För bara någon dag sedan var strandängen så gott som tom, en eller annan andfågel syntes kanske men i övrigt den stora stillheten. Så, igår, hade världen ändrats och i vattnet och på Landgrens holme syntes en mängd svart-vita fläckar. Skärfläckorna har kommit. Ett sant och glädjande vårtecken i denna svåra tid. I ” Fågelns blick” skriver Torsten Green-Petersen att skärfläckorna nog är lite felaktigt hopsatta med sina upp och nedvända näbbar. Han liknar dem vid vandrande grafik och visst ser de lustiga ut de här fåglarna. I Erik Rosenbergs fågelklassiker från femtiotalet ( Fåglar i Sverige) hämtar jag dessa rader ” Skärfläckan står i en klass för sig ibland småvadare,— vid flyktigt påseende en högbent och smäcker vadaretyp, till färgen snövit med svart på hjässan och något svart på rygg och vingspetsar.— I slutet av 1920-talet började skärfläckan visa sig på Flommen invid Skanör och slog sig sedan ned för att häcka i denna lämpliga terräng.” I hundra år nu har alltså denna sällsynta fågel vandrat runt på strandängarna här - nog måste man betrakta den långväga gästen med andakt och hoppas på en lyckosam häckning med många små dunbollar. Skyddande staket har satts upp runt holmen ( tidigare har räven härjat svårt) och även korna har fått maka på sig. Ett år hade kossorna bara helt sonika intagit holmen och lagt sig över bona.
Jag tycker att Harry Martinson passar bra att läsa en sådan här dag och jag hittade diktsamlingen ” Tuvor” i hyllan.
” Att minnas ännu medan tiden svinner som små streck
alla ögonblick tätt intill
nuens närhållsliv,
Solstrålens morgonsting i tuvan,
harkrankens spinkbensafton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar