Mörker och ljus

Sankt Hans afton vid Vejle fjord. Målning av Harald Slott-Møller (1904).

"Litteraere landskaber og maleriske motiver" är underrubriken på omslaget till "Danmarksbilleder" av Bente Scavenius och Bo Tao Michaëlis. På sidan 112 hittar jag den gåtfulla kvinnan i rött som förevigats av Harald Slott-Møller. Det är Sankte Hans afton och på andra sidan fjorden brinner midsommarbålen. Mörkret blandas med ljus och sommarnatten är på väg mot dag- långsamt. Den rödklädda kvinnan dominerar bilden och jag föreställer mig att hon bär på en längtan - kanske bort.

Harald Slott-Møller var en mångsidig konstnär och han behärskade många olika tekniker. Han är mycket känd för sina porträtt av exempelvis Georg Brandes.

Harald Slott-Møller har "parats ihop" med författaren Sophus Claussen (1865-1931) och hans "Unge
Bander" - en klassiker från 1894 som handlar om en ung man och hans kärleksbekymmer. Sophus Claussens dikt "Ekbatana" ingår i den danska kulturkanonen. Här de första två verserna.

Jeg husker den Vaar, da mit Hjærte i Kim

undfangede Drømmen og søgte et Rim,

hvis Glans skulde synke, jeg ved ej hvorfra,

som naar Solen gik ned i Ekbátana.

En Spotter gav mig med Lærdom at ane,

at Vægten paa Ordet var Ekbatáne.

Den traurige Tosse, han ved ej da,

at Hjærtet det elsker Ekbátana.

Vill man skaffa boken i nytt skick är det "print on demand" som gäller.

Knud Romer, Ida Jessen och Merete Pryds Helle

Dansk bokhöst och givetvis måste det bli en tur över Sundet, en tur som gick utan förseningar eller andra missöden ( man ska inte ta något för givet dessa dagar). På utecaféerna njöt många av de sista varma solstrålarna men borta var sommarens myller, luften var klar, kontinenten kändes närmare och jag trivdes som alltid i Danmark. Här känns alltid luften lättare att andas.

I Politikens Boghall låg frestelserna på rad på borden, hyllorna dignade och ville man ta en kopp kaffe och vila benen fanns det utrymme för det också. En riktig bokhandel- de växer inte på träd i dessa dagar - det blev bara att tacka och ta emot. Källarvåningen lockade med konst och historia och när besöket var slut hade jag fyllt på min ryggsäck med en del tyngande gods. Jag valde länge mellan "Telefon" av Ida Jessen, "Vi kunne alt" av Merete Pryds Helle och Knud Romers "Kort over Paradis" - det blev till slut Knud Romers roman som bars hem. Jag tycker så mycket om hans språk.
"Jeg baerer Falster i mig, fordi jeg på en måde er landskabet. Det er det første, jeg så, og det skabte mig i sit billede- og det kom til bevidsthed og vågnede i mig. Vi blev til samtidigt. Alting var nyt som en forelskelse, og gud spillede yo-yo med laerken, der hang højt oppe i sin snor og slog triller."

Nästa gång jag kikar in i bokhallen blir det med fokus på klassiker- och poesihyllorna. Båda välfyllda.

En ljusets mästare

Höst vid Sortedamssøen. Christen Købke (1810-1848).

Nästa sommar anordnar Statens Museum for Kunst i Köpenhamn en specialutställning med verk från den danska guldåldern. Jag är säker på att Christen Købke kommer att vara representerad. Höstmotivet från Sortedamssøen målades år 1838 och nog har konstnären fångat höstens själ och hela stämning. Tavlan ingår i den danska kulturkanonen.

Ett urval av det bästa inom dansk konst kan man få se i Bente Scavenius och Bo Tao Michaelis bok "Danmarksbilleder" (2018). Konstböcker brukar inte vara billiga men den här är garanterat värd sitt pris. I samma serie finns "Bybilleder" och den står redan och pryder sin plats i min bokhylla.

Christen Købke. Självporträtt från 1833.

Meditation framför ett porträtt

John Donne (1572-1631)

" Beautiful John Donne. Who wouldn't want you? You lean slightly forward, arms folded over your body as if protect it from all the women who might otherwise tear off your clothes."

Orden är hämtade från en novell (Taken in Shadows) av den engelska författarinnan Helen Dunmore. Helen Dunmore dog alldeles för tidigt förra året och nu ges hennes sista noveller ut- en samling som hennes son letat fram ur lådor och från datorer ( med moderns tillstånd). "Girl Dancing" är titeln på denna novellsamling som jag just nu är helt fördjupad i. Hela trettiotre noveller finns i boken och jag har stannat ett slag för att hämta andan efter att ha läst en kvinnas meditation och tankar inför ett ungdomsporträtt av John Donne. Det blir till en kärleksförklaring, en elegi och en levnadsteckning i kombination och det är så skickligt sammanvävt. John Donnes liv blev mycket rörligt och mycket hårt. Han föddes in i en katolsk familj under en tid när "fel" religion och "fel" sällskap kunde medföra bekantskap med både "rackmaster" och bödel - John Donnes bror Henry dog i fängelse.
Helen Dunmore "fångar in" människan och poeten på några få sidor och hon för fram honom levande till vår tid.
" You and Sylvia are the kind we really love. You make us feel that we can climb right inside your lives. The only frustrating thing is that you are looking at things we cannot see. You will never meet our eyes." ( "Sylvia"är så klart Sylvia Plath).

"Taken in Shadows" är en vacker betraktelse över en älskad poet. En novell att minnas och återkomma till.

" Go and catch a falling star,
Get with child a mandrake root,
Tell me where all past years are,
Or who cleft the Devil's foot,
Teach me to hear mermaids singing,
Or to keep off envy's stinging,
And find,
What wind,
Serves to advance an honest mind."

Kvinnor som läser är farliga

Läsande kvinna av Peter Ilsted (1861-1933).

Att läsa böcker ansågs inte alltid som passande och det kunde rent av vara farligt. Speciellt onyttigt var det för kvinnor som ju borde ha annat att tänka på. Betraktar man Peter Ilsteds målning ser man det lugn och den stillhet som läsandet kan skänka - ett hörn av ett solbelyst rum blir till en oas av ro- för en stund. Värme, lugn och glädje - så vill jag sammanfatta det jag ser på målningen.

Stefan Bollmans bok om läsande kvinnor är vackert illustrerad med konstverk från olika tider och genrer och med historiska inblickar i vad böcker har betytt för kvinnor och hur tiderna långsamt har förändrats. I detta avseende till det bättre- men jäktet och stressen hotar. Informations- och konsumtionssamhället piskar fram snabba lösningar, ytliga lösningar och vem gör sig " omaket" att söka lugn och ro som damen på Ilsteds tavla?

Bokhöst

Marat i sitt badkar. Målning av Jacques-Louis David (1793).

Hösten är här och den första stormen håller på att långsamt bedarra. "Knud" blev inte så intensiv som väntat men en del nedblåsta grenar åstadkom han i alla fall i min trädgård. Inte så mycket att orda om, förstås. Jag har roat mig med att läsa "Le Magazine Littéraire" och "Le Figaro Magazine" som båda har långa artiklar om den franska bokhösten. Här finns det en hel del att låta sig frestas av och överst på min lista över eventuella inköp står nu Gwenaële Roberts roman om Marats sista dagar. Jean Paul Marat var en mycket radikal revolutionär för att uttrycka det kort- han fick sitt lystmäte under den så
kallade terrorn och hade många liv på sitt samvete. Madame Guillotine var han mycket god vän med och Marat såg till att hon utfodrades även med kungaparet. Det var en fruktad och hatad man som mötte sitt öde i badkaret när Charlotte Corday stack kniven i honom.
Gwenaële Robert har skrivit om en grupp människor som rörde sig runt Marat när terrorn var som värst i Paris. Som jag förstår det är "Le dernier bain" ("Det sista badet") en blandning av historia och spänning - med mycket lyckat resultat om man får tro recensenterna.

Någon svensk översättning kan man nog inte hoppas på men kanske en engelsk så småningom. Vem vet. Qui vivra, verra.

Hotellromaner

Michelle Perrot ägnar ett helt kapitel åt hotellrum i sin bok "The Bedroom" som jag fortfarande läser och har svårt för att släppa. Här nämns också en stor mängd författare som har försjunkit i hotellens exotiska, ibland torftiga men ofta också spännande värld. Hotellromanernas nummer ett torde väl vara Weimarrepublikens stora bästsäljare : Vicki Baums "Grand Hotel" som låter läsaren få uppleva tjugotalets Berlin i ett mikrokosmos. Boken finns att få i nya utgåvor ( åtminstone på engelska).

Något mera svårsmält är nog Olivier Rolins "Hotel Crystal" . Fyrtiotvå hotell jorden runt blir det på jakt efter en gäckande kvinna- Mélanie Melbourne- och det hela verkar vara mycket kafkaaktigt.

En mörk främling skriver Julien Gracq om - en kuslig berättelse i en värld befolkad av mystiska människor. Kärlek och död i rummets slutenhet.

Rummets rymder

Sankta Ursulas dröm av Vittore Carpaccio (1495).

"Vad innebär det att bebo ett rum? Att bebo en plats, är det att ta den i besittning? Vad innebär det att ta en plats i besittning? När blir en plats verkligen ens egen? Är det när man har lagt sina tre par strumpor i blöt i en balja av rosa plast? Är det när man har värmt upp spaghetti på ett campingkök? Är det när man har använt alla udda galgar i garderoben? Är det när man har fäst ett gammalt vykort, föreställande Carpaccios 'Sankta Ursulas dröm' på väggen? Är det när man har upplevt väntans kval, eller passionens hänförelse, eller tandvärkens plågor? Är det när man har valt ut och hängt upp gardiner i fönstren, och tapetserat väggarna, och slipat parketten?

Från Rummets rymder av George Perec ( översättning: Fredrik Rönnbäck). Modernista förlag 2012.

I kartornas värld

Jag älskar kartor. Det finns inget som är så fantasieggande som att försjunka i en kartbok- gärna av äldre modell där länder och platser helt plötsligt har andra namn och andra omgivningar. Kartan ovan är ett verk av Abraham Ortelius (1527-1598), en av världens första kartografer. Hans bild av Island är fylld av spännande detaljer och helt omöjlig att slita sig från.

Om kartornas historia har Thomas Reinertsen Berg skrivit och den här boken har även översatts till engelska. "Verdensteater" belönades med Bragepriset år 2017.

Interiörer

Niclas Lafrensen (1737-1807) var framför allt miniatyr - och porträttmålare och verksam både i Stockholm och Paris. I Frankrike blev han känd under namnet Lavreince. Lafrensen levde under det som kallas "interesting times" och den franska revolutionen satte mer eller mindre stopp för hans framgångsrika karriär. Tavlan ovan- en sängkammarscen- finns att se på Nationalmuseum i Stockholm.

Lafrensen målar ofta  intima scener och mycket detaljrikt.

The Bedroom

Kort titel på en omfångsrik bok. Den franska historikern Michelle Perrot har fördjupat sig i en speciell och mycket intim del av vår historia. För detta belönades hon med Prix Femina (essäklassen) år 2009 och det finns alltså en engelsk översättning utgiven av Yale University Press. "The Bedroom" är ett av mina nyförvärv och jag längtar efter att fördjupa mig i sovrummets alla vinklingar och vrår.

" Many roads lead to the bedroom: sleep, rest, birth, desire, love, meditation, reading, writing, search of self, God, reclusion (whether desired or endured), illness. From birth to death it is the theater of existence, or at least its dressing room; the place where the mask is removed; the body undresssed and relinquished to the emotions, to sorrow, to sensuality. It is where we spend half our lives- the more carnal half, the drowsy, nocturnal half, the insomniac half, when our thoughts go vagabonding; the dreamy half, a window into the unconscious. The half-light of the bedroom only highlights its allure." ( översättning: Lauren Elkin).

En läsande dam

På Statens Museum for Kunst i Köpenhamn hittar man den här tavlan som är målad av Harald Giersing (1881-1927). Giersing var en konstnär som kom att bryta väg för en ny stil och inriktning. Jag tycker mycket om hans läsande kvinna- det finns en ro, en stillhet i bilden av kvinnan som är helt försjunken i sin bok.

Ett skogsparti i Sorø, målat av samme konstnär. En grönska man bara vill krypa in i om låta sig omslutas av.

och... det här blir en önskebok. Kanske till jul....

I kärnkraftverkets skugga

Solrosorna blommar framför kärnkraftverket i Cruas (fotot lånat från Wikipedia). Ardèches kuperade landskap bildar bakgrund och livet förflyter stilla i den lilla byn. Människan vänjer sig och baksidan har en framsida - de där pengarna som flyter in och ger orten ett stort antal arbetstillfällen, bibliotek, sporthall, turistbyrå och mycket annat. Solrosorna minner dock om en annan tid, en tid som var lugnare och kanske mera " i fas".

I Cruas välsorterade médiathèque hittade jag mängder av läsinspiration och nu har en del av denna blivit betydligt mera konkret - på läsbordet ligger en liten volym som handlar om träd "L'arbre philosophe" av Luciano Melis. Det är en samling med aforismer, romanutdrag och poesi som handlar om just träd och deras betydelse för oss människor.

'Les tilleuls sont fleuris, l'air frais qui les balance
S'embaume miellé dans le calme matin,
Un long bourdonnement vibre dans le silence
Comme un frôlement doux fait d'ailes de satin.' --- (Jean d'Arvor från dikten Les Tilleuls en fleurs - blommande lindar)

1918-2018

Eduard von Keyserling lämnade detta jordiska en dag i september år 1918. Då var han känd som författare till åtskilliga litterära mästerverk och hans böcker hade blivit översatta till flera språk (bland andra svenska). I Sverige är han tyvärr sedan ganska länge inskriven i den så kallade glömmeboken men i Tyskland hedras han med nya utgåvor och nu senast med samlingsverket "Landpartei" som är en 700-sidig volym med noveller och kortromaner. Om von Keyserling har jag skrivit en hel del här på bloggen och ju väntar jag bara på att få kasta mig över "Landpartei".

Von Keyserlings berättelser tilldrar sig oftast i Baltikum (von Keyserling kom från det gamla Kurland) och de är fyllda av intressanta psykologiska porträtt. Vemod är nog huvudordet- och jag kan inte få nog av von Keyserlings berättarkonst.

En skatt av bilder

finns det i Nordiska Muséets samlingar. Henri Ostis foto av elever i Uppsala Hushållsskola någon gång under 1890-talet är en av dem. De ser så allvarliga ut i sina ljusa förkläden och köksredskapen kommer också i fokus liksom fjäderfäet som väl snart ska plockas och rensas. Ett fruset ögonblick från en annan tid- och tankarna väcks.

Henri Osti (1826-1914) verkade främst i Uppsala och han har förevigat många personer ur stadens societet men också byggnader och vyer från både stad och land. Till fotograf Osti hittade jag via Caroline Ranbys gripande och mycket innehållsrika skildring av Ebba Hochschilds liv. Omväxlande men också djupt tragiskt. En sällsam levnadsskildring som sträcker sig över både Danmark och Sverige med nedslag på Capri och i det svenska hovet.

Klädedräktens (och modets) historia

Tavlan ovan har målats av den flamländske konstnären Anthonis van Dyck (1599-1641) och den visar en förnäm kvinna med son - båda (får man anta) iförda det senaste modet i klädväg. Den rosa solfjädern drar verkligen blickarna till sig, liksom rosetterna. Hela damen försvinner sedan i de stora tygmassorna. Van Dyck verkade främst som hovmålare under Charles I:s tid och hans produktion av tavlor är sannerligen imponerande.
Klädedräktens historia är ett stort och mycket intressant ämne. Väninnan (som just nu går en universitetskurs) visade upp en del av den litteratur som rekommenderats ( den är inte billig).

Huvudboken väger cirka tre kilo och innehåller i princip det mesta som är värt att veta om kläder i historien - med många och vackra illustrationer. Priset blir så klart därefter. Något mera överkomlig kostnadsmässigt är Anne Hollanders bok om kläder i konsten - den skriver jag upp på min numera gigantiska önskelista.

Dance by the Canal av Kerstin Hensel

Förlaget Peirene ger ut mycket intressanta böcker som samlas under olika teman. En gemensam nämnare är att det oftast rör sig om kortromaner eller lägre noveller. I serien "East and West" finns Kerstin Hensels "Tanz am Kanal" från 1994 som nu blivit översatt till engelska ( och andra språk).

"Dance by the Canal" är en svart och ofta grotesk berättelse om en kvinnas barndom och uppväxt i ett totalitärt och instängt samhälle - det forna DDR. När vi möter huvudpersonen, Gabriela von Haßlau, lever hon som uteliggare med sovplats under en bro vid en smutsig flod. Hon skriver sitt livs historia på bortkastade papperslappar och toalettrullar och det blir till en ren skräckskildring över ett liv i en helt sjuk värld- en värld där alla ska drivas in i samma fålla och där protester straffas direkt. Det hela blir till en makaber dans på en mycket vass knivsegg och fallen blir många och hårda. Så kommer 1989 och muren rasar - en ny värld börjar visa sig.

Kerstin Hensel har tecknat ett intensivt och tragiskt porträtt av en utsatt människa i en grå och kall värld - men allt är inte utan hopp och det blixtrar till med jämna mellanrum när Gabriela och hennes väninna Katka gör uppror mot de vedertagna normerna. "Dance by the Canal" är en berättelse som man sträckläser och som man inte glömmer bort i första taget.

Damen med rosorna

Baronessan Rukavina heter målningen och konstnären är Vlaho Bukovac (1855-1922).

Bukovac kom från Kroatien och han var medborgare i det en gång så stora Habsburgska riket. Vem baronessan Rukavina var har jag inte lyckats ta reda på men nog är hon en stilig kvinna. Porträttet är utsökt - det drar verkligen blickarna till sig och fantasin sätts i rörelse. Jag kommer att leta vidare för en sådan dam borde ha lämnat spår efter sig.

Nyfiken på: Rose Macauley

Igen, ska jag väl säga för jag har haft några av hennes böcker på mitt läsbord förut. Nu ser jag fram emot "The World My Wilderness" som rör sig i tiden omedelbart efter det andra världskriget - i en skövlad och dyster värld. Boken kom ut år 1950 och har sedan dess tryckts upp i många utgåvor. Nu senast av Virago Modern Classics.

Några av Rose Macauleys böcker har översatts till svenska men dessa översättningar är nära nog hundra år gamla och säkert svåra att få tag på. Rose Macauley utbildades vid det kända Somerville College och som författare var hon mycket produktiv. Förordet till min Viragoutgåva har skrivits av Penelope Fitzgerald och det är lockande i sig.

Hösten är här och bokfloden väller fram även om min egen dito är av äldre slag. Vad vore livet utan tillbakablickar och funderingar över tidens eviga gång? Bruset och hetsen är jag gärna utan. Lugnet har sänkt sig igen över detta sydvästra hörn av Sverige.

Paris är en fest

Apollinaires dikt får illustrera inlägget. (Lånat foto).

Paris hann jag tyvärr inte med på min resa till Frankrike men med i bagaget hem följde en liten volym med ett antal noveller och romanutdrag om denna vackra och romantiska stad. Ernest Hemingway skrev sin "Movable Feast" (En fest för livet) och här ett citat från den boken som finns att få i ny utgåva (Bakhåll förlag) : Om man har haft turen att ha bott i Paris som ung då har man staden med sig vart man än reser, för Paris är en fest för livet". Hemingway är inte ensam om att vilja hylla Paris och i "Paris sera toujours une fête" hittar man berättelser av författare som Victor Hugo, Jean Giradoux, Louis Aragon och Blaise Cendrars för att nämna några. Poesien glöms heller inte bort - det är en fullspäckad och samtidigt mycket nätt volym, en liten inspirationsbok som kommer att ge upphov till vidare läsning.

Nog är väl den här titeln lockande? Roger Grenier, som gick ur tiden förra året, är en av de författare jag kommer att "utforska".

Den gåtfulla Gwen John

Mytomspunnen och ställd i skuggan av sin mycket berömda bror, Augustus, men vem var hon egentligen, Gwen John (1876-1939)? Den engelska författarinnan Sue Roe söker ett svar på gåtan och har med hjälp av en diger brevväxling och ett antal släktingar lyckats fånga in denna passionerade konstnär som verkade i Frankrike under större delen av sitt liv. Gwen John levde förvisso ensam men hon var inte ensam, hon hade ett rikt kontaktnät. Sue Roe målar ett liv med ord och det blir en lysande, en skimrande duk.

Från Gwen Johns rum i Paris. Ljusets skiftningar är så vackert fångade.

Tavlan heter rätt och slätt "The Cat".

Bland drottningar och mätresser

Ämnet är outtömligt och i "Crowned in a Far Country" är det som står mellan raderna väl så intressant som själva texten- en inbjudan till egna strövtåg blev det för mig. Åtta kungliga öden för med sig mycket mer än kungar och drottningar och blir till nedslag i konstens, filosofins och historiens världar.

Kvinnan med de fina dragen hette Domitilia de Castro Canto e Melo och levde mellan 1797 och 1867. Hon födde hela tretton barn och hann dessutom med att vara älskarinna till Brasiliens kejsare Pedro I. På bilden ovan är hon nära sjuttio år. Pedros hustru var prinsessan Leopoldina av Österrike och hon var också svägerska till Napoleon. Leopoldina kom till Brasilien som tjugoåring och dog där nio år senare. Något behagligt liv fick hon knappast men hennes närvaro i det nya landet öppnade nya förbindelser med den gamla världen och en ( får man tro ) utveckling av ett ganska bortglömt rike.
Leopoldina var mycket beläst och medförde ett ansenligt bibliotek till sitt nya hemland och kanske bidrog hon - om än i periferin- till Brasiliens självständighet så småningom.

Leopoldina förevigad av Joseph Kreutzinger.

The Winterlings av Cristina Sánchez-Andrade

Magisk realism är kanske inte direkt min "cup of tea" men Cristina Sánchez-Andrades roman om de två systrarna Dolores och Saladina lyckades jag ändå sträckläsa. I boken tas man med till 1950-talets Spanien och en liten by (Sierra de Chá) i landets nordvästra hörn. Hit kommer de båda systrarna efter femton år i landsflykt - de har mestadels vistats i England men de senare åren i en annan del av Spanien. Nu har cirkeln slutits och Dolores och Saladina har återerablerat sig i det gamla barndomshemmet. Ett hem som döljer många minnen, ska det visa sig.
Tiden har stått stilla i Tierra de Chá, en plats som befolkas av en mängs ytterst originella individer- bland andra en transvestit som roar sig med att tillverka löständer (tänderna drar han ut på församlingens avlidna), en illaluktande präst som gärna vill återinföra ättestupan och så (den avlidne) morfadern med mycket speciella idéer och böjelser. Systrarna har också sina egenheter - de kallas allmänt för "the Winterlings".
" They feel comfortable in this slowness. The less they talk, the better. Words entangle, confuse and deceive; you don't need words to feel. They are comfortable, and the mere fact of being together, being alone, sharing their surrounds, a soup, an anise, makes them feel good. They do not expect more, and they do not wish for more."
Nu bor systrarna i sitt lilla hus utan moderna bekvämligheter - med kon Greta Garbo, några får och en mängd höns ( djuren är också mycket särpräglade.)
Händelseförloppet utvecklar sig i långsam takt och här blandas nutid och dåtid- det förflutna har stor betydelse i handlingen, många hemligheter (av obehagligt slag) kommer undan för undan upp till ytan. Mycket kretsar också kring Saladina "den fula systern" och hennes besynnerliga kärleksrelation. Mot slutet kommer Hollywood och filmens värld in på scenen - ja, det är en underlig blandning Cristina Sánchez-Andrade bjuder läsaren på, men underhållande och fyndigt är det även om jag inte tror att just den här boken kommer att hamna i min bokhylla.
The Winterlings belönades med "The English Pen Award" år 2016, det spanska originalet kom ut två år tidigare. Engelsk översättning står Samuel Rutter för. (Scribe Publications heter förlaget). Någon svensk översättning har jag inte hittat.

Rose Bertin

Marie-Jeanne "Rose" Bertin (1747-1813). Porträttet målat av Jean-Francois Janinet.

Jag stannar kvar i Frankrike och nu har det blivit sent 1700-tal. Ännu härskar kungamakten och lyx och flärd sparas det inte på i de övre kretsarna. Rose Bertin var Marie-Antoinettes sömmerska (och modist) och hon har gått till historien som en av Frankrikes första modeskapare. Det där med hattar och frisyrer var en specialitet under denna tid och skapelserna trotsade det mesta inom fantasiens värld. Rose Bertin överlevde revolutionen men modet blev inte lika storstilat efter kungamaktens fall och Bertin överlät sin affärsverksamhet åt andra krafter.

Marie-Antoinette iförd en hatt av Rose Bertin.

En så kallad "pouf". Håruppsättningar som denna kunde anta osannolika höjder och måste ha varit oerhört påfrestande att traska runt med.

The Serpent and the Moon

Jag for på en tidsresa till 1500-talets Frankrike och fastnade i berättelsen om Diane de Poitiers och hennes tid vid det franska hovet. Om Diane har det skrivits en oändlig mängd böcker och inte undra på- hon var skönhet och klokhet i kombination och så levde hon under en mycket omvälvande tid. Boken jag läste ( som är skriven av prinsessan Michael av Kent) handlar också mycket om Katarina av Medici som fick stå vid sidan och uthärda sin makes (Henri II) glödande kärlek till mätressen Diane.( Katarina fick sin hämnd så småningom.)

Diane de Poitiers blev tidigt bortgift med en betydligt äldre man (han var 56 -hon 15) Louis de Brèze, men äktenskapet blev trots allt inte olyckligt och Diane såg till att skapa ett vackert hem på slottet Anet i Normandie. Hon fyllde rummen med nyplockade blommor, såg till att de öppna spisarna spred värme och hon plockade fram kandelabrar och silverföremål från dolda skrymslen. Så småningom blev hon också anlitad för att ta hand om de kungliga barnen och det slutade med att hon blev älskarinna till ett av dem- Henri. Den kärleken har gått till historien och gjort Diane till en av tidernas mest berömda mätresser.

"The Serpent and the Moon" gör ett rejält djupdyk i den franska historien och det handlar inte enbart om "orm" ( Katarina) och " måne" (Diane). Upp på scenen kommer också kvinnor ( främst) från tidigare generationer som alla bildar en lysande bakgrund till berättelsen om den vackra Diane de Poitiers.