All världens morgnar- de kommer och de försvinner för evigt. "Tous les matins du monde sont sans retour". Jag hittade en lugn plats på "Leonora Christina" (i "hundkupén) och satte mig att läsa Pascal Quignards roman "All världens morgnar" från 1991 (den svenska översättningen kom året därpå) och boken blev även till film. Det handlar om Marin Marais och hans motvillige läromästare Jean de Sainte Colombe och instrumentet de spelar på är viola gamba. Vi skriver sydöstra Frankrike och 1600-tal.
" In the spring of 1650, Madame de Sainte Colombe died". Så inleds berättelsen (jag har läst den engelska översättningen). I hushållet finns förutom den förtvivlade maken också två små döttrar och en hushållerska. Fru de Sainte Colombe är förvisso död men hon kommer så småningom att göra sin röst hörd. Sainte Colombe, musikern och viola gambamästaren lever vidare med hjälp av sin musik, sina döttrar och några få vänner. Han blir kallad till kungens hov för att spela men vägrar och väljer sin ensamhet. En dag knackar det på dörren och in träder Marin Marais som vill ta lektioner av Sainte Colombe, en begäran som inte kommer att tas emot väl men som blir upptakten till ett drama av sällan skådat slag.
Porträtten av Marais och Sainte Colombe är så levande tecknade att läsaren genast befinner sig mitt i handlingen och glömmer både tid och rum. Den här boken är ett mästerverk och en kärleksförklaring till konst, musik och litteratur på en och samma gång. Hos mig kommer bilden av framför allt Sainte Colombe och hans starka integritet att stanna kvar länge.
Stilleben av Lubin Bugain.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar