The art of running

År 1982 sålde Murakami sin jazzklubb och beslöt sig för att skriva på heltid. Samtidigt började han att springa maraton. Den här boken är lite självbiografi, lite geografi och en hel del livsfilosofi- allt inbakat i långdistanslöpandets ram.

"As I run, the trade winds blowing in from the direction of the lighthouse rustle the leaves of the eucalyptus over my head"......

Man måste nog ha en viss typ av personlighet för att älska maraton så som Murakami bevisligen gör- men jag kan förstå tjusningen i det hela- och jag kan också förstå hur man kan bli starkare både fysiskt (givetvis) och psykiskt av detta. Murakami påpekar också att han anstränger sig främst för att "raise my own level". Han tävlar mot/med sig själv- inte mot andra. Han springer i tystnad- han behöver inte prata med någon och behöver inte lyssna på någon. Allt han behöver göra är att se på den natur som han passerar.

-

Jag tycker också mycket om det sätt som Murakami beskriver sina "favoritplatser" på. Cambridge (Boston) är en av dessa- och Charles River betyder något alldeles speciellt för honom.

-

"The river has remained unaltered. The water still flows swiftly, and silently, toward Boston Harbor. The water soaks the shoreline, making the summer grasses grow thick, which help feed the waterfowl, and it flows languidly, ceaselessly, under the old bridges, reflecting clouds in summer and bobbing with floes in winter- and silently heads toward the ocean."

-

Jag tycker om den här boken med sina knappt 200 sidor. För mig är den en mycket intressant filosofisk betraktelse av en författare som jag beundrar.