärlekens makt och som är så vacker att betraktaren dras in i bilden.

Den väv som fick mig att stanna till extra länge var den som hade inspirerats av en dikt av T S Eliot.

Who then devised the torment? Love.
Love is the unfamiliar Name
Behind the hands that wove
The intolerable shirt of flame
Which human power cannot remove.
We only live, only suspire
Consumed by either fire or fire.

(Little Gidding vers IV) i diktsamlingen "Four Quartets".

Jag måste erkänna att just den väven skulle jag vilja ta med mig hem. Den är så underbar att jag ryser.

Hannah Ryggens vävar kommer jag att återvända till och kanske köper jag då också en av de böcker om hennes konst som finns till försäljning. Man anordnar även guidade visningar på muséet - en del av dem ingår i biljettpriset.

Paris

Fotot är lånat

Jag skulle ha skrivit ett inlägg om Hannah Ryggen och hennes vävkonst som just nu visas på Moderna muséet i Malmö men orden vill inte komma.

Åter igen har Paris drabbats av ond, bråd död och terroristerna har mördat och skövlat i den vackraste av städer. Då går det inte att skriva om vare sig dikt eller tanke. Jag försjunker i mycket pessimistiska funderingar om framtiden. Min väninna S., bosatt i Lyon, var i Paris för bara några dagar sedan- hon flanerade på avenyerna och i parkerna, gick på teater och njöt av tillvaron- men- hon sa "vi står inför ett tredje världskrig". Tyvärr, tror jag att hon får rätt.

Denna blåsiga och gråa lördag sänder jag mina tankar till Frankrike, till Paris och till alla de människor vars liv nu blivit fördärvade på grund av en samling vidriga mördare.

Resandets konst och Andrzej Stasiuk

Ännu inte översatt till svenska: "Fado" av Andrzej Stasiuk. Jag håller den engelska versionen (översättning Bill Johnston) i min hand. Stasiuk kan konsten att resa och väl känner han resandets själ. Hans språk är vackert och poetiskt och han ser genom mörker och dis- han upplever med både kropp och själ, alla sinnena aktiveras. Så ska det vara.

Jag har aldrig rest i Östeuropa - den världen, var, om inte stängd så nästan på i alla fall under min ungdom och yngre medelålder. För mig blev det andra resmål men jag känner igen så mycket i det Stasiuk skildrar. Resor genom natten på okända vägar- underliga små platser och möten som ibland blev både oförglömliga och bisarra. Vi färdades i en rishög till bil genom halva Europa, visserligen med ett mål men målet var inte alltid så lätt att nå- från Dublin till Luxembourg i ett svep (vägen fylldes till slut av spökvarelser framkallade av trötthetshallucinationer och sedan såg vi att vi åkt rakt genom det första världskrigets stora slagfält.) Vi var unga och vi orkade hur mycket som helst.

Jag läser Stasiuks essäer och samtidigt som jag försöker tränga in i hans värld minns jag min egen, den som nu hör till det förflutna.

"Best of all is night in a foreign country"- så börjar boken .

"Oh the flickering artery of nothingness, oh, the recollection of ancient times when we were homeless in the world, when space was terrifying in its immensity. Now it irks us with its elusiveness."

Stasiuk skriver också om författaren Danilo Kis, han skriver om en gammal karta från förra seklet- från den tid då man ännu hade det stora Habsburgska riket att villa sig runt i.  Kartan är dessutom komplett med alla järnvägslinjer.

Han avslutar kartessayen med orden "To travel is to live. Or in any case to live doubly, triply, multiple times." Det skriver jag under på och fortsätter läsningen.

Boken har getts ut av Dalkey Archive Press.

Kaféliv

Café Museum i Wien- på den tid det begav sig

På kafé Kust i Falsterbo (där man kan få både moderna och helt "vanliga" varianter av den varma bruna drycken), finns en ganska välfylld bokhylla längst ner i ett av rummen. I den hittade jag Daniel Hjorths "Kaféliv" (En bok för alla, 1996). Eftersom jag inte kunde ta boken med mig hem blev det ett sökande på biblioteket men där hade utgallringsmonstret härjat och därför har jag nu lyckats få tag på den här dyrgripen genom fjärrlån.

Så nu läser jag och det handlar givetvis mest om Wien men även om Prag, Budapest , Berlin och München. Jag älskar kaféer, men de ska vara av modell äldre eller/och så ska de ha karaktär. Inga moderna "espresson house"-varianter för mig, tack.

Ett av nöjena med alla sommarutflykter (sommaren är ju oftast bra mycket rörligare än vintern) är att utforska de lokala kaffestugorna. Det finns ännu en del icke nedlagda kaféer i vårt avlånga land- men de lever farligt, de där äldre varianterna. I Malmö (min hemstad) finns väl snart bara Hollandia kvar- i min ungdom hade det två våningar och var alltid fullproppat. Borta är dock Betty Cronqvists fik på Stora Nygatan, där man bakade ett icke överträffat vetebröd. Den gången låg scenskolan mitt emot så ofta fick man gratis underhållning till kaffet dessutom. Mitt Malmö är borta sedan många år, det är bara att konstatera.

Har du bekymmer, ett eller annat----- till kaféet.
Hon kan av någon om än trovärdig anledning inte komma till dig
----- till kaféet!
Du har trasiga stövlar---- kafe´!
Du har 400 Kronen i lön och gör av med 500---- kafé!
Du planerar självmord---- kafé!
Du hatar och föraktar människorna och kan inte vara utan dem
----- kafé!
Du får inte längre kredit någon annanstans- kafé!

Peter Altenberg

Läs mera om boken hos Den långsamma bloggen .
.

Djärv, nyskapande stilkonst

Jag illustrerar med den svenska översättningen av Johannes V Jensens "Himmerlandshistorier"- och den här boken finns fortfarande att få tag på via t ex nätbokhandeln.

Jag har läst ut "Kongens Fald" av samme författare och jag är mycket tagen av både handlingen och berättarkonsten. Det känns som om jag genast måste läsa om för att vara säker på att jag inte missat något.

Motiveringen till Johannes V Jensens Nobelpris löd så här:

... för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi, förenad med vittfamnande intellektualitet och djärv, nyskapande stilkonst.

För några år sedan skrev jag så här på min blogg:

Farsö kyrka (fotot är lånat)

Farsö i Himmerland på nord-Jylland var hans hem- här föddes han år 1873, den danske författaren och nobelpristagaren Johannes V Jensen. I hans bok "Myter" som gavs ut av Bonniers förlag (Gula serien) 1951 (året efter författarens död) skriver Jensen om sin barndom i Farsö och hur han och hans bröder lekte och levde rövare i kyrktornet. Det var livsfarliga lekar- en av bröderna vågade sig på att "omfamna kyrktuppen" och de andra barnen nästan svimmar av skräck. Så en dag händer något speciellt- två målare kommer till Farsö och en av dem, den yngre (som bär en speciellt iögonfallande azurblå hatt) ska väcka starka känslor hos pojken Johannes. Han får ta sig en titt i målarens skissblock- och så- med en gång väcks barnets intresse och kreativitet. Han börjar måla, han också. Han beskriver hur "luften blir laddad av lidelse" han blir besatt av längtan efter att "besitta all världen genom att se den".

 

Många år senare möts den nu vuxne Johannes och målaren på nytt- det gamla skissblocket kommer fram och så "brister något". Plösligt tas den vuxne mannen tillbaka till barndomens landskap, till kyrkan och till dem som då var i sin krafts dagar- som nu vilar i jorden. Kyrkan har blivit en samlingspunkt för så många liv. Det blir en vemodig betraktelse över tidens gång.

"Kyrkan i Farsö" är en så vacker och stämningsfylld beättelse- och den första av sammanlagt 20 myter som har utvalts av författaren själv. Anders Österling har skrivit förordet.

I min bokhylla har jag också "Den lange rejse" (Den långa resan). Det känns som om jag skulle ta fram den nu.

Kongens Fald (Kungens fall) får jag förmodligen anledning att återkomma till.

Consummatum est

Christian II

Jag läser "Kongens Fald" av Johannes V Jensen och igår hamnade jag i månaden november år 1520. Det var ingen behaglig tid för Sverige och krigen avlöste varandra. Christian II hade precis blivit krönt till svensk kung i Stockholm. En stor fest hölls på Stockholms slott- men så upphörde allt glam och stoj och gästerna kallades i stället till en rannsakning som ägde rum i slottets stora sal.

Den 8 november började avrättningarna och blodet flöt i strida strömmar i gränderna.

Johannes V Jensen skildrar händelserna på ett mycket ingående sätt i sin bok och det är obehaglig läsning. Han låter den unge Axel bli åsyna vittne till blodbadet och han ser hur först ärkebiskop Mathias Gregerson från Strängnäs mister huvudet på stupstocken följd av Vincent Henningson från Skara och Erik Abrahamson Leijonhuvud.  Det grå novemberdiset fyller staden alltmedan rop och skrik ljuder runt avrättningsplatsen.

"Han fölte et Pust af Kongens envaeldige Raadslutning, han böjede sig for Styrken af denne Majestaet."

"I sin Undergang flammede Solens Baal igennem, og alle Skyerne gled fra Himlen som et Öje, der langsomt aabner sig. Daa Solen var gaaet ned, stod Himlen laenge efter klar og bleg."

Under tiden ringer kyrkklockorna över hela staden i jämrande toner. För Christian II blev allt detta bara början på ett stort fall. Om detta läser jag vidare och konstaterar att Johannes V Jensen är en ypperlig skildrare av historia och människors öden och tankar.

Klassikerhelg

Thomas Mann (1929)

Det slumpar sig så att jag just nu läser två romaner av två Nobelpristagare. Det ligger ingen planering bakom detta- snarare är det så att jag ibland tröttnar på allt "modernt" och bara vill gå tillbaka till källan, så att säga. Den klassiska litteraturen. Böcker som är och blir odödliga- åtminstone hoppas jag det.

Så läser jag långsamt Thomas Manns "Doktor Faustus" som jag länge längtat att sätta ögonen i. Det är berättelsen om musikern Adrian Leverkühn och hans egen speciella pakt med djävulen.

Bok nummer två på läsbordet just nu är Johannes V Jensens "Kongens Fald" - med huvudpersonen Mikkel Thögersen  Kungen är Christian II (I Sverige kallad för Christian Tyrann).

Christian II välkomnar en av sina amiraler, SörenNorby.

Søren Norby var i tjänst hos kung Hans och Kristian II. Han hade befälet över den danska flottans största skepp under flera sjöslag mot Sverige och Lübeck. Norby blev av Kristian II tilldelad flera län i Skandinavien, bland annat Gotland från 1517 till 1522 och Sölvesborg åren 1525 till 1526. (Källa: Wikipedia).

Dagens färg är förvisso grå

Ett häfte med stickbeskrivningar får illustrera novemberdiset utanför mitt fönster.

I tidningen Politikens bokbilaga (det är bokmässa i Köpenhamn den här helgen) hittar jag mycket som jag skulle vilja investera i. Först en essaysamling "Horden" av Hans Otto Jörgensen. Här avporträtteras 13 författare från tiden 1872 till 1912 och det är inte bara de allra kändaste som tar plats. "Horden er en gnistrende hybrid mellem et personligt essay , et kondensat af forelaesninger og undervisningsnoter og en halv idiosynkratisk laerebog" , skriver Mikkel Bruun Zangenberg.

Just den här volymen av Ebbe Klövedal Reichs "Danmarksfortaellinger" finns inte längre att få tag på (mer än kanske antikvariskt) däremot går det bra att köpa böckerna separat (tre delar) för de har kommit i nytryck. Ebbe Klövedal Reich har gått ur tiden men hans böcker (och han var produktiv) finns kvar. I nittio berättelser skildrar Klövedal Reich Danmarks historia på sitt sätt och det blir en folkets historia.

Den mytomspunne Tordenskiold kan man läsa om i Dan H Andersens vackert illustrerade bok (men man måste vara stadd vid god kassa för att inhandla det här praktverket). Jag stod faktiskt och bläddrade i boken i Politikens boghall i tisdags men avstod från köp på grund av både pris och tanken på mödan att släpa hem de nära  2,5 kilona.

Jeg vil sjunge om en helt
vidt berømt ved sund og bælt,
om en herre kæk og bold,
om den tapre Tordenskjold.
(Från en dansk barnvisa).

 Tordenskiold levde kort och intensivt- han blev inte ens trettio år gammal.

20:e århundradets bästa roman

Dansk litteratur - kulturkanon

Leonora Christina: Jammers Minde nedskriven 1673-74, utgiven 1869

Steen Steensen Blicher: Præsten i Vejlbye, 1829

H.C. Andersen: Den lille Havfrue från Eventyr fortalte for Børn, 1837

Søren Kierkegaard: Enten - Eller, 1843

Jens Peter Jacobsen: Fru Marie Grubbe, 1876

Herman Bang: Ved Vejen från Stille Eksistenser, 1886

Henrik Pontoppidan: Lykke-Per, 1898-1904

Johannes V. Jensen: Kongens Fald, 1900-01

Karen Blixen: Vinter-Eventyr, 1942

Klaus Rifbjerg: Og andre historier, 1964

Inger Christensen: Sommerfugledalen, 1991

År 2004 lanserades en dansk kulturkanon av dåvarande kulturministern Brian Mikkelsen. Denna kanon var uppdelad i flera kategorier- ovan de litterära verk som fick "komma med".

Givetvis gick diskussionens vågor höga och det går alltid att ha åsikter om vad som ska få plats på en sådan lista.

Igår gick färden till Köpenhamn och det blev en titt in till Politikens Boghall. Borden var fyllda av litterära frestelser och man kunde till exempel köpa Henrik Pontoppidans romaner till rea-pris. I klassikerhyllan hittade jag Johannes V Jensens "Kongens Fald"  En historisk roman i tre delar från 1900-1901. "20:e århundradets bästa roman", läser jag på baksidan.

Johannes V Jensen (1873-1950) tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1944.

I brevlådan väntade vid hemkomstn senaste numret av den franska litterära tidskriften LIRE- nog var dagen mycket lyckad!

Vädersolar och brockenspöken

Vädersolar (fotot är lånat).

Det tyska ordet för vädersol är Nebensonne och det är också titeln på sång nummer 23 i Winterreise (av Schubert/Müller).

Drei Sonnen sah ich am Himmel stehn, ---

"Vädersolar skapas när de många iskristaller som ett cirrus- eller cirrostratusmoln består av åstadkommer reflexion och refraktion av solljus. Vädersolar uppträder vanligen som en starkt lysande och ibland färgstark prick på himlen 22 grader till vänster och/eller till höger om solen." (Wikipedia)

Under romantiken fascinerades man extra mycket av den här typen av fenomen som då inte hade någon erkänd förklaring.

Här ännu en optisk "villa" ett så kallat brockenspöke. (fotot är lånat).

"Ett optiskt fenomen där betraktarens skugga avbildas många gånger förstorat på dimma eller ett likformigt moln. " (Wikipedia)

Att berget Brocken fått ge namn åt företeelsen är kanske inte så underligt. Brocken är mytomspunnet och många författare har låtit sig förtrollas av omgivningarna just där.

And art thou nothing?  Such thou art, as when

The woodman winding westward up the glen

At wintry dawn, where o’er the sheep-track’s maze

The viewless snow-mist weaves a glist’ning haze,

Sees full before him, gliding without tread,

An image with a glory round its head;

The enamoured rustic worships its fair hues,

Nor knows he makes the shadow he pursues!

 

(Samuel Taylor Coleridge)

 

John Keats, Thomas de Quincy och Goethe har också låtit sig inspireras av Brocken.

 

Brocken målad av Christian Morgenstern (1829).

 

"Im Dunkeln wird mir wohler sein"- så slutar sången och så lämnar vandraren sina spöken och irrbloss.