"On Tangled Paths" eller "Irrungen,Wirrungen" som den heter på originalspråket kom ut år 1888 och väckte mycket uppseende. Boken blev snabbt en bästsäljare och den har också filmatiserats två gånger. Fontane lät först sin roman bli följetong i tidningen "Vossische Zeitung" - kommentarerna lät inte vänta på sig- många läsare sa upp sina prenumerationer för de ville inte läsa "sådana förskräckliga horhistorier".Vad var det då som var så förfärligt hemskt med "Irrungen,Wirrungen"? Romanen handlar främst om de val som två mycket förälskade människor måste göra för att överleva i ett konservativt samhälle. Kärleken mellan den fattiga brodösen/sömmerskan Lene och mannen från överklassen (om än utfattig sådan) Botho, är i stort sett dömd från början. Det som väckte all uppståndelse var så klart Fontanes uppriktiga skildring av Lenes och Bothos förehavanden- bland annat en övernattning på ett litet landsortspensionat. (Så bar man sig inte åt om man inte var gift).
Lene och Botho träffas av en ren händelse när de båda är på en båtutflykt- Botho kommer till Lene (och hennes sällskaps) undsättning och räddar dem från att bli nermejade av ett större "flytetyg"- och så fattas det tycke. Botho följer Lene hem till det lilla trädgårdsmästeriet där hon och hennes fostermor hyr en mycket enkel liten lägenhet av herr och fru Dörr. Kärleken börjar spira men båda parter vet att den inte har någon framtid- de lever i stället för dagen- om än med mycket stor sorg i hjärtat.
Fontane har tecknat ett mycket vackert kvinnoporträtt i Lene- hon framstår som både förståndig och passionerad på en gång- en mycket ovanlig kombination. Hon älskar av hela sitt hjärta men tvingar sig själv att släppa taget. Botho är också skildrad som en sympatisk och djupt medkännande man. I en annan tid skulle de båda ha varit som skapta för varandra- men nu är det 1870-tal och samhället tillåter inte denna förbindelse.
Så här känner Lene efter sin natt med Botho på pensionatet: " And so they melted away, all the intimations of hurt and anxiety that despite her best efforts had hitherto oppressed her spirits, and all she felt was pride, joy and thankfulness. But she said nothing; she was too superstitious to tempt fate by speaking of her happiness, and it was only a slight trembling of her arm that made Botho realize how deeply his words had penetrated her heart." Och utanför rinner floden Spree i morgondimman- en stilla bris känns från det öppna fönstret- allt är som det ska- just då.
En annan mycket stark scen är den när Botho bränner de kärleksbrev han fått av Lene- "so much joy, so much sorrow. Such tangled paths. An oft-told tale.", säger han. Så inser han att -trots att han kastat de skriftliga bevisen på sin och Lenes kärlek på elden - han inte är fri och inte heller önskar vara det. Askan till trots- han är ändå bunden till Lene för evigt.
Romanen innehåller också många fina beskrivningar över Berlin - som det en gång var- och flera andra intressanta personporträtt. Jag tycker att "On Tangled Paths" är en mycket behaglig, vacker och mästerligt skriven berättelse. Jag upprepar åter igen- så oerhört beklagligt att vi inte kan läsa den på svenska.
Min upplaga av boken har getts ut av förlaget Angel Classics. Det kan vara värt att ta en titt på deras utgivningar- det finns en hel del intressant där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar