Jag undrar om inte just porträtt var Rippl-Rónais styrka. Han målade också ofta i pastell och då blir bilderna skimrande, lite diffusa och med drömlik kvalitet. Porträttet ovan släpper man inte med blicken och kvinnans ögon är så blåa att blåare inte kan finnas ens i fantasien. Det svarta mot det ljusa ....
Jag läser om Rippl-Rónai i "Gauguin and the Nabis" - Prophets of Modernism av Arthur Ellridge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar