En liten bok om Voltaire

borde vara uppiggande, tänkte jag och det visar sig stämma bra. Nu finns det ju massor skrivet om den store filosofen och tänkaren förstås, men själv får jag aldrig nog av denne yttrandefrihetens apostel. Nicholas Cronk är professor i fransk litteratur vid Oxforduniversitetet och det här är en av flera böcker han skrivit om just Voltaire. En nätt liten volym som sammanfattar en mångfacetterad person och personlighet.

Första kapitlet har titeln ” En teaterns man” och här landar man mitt i Sarah Bernhardts tolkning av Zayra och i Étienne Carjats fotokonst. Carjat (1828-1906) är värd att stanna till inför- han var sin tids store kändisfotograf ( hans porträtt av den unge Rimbaud är exempel på utsökt fotokonst).

En ung Zola förevigad av Carjat. Han ser något betryckt ut, författaren, på skånska skulle man säga ”ännaklämd”. En bild säger mer än tusen ord. V.S.B.

I salongernas värld

Tavlan är från 1812 och målad av Lemonnier.

Så här såg det ut, tänkte konstnären sig, när det bjöds på högläsning ur Voltaires tragedi Genghis Chan. En soirée hos Madame Geoffrin med de flesta av den tidens (1750-tal) kända kulturpersonligheter närvarande. Voltaire själv är representerad med  en byst mitt i den församlade skaran.

Marie Thérèse Geoffrin (1699-1777) var en av upplysningstidens mest kända salongsvärdinnor och hon startade sina soiréer omkring år 1750 och de kom att bli mycket välbesökta.

Nog väcker hon intresse fortfarande denna dam och förhoppningsvis finns det åtskilligt mer att lära sig om henne och om hennes tid i den här biografin.

Hope Mirrlees

Ett suddigt foto av en tämligen bortglömd författare, Hope Mirrlees (1887-1978). Hope Mirrlees föddes i England och tillbringade en stor del av sitt liv i Sydafrika. Hon rörde sig i Bloomsburygruppens utkanter och Virginia Woolf retade sig på Hopes originella klädsel och på hennes förkärlek att dränka in sig i diverse starkdoftande parfymer. En biografi om Hope Mirrlees lär vara på gång och den kommer säkert att bjuda på intressant läsning. I väntan på den kan man lämpligen grotta ner sig i den bok Mirrlees blivit mest känd för, nämligen fantasyromanen ”Lud-in-the-mist” (ännu inte översatt till svenska såvitt jag kan se men tryckt i nya utgåvor på originalspråket).
I svensk översättning finns däremot ( utgiven på Ellerströms förlag) ” Paris. Ett poem” (2017) (originalversionen är från 1920).  Här tas läsaren med på en resa genom det Paris som år 1919 var präglat av efterdyningarna till det stora kriget. ” En dygnslång psykogeografisk resa” är en av beskrivningarna.

En kopp te

Carl Thomsens bild av en söndagseftermiddag väcker nostalgi. Här är det tedrickandet som intar huvudpositionen alltmedan dagens ljus släpps in genom fönstret med de skira gardinerna. Ett stilla och vilsamt ögonblick från en sedan länge svunnen tid. Far har somnat i den blå gungstolen med tidningen uppslagen och mor sitter i soffan med ett handarbete.

Mary Cassatts tavla har titeln ”The Tea”. Kort och gott ( när jag nu ändå är inne på ämnet). Här är det  den röda färgen som dominerar och trots att motivet är stillsamt sjuder det ändå av energi. Vem var kvinnorna och vad talade de om? Undra kan man, över hundra år senare.

Nya upptäckter

Kylan bet tag ordentligt igår och Helsingborg var tämligen ogästvänligt att vandra runt i men vi bestämde oss för att ta en paus inne på Dunkers kulturhus som i dagarna kommer att montera ner den utställning man haft sedan oktober i fjol - Surrealist Lee Miller- och det är just hon som syns på fotot ovan, i sin roll som krigskorrespondent. Vi lät oss föras tillbaks i tiden med start i Paris och ett magiskt 1930-tal. Lee Miller (1907-1977) kom som mycket ung till den franska huvudstaden och under några år bodde hon där tillsammans med Man Ray. Millers liv kom att bli mycket omväxlande och med flera olika karriärer - fotomodell, fotograf, korrespondent och kock för att nämna några. Hon kom till slut att bosätta sig i England och det var där hon dog år 1977. När Millers son, Antony Penrose, inventerade dödsboet fann han helt oväntat en stor bildskatt i form av över 60 000 bilder och negativ - på Dunkers har man visat cirka hundra av dessa fotografiska verk.

Fotona är hämtade från olika tidsskeenden och olika miljöer. Här möter man gränder och prång i Paris, fångade med utsökt fotografisk skicklighet - här finns svindlande ökenvyer från Egypten, porträtt av Picasso, Colette och Cocteau ( med flera) och så hemska bilder från Dachau och Buchenwald.

Hem kom vi till ett något mindre kylslaget Falsterbonäs och fyllda av tankar kring det vi sett. En mycket minnesvärd utställning och en lika minnesvärd dag.

Man Ray fotograferad av Carl van Vechten.

Bildande, tänkvärt, underhållande

Det är en konst att skriva läsvärda essayer, en konst som Joseph Epstein behärskar till fullo. I ” The Ideal of Culture” blandar han ämnena vitt och brett och här kan man läsa om allt från åldrandets problem till tankar om kultur och litteratur ( allt kryddat med en viss portion humor). Epstein anses i vissa läger som kontroversiell ( men det krävs inte så mycket för att få etiketten kontroversiell i dessa tider har jag en känsla av).

Jag läser essayerna i min egen ordning ( anarkistisk) och just nu har jag sidan 527 uppslagen - det handlar om att fylla 80. ( Det gjorde Epstein för två år sedan).
” Not to be born is best, when all is reckoned,
But when a man has seen the light of day
The next best thing by far is to go back
Where he came from, and as quick as he can.
Once youth is past, with all its follies,
Every affliction comes on him,
Envy, confrontation, conflict, battle, blood.
And last of all, old age, lies in wait to besiege him,
Humiliated, cantankerous,
Friendless, sick and weak.
Worst evil of all.”
(Sofokles). Översättningen är gjord av David Grene och versraderna inleder kapitlet om hur det känns att fylla åttio.

Om öar

Vad är öar och hur framställs de? Vad innebär det att vara öbo? Detta och mycket mera finns att ta del av i Owe Ronström bok i ämnet.

Öar är slutna platser och de har genom århundradena utövat en grund för fantasier och lockelser. Än idag drar många av dem till sig resenärer och tillfälliga gäster från när och fjärran. Åtskilligaböcker har handlingen förlagd till öar och det finns över huvud taget mycket skrivet i ämnet. Nu ska jag försöka bilda mig och låta mig inspireras på en och samma gång.

John Steffler är en kanadensisk författare och ”The Grey Islands” har blivit en modern klassiker. Poesi med New Foundland som bakgrund.

Mossbelupna stenar från Paradisdalen, Bornholm. Konstnär: Johannes Herman Brandt.

Drömmar i rosa och svart

Wealth and  Benefits of the Spanish Monarchy under Charles III. Konstnär: Giovanni Battista Tiepolo ( 1696-1770).

Tiepolos målningar är oftast stora och täcker väggar och tak. ” Monumental dekorativ konst” är väl en passande beskrivning. Men- vem var han denne Tiepolo, han som gett upphovet till benämningen ”Tiepolo pink”. Det vill jag gärna ta reda på med hjälp av författaren Roberto Calasso och hans bok som fått just titeln ”Tiepolo Pink”.

Calasso är en italiensk författare (född 1941 i Florens) och han har skrivit många böcker med nedslag i vitt skilda ämnen men ofta med fokus på antikens världar och myter. Väldigt mycket finns att få i engelsk översättning ( tyvärr finns bara en enda svensk dito såvitt jag kan se).

I dagarna kommer ” The Unnamable Present” en tolkning av den skrämmande tid vi lever i. Jag har redan lagt upp boken på min önskelista.

Autumn Leaves

Igår såg jag årets första snödroppe, en liten späd blomma som trotsade vinterkylan. Våren kommer så sakteliga och dagarna är redan märkbart längre. Men - jag läser en bok med mera höstlig anknytning nämligen det som förlaget, Philosophical Library, kallar för André Gides andliga självbiografi. ” Feuillets d’Automne” på originalspråket (1949).

”Autumn Leaves” är en samling essayer över vitt skilda ämnen och det börjar passande nog med ”Spring”.  ” Springtime is gradual growth; it is the season of preparation and of hope. I have always preferred the bud full of promise to the full bloom of the flower, desire to possession, progress to achievement, adolescence to maturity.”

Gides kontemplation över vår och förändring är skriven på utsökt vacker prosa (översättaren, Elsie Pell, har gjort ett gott arbete) och det gäller att stanna till ofta och lägga boken åt sidan för egna funderingar.

Andra ämnen i samlingen , som omfattar drygt trettio essayer ,är Joseph Conrad, Francis Jammes och Arthur Rimbaud.

Samuel Becketts brev

Det blir en mycket god början på år 2019 med en boksamling jag längtat efter ett bra tag. Så- äntligen- nu läser jag första delen av Cambridge University Press’ utgåva av Samuel Becketts mycket omfattande brevväxling. Beckett var en synnerligen flitig brevskrivare och han skrev och antecknade på alla möjliga slags pappersprodukter. Hans handstil var oftast mycket svårläst och det har säkert varit ett enormt arbete att sovra, tyda och sammanställa allt material.

Brevsamlingar av det här slaget kommer inte att kunna ges ut i framtiden av den enkla anledningen att brevskrivande är på utdöende. I en värld där allting digitaliseras och allt görs (med lock och pock) för att ingen ”ska hamna utanför” denna nya verklighet ( Oh, brave new world) blir det där med penna och papper en bisarr och underlig rest från en bortglömd tid. Jag tillhör själv det där utdöende släktet som envisas med att använda reservoirpenna och papper ( helst av god kvalité). Desto viktigare känns det därför att kunna ta del av de fyra volymerna av en mäktig brevskatt. Varje brev är dessutom försett med förklarande noter - i direkt anslutning- man slipper att hela tiden slå upp längst bak i boken. Det tackar jag särskilt för. Beckett var en stor ordkonstnär och så gott som varje brev bjuder på någon eller flera mer eller mindre absurda ordlekar.

Breven sträcker sig från 1929 och fram till 1989.

Samuel Beckett (1906-1989).

In Every Wave av Charles Quimper

Det kanadensiska förlaget QC Fiction specialiserar sig på ” moderna berättare från Quebec”  i engelsk översättning och man ger ut cirka tre böcker per år. ”In Every Wave” är från 2018 och det är nog den bok som gjort förlaget känt runt världen och det är lätt att förstå varför.

Den franska titeln är ” Marée montante” och de två orden täcker hela den tragedi som rullas upp på lite över 70 sidor. En man letar efter sin dotter, dottern som en solig och bekymmersfri dag bara försvann i havets djup utan att lämna ett enda spår efter sig. Hur överlever man en sådan oerhörd förlust? Svaret är att det gör man inte. Korta tillbakablickar på den ödesdigra dagen och på tillvaron som den var förut blandas med det kontinuerliga sönderfallet av ett liv, ett äktenskap och ett hem. Det är hjärtskärande läsning och slutet på berättelsen-elegin är naturligtvis inte lyckligt. Språket är poetiskt, svindlande vackert och trots det korta formatet lyckas författaren,Charles Quimper, mycket väl förmedla den sorg, den vanmakt och den nedåtgående, snabbt accelererande spiral som huvudpersonen faller offer för.

” In Every Wave” är en skimrande juvel - men mot den svartaste svarta bakgrund.

” I whisper your name softly on crisp September mornings and hold it tight against my chest on windy days. It’s a confession and a plea. A lullaby for the fish. I left you behind, my love, but I’m the one drowning every day.”

Månen - inifrån och ut

Stora vita snöflingor singlade ner över Louisianas skulpturpark igår. Den svenska kusten doldes bakom ett dis och bildade en vacker kuliss till den stora utställningen som visades inne i muséets stora salar. En mäktig upplevelse var det att vandra runt bland de olika bilderna och tolkningarna av vår närmsta himlakropp. Louisianas månutställning täcker det mesta i ämnet och här går man från forntid till framtidsscenarier och fantasin sätter verkligen inga gränser. Det sista rummet är en plats för stilla kontemplation med hjälp av Öresunds blåa vatten och utvalda dikter om månen. Så vackert.

Det er så stor en ensomhed i dette guld.
Naetternes måne er ikke den måne
Adam så. De lange sekler
af menneskelig nattevågen har fyldt den
med gammel sorg. Se på den. Den er dit spejl.

Jorge Luis Borges ( översättning Peter Poulsen. Från Digte 1923-1995; Gyldendals förlag).

Månens mystiska baksida.

Den excentriska älskarinnan

Virginia Oldoini, grevinna av Castiglione (1837-1899). Foto: Pierre-Louise Pierson.

Hon var ytterst speciell, Nicchia, som hon kallades och hon kom att leva ett spännande om än säkert hetsigt liv. Under många år var hon älskarinna till Ludvig Napoleon av Frankrike och hon kom också att bli mycket uppmärksammad av den experimentelle fotografen Pierre-Louise Pierson.

Grevinnans nedersta delar - säkert vågat på sin tid.

En imponerande utstyrsel. Samtliga foton här är tagna av Pierson.

Italieninspirerat

På biblioteket hittade jag en bok som handlar om resor ( ”Fantastiska resor” utgiven av Lonely Planet). Ett av de många kapitlen har rubriken ”Litterära resor” och det drogs jag så klart till på studs och så hamnade jag i Italien. Den mera moderna litteraturen valde jag bort ( mest deckare, en genre som inte intresserar mig nämnvärt) men bland det gamla, ( eller i vart fall något äldre) hittade jag en del som jag så småningom tänker kika närmare på.

”Faunen, en konstnärsroman”( The Marble Faun) skrevs år 1860 och den enda svenska översättningen ser ut att vara av mycket gammalt datum. Nathaniel Hawthorne vistades i Rom under två år och så skrev han ner sina tankar och intryck- i romanform. Jag misstänker att det är en bok man inte läser på en timme men jag gillar utmaningar.

Med på listan finns givetvis Henry James ( Duvans vingslag - som utspelar sig i Venedig och Porträtt av en dam- med Florens som bakgrund).

Hemingways ”Över floden in bland träden” kom i ny utgåva för ett par år sedan och den finns nog att hitta på de flesta bibliotek. En kärlekshistoria i världskrigets skugga. Platsen är Venedig.

Till Guernsey

En bit av Guernsey förevigat av Pierre-Auguste Renoir någon gång på 1880-talet.

Guernsey är den näst största av de så kallade kanalöarna och fylld av historia och kultur. På öar kan livet vara både hårt och isolerat - men berättelser och myter brukar frodas där människor måste hjälpas åt för att klara livhanken. Om kampen för tillvaron i denna övärld skriver den engelska författarinnan Elizabeth Goudge i ”Island Magic” som kom att bli hennes debutroman (1934) - den svenska översättningen (Trollmakt) är från 1947. ”Island Magic” är inte den mest kända av Goudges böcker, hon slog igenom med ”Den lilla vita hästen” och ”Delfinens gata”. Den senare blev även filmatiserad. Elizabeth Goudge var väl förtrogen med livet på Guernsey - hennes mor var född och uppväxt där och Elizabeth tillbringade många somrar hos sina morföräldrar på ön något hon skriver om i sin självbiografi ”The Joy of the Snow”.

”Island Magic” ligger nu på mitt läsbord och i berättelsen möter jag det strävsamma paret Rachell och André du Frocq som kämpar mot fattigdom och elände tillsammans med sina barn. Just när allt ser som mörkast ut kommer en mystisk främling .... Det må låta banalt men det hela blir till en mycket god historia med en hel del vändningar och vridningar.

I skuggan

La lecture av Marguerite Gérard

Caroline Chapmans bok om kvinnliga 1700-talskonstnärer bjuder på mycket givande läsning och framför allt på goda insikter i hur den tidens verklighet tedde sig för den som ville lära yrket. Det var ingen fördel att vara kvinna, det är då ett som är säkert och i Marguerite Gérards fall kom en skugga att falla över henne och hennes målningar. Skuggan var den kände Jean-Honoré Fragonard, Marguerites lärare och - svåger. Detta till trots kunde Marguerite leva väl på sin konst och hon satsade dessutom på porträttmåleri  vilket skulle visa sig lukrativt.

”Kattens lunch” - en målning man kan se på hur länge som helst. Den katten ser ut att bre ut sig i tillvaron och den lilla hunden har det säkert inte så lätt i det hushållet.

Sommaren i Mirmande

Mirmande i la Drôme (södra Frankrike).

År 1926 ” upptäckte” den franske konstnären André Lhote en så gott som övergiven by i departementet la Drôme -Mirmande- i södra Frankrike. Med huvudet fyllt av inspiration och idéer köpte han genast ett hus där och så startade han ett slags fältuniversitet för konststudenter som kom att flockas hit från stora delar av världen. La Drôme är ett mycket vackert landskap med städer och byar som klättrar upp för berg och kullar i ett både grönskande och kuperat landskap. Här vandrar man mitt i urgammal historia och säkert skapades många mästerverk i denna miljö.

Franskt landskap av André Lhote.

Je demeure

Marie Laurencin (1883-1956)

Poesien är evig och konsten likaså. Marie Laurencin började sin konstnärsbana i Paris och var ung under det som kommit att kallas ” La Belle Époque”. Hon hade ett långt och intensivt kärleksförhållande med Guillaume Apollinaire och det var till Marie som han skrev en av sina mest kända och kanske vackraste dikter.

- Sous le pont Mirabeau coule la Seine
   Et nos amours
Faut-il qu’il m’en souvienne
La joie venait toujours après la peine

Vienne la nuit sonne l’heure
Les jours s’en vint je demeure—-

Det vilar något drömlikt över Marie Laurencins kvinnoporträtt.

Nyfiken på: Robert Wilson Lynd

Karikatyr av författaren Robert Wilson Lynd (1879-1949).

Virginia Woolf nämner honom i sin dagbok men utan större entusiasm ” en andra klassens författare”, säger hon. Lynd är kanske mest känd för sina essäer och för sina krönikor i tidskriften the New Statesman. En flitig skribent var han hur som helst och han har lämnat en stor mängd alster efter sig- tyvärr är väl de flesta bortglömda idag. Lynd var en glödande irländsk nationalist och han lärde sig att tala flytande irländska.

Vill man läsa Robert Lynd får man benytta sig av de antikvariska utbuden. Han är (som sagt) mer eller mindre - mest mer- förpassad till glömmeboken idag.

” In order to see birds it is necessary to become part of the silence. One has to sit still like a mystic and wait. One soon learns that fussing , instead of achieving things, merely prevents things from happening. To be passive is in some circumstances the most efficient form of activity. You cannot command events : you can only put yourself in the place where events will happen to you. No impatient man has ever seen Nature.”

När poesi blandas med konst

Porträtt av mademoiselle Pogany av Constantin Brancusi

Mitt lilla häfte med dikter av Guillaume Apollinaire är fyllt av illustrationer. Illustrationer hämtade från det allra bästa i konstens värld och varje sida i boken (Tout terriblement) ger upphov till långa stunder av meditation blandat med nyfikenhet på konstnären och hans/hennes värld.

På en av sidorna möter jag den rumänske skulptören Constantin Brancusi och så försvinner jag in i myterna och historierna en stund. Brancusi kom från trakterna av Targu Jiu i Rumänien men han bosatte sig så småningom i Frankrike och det var framför allt där som han verkade.

Tystnadens bord finns att se i Targu Jiu- ett monument som hyllar de rumäner som stred mot axelmakterna just här år 1916. Constantin Brancusi påbörjade arbetet med sina skulpturer (det blev i allt tre stycken monument) år 1935.

En bok att längta efter.

Svävande världar

Marc Chagalls (1887-1985) värld är rörlig- och den svävar ofta i olika riktningar. På tavlan ovan öppnar sig himlen över Vitsebsk och husen kommer liksom vandrande mot betraktaren. Det här är en bild från konstnärens barndom i dåvarande Ryssland ( idag Belarus). På mitt läsbord just nu trängs många böcker och bland dem finns Chagalls självbiografi från 1931 ”Mitt liv” - i svensk översättning av Olof Hoffsten (1982 ).

” Kring mig går och kommer, vandrar fram och tillbaka eller helt enkelt traskar alla slags judar, gamla och unga, Javitjer och Bejliner. En tiggare springer bort till sitt hus, en rikeman går in i sitt hem. Pojken från ”cheder”, den judiska småskolan, springer hem. Pappa går hem.—- Jag säger ingenting om himlen, om min barndoms stjärnor. De var mina stjärnor, det ljuva i mitt liv; de följde mig till skolan och väntade på mig ute på gatan tills jag gick hem igen. Stackars ni, förlåt mig. Jag har lämnat er ensamma på svindlande höjd!”

—- och jag tänker att jag gärna skulle vilja sjunka in i den här barnboken av Veronique Massenot och Elise Mansot - om en resa på ett moln. Illustrationerna är gjorda av Marc Chagall. Ett luddigt, ulligt moln ser mycket på sin färd över himlavalvet.

Runt Sundet

Från Karen Blixens Rungstedlund (foto: Heather Cowper).

Mina franska gäster ville gärna uppleva en bit av Danmark och så for vi iväg på en tur runt Öresund i strålande solsken. Tågen gick för en gångs skull i tid och havet glittrade turkosblått utan mycket mera än en svag krusning. Huvudmålet för dagens utflykt var Rungstedlund, Karen Blixens hem, numera museum ( med trevligt café). Promenaden från stationen genom den vackra parken är värd en resa bara den - nu under vintern lyser bokarnas stammar i silvergrått och de bildar en mjuk kontrast till de bruna löven på marken. Jo- Danmark är verkligen yndigt.

I de smakfullt inredda rummen står kristallvaser med de mest utsökta blomsterarrangemang - jag kan aldrig se mig mätt på dem. På ovanvåningen kan man fördjupa sig i Karen Blixens bibliotek och naturligtvis ska man titta in i den lilla museumsbutiken innan man far hem. Det blev en del inköp (både av franska översättningar och svenska). Min investering inför mörka januarikvällar och dito morgnar blev ”Den främmande förförerskan - svenska synpunkter på Karen Blixen”, utgiven av Centrum för Danmarksstudier (Makadam).

Här finns ett rikt urval av tankar och berättelser om Karen Blixen - nedtecknade av en mängd författare och skribenter.

Årets första magasinsfynd

Jag hoppas att det blir flera. Ger man sig tid finns det en hel del att rota fram från biblioteksmagasinets hyllor trots att utgallringsmonstret aldrig verkar slå sig till ro.

Carl August Ehrensvärd (1745-1800) var konstnär och arkitekt och han var även en flitig brevskrivare. På mitt läsbord finns just nu Ehrensvärds ” Brev till Kickan” ( utgåva från 1971 Norstedts förlag) som är ett urval brev från Ehrensvärd till den 17 år yngre hustrun ( kallad ”Kickan”)
Ehrensvärd var ingen vän av det kvinnliga könet utan beskrivs snarare som kvinnohatare men i breven till hustrun kommer en helt annan sida av honom fram. Ehrensvärd var ofta ute på långa resor och under dessa skrev han så gott som dagligen kortare och längre epistlar till sin kära Kicka- och oftast illustrerade han sina tankar med utförliga teckningar. Breven till Kickan ger en intressant och genomträngande bild av den gustavianska tidens Sverige. Det var sannerligen inget paradis.

Inte ser det särskilt bekvämt ut i ”kareten”.