Blommors röster och lite till

Jag läste Carol Rumens recension i The Guardian och föll direkt. Nu har jag Katharine Towers diktsamling "The Remedies" på mitt läsbord och jag fortsätter att falla, fritt och djupt. En stor del av dikterna har inspirerats av Bachs Flower Remedies  (homeopatiska droppar) och blommorna har fått röster.

Här några rader från Clematis (a remedy for those who dream too much)

--- in winter when I should be dead
I long for purple heat and bees.

My thoughts won't settle... O why
can't I settle for less?

Allt handlar dock inte om blommor. Här finns också ( bland annat) Nervals hummer, tankar om tinnitus, isberg och prinsessan Alexandra Amalia av Bayern som trodde att hon hade ett stor
glasflygel i sin kropp. Katharine Towers dikter är korta men innehållsrika. Tankarna virvlar och jag läser om och om igen.

if you stare in winter
at a leftover flower
in its clock of frost-
a rose, say, or a Japanese
anemone- you'll see
there's no need after all
to be afraid of dying.

Ahrenshoop

Paul Müller-Kaempff upptäckte det lilla samhället Ahrenshoop år 1889. Då var det en liten sömnig sträcka med halmtäckta hus mellan Wustrow och Born - allt inramat av vita sanddyner. Müller-Kaempff tog sitt pick och pack, bröt upp från Berlin och byggde ett hus på platsen. Andra konstnärer började flockas till Ahrenshoop och så skapades en av Tysklands största och mest kända konstnärskolonier.
Men- så kom kriget och allt fick en ände. Müller-Kaempff sålde sitt hus 1919 och lämnade sitt paradis.

"Kusten i gryningsljus" av Anna Gerresheim (1852-1921). En av de många som lockades av Ahrenshoop. Mera finns att läsa i Paul Scratons "Ghosts on the Shore - Travels along Germany's Baltic  coast."

Magiska landskap

Paul Scratons bok om strövtågen längs Östersjökusten bjuder på intressant läsning. Just nu befinner jag mig (med Scratons hjälp) i trakterna runt Stralsund. Här blir Östersjön helt magisk med det unika Boddenlandskapet. En gång var havet här fyllt av öar men stormar har genom tidernas gång skapat landförbindelse och laguner, skyddade vikar som är fyllda av fisk. Scraton skriver också om den poetiska melankoli som råder här.

"The light green of the young wheat fields, the bright yellow of the rape. The blue of the sky and the white clouds racing across it. The red and the blue paint slapped on to walls beneath the thatched roofs of the fishermen's houses that are now, for the most part, holiday cottages."

Boddenlandskapet. Foto: Maximilian Schönherr.

Nyförvärv

Paul Scraton är engelsman men sedan sekelskiftet bosatt i Tyskland. I "Ghosts on the Shore" berättar han om en resa han gjorde längs den tyska Östersjökusten för något år sedan. Scraton gör nedslag i både historia och litteratur och han inspireras av ett gammalt fotoalbum tillhörigt hustrun ( som är tyska). Historiens vingslag är dunkla och mörka längs denna kust men det finns också ett slags flämtande ljus bortom allt. Scratons bok kommer att följa mig under dessa regniga julidagar.

Så även Maggie Campbell-Culvers vackra bok om John Evelyn. John Evelyn rörde sig i samhällets högsta kretsar på den tid det begav sig (1600-talet). Hans dagböcker är lika kända som Samuel Pepys och så hade John Evelyn ett mycket passionerat förhållande till träd och trädgårdar. Dagböckerna har jag inte läst (ännu) - de är omfattande (över ett tusen sidor) men jag har dem på min ständigt växande önskelista. Jag börjar med en promenad genom John Evelyns värld av grönska.

De brända böckernas bok

Den 27 oktober år 1553 brändes Miguel Serveto på ett stort bål i Genève tillsammans med så många av hans böcker man hade kunnat leta upp. Serveto hade haft oförskämdheten att ifrågasätta delar av den rådande kristna doktrinen. Han lyckades reta upp både katoliker och protestanter och hans röst måste givetvis tystas.

Eva Dahlbeck har skrivit om Serveto i "Serveto och den heliga elden" (1991) och nu har jag också hittat den här:

Makarna Goldstones bok handlar om jakten på Servetos "Christianismi Restitutio", en skrift som de religiösa makthavarna trodde sig ha förstört och utraderat från historien. Det "sista" exemplaret kedjades fast på Serveto när han brändes där på bålet. Men- boken dog inte. Några exemplar (tre stycken) överlevde och kom så småningom att bli inspirationskälla till bland annat den franska revolutionen över två hundra år senare. Om den spännande jakten på de tre exemplar som klarade sig undan förgängelsen kan man läsa i Lawrence och Nancy Goldstones "Out of the Flames".

Jorden runt med Golfströmmen

Riktigt så vidsträckt är förstås inte Golfströmmen men Erik Orsenna tar läsaren med på en vindlande resa längs hela jordklotet med nedslag i geografi, historia, litteratur och lite till. "Portrait of the Gulf Stream" ( som översatts från franskan av Moishe Black) kom ut år 2008.

Utan Golfströmmen vore livet ganska outhärdligt för oss här i norr. Detta mäktiga flöde ( mer än tio mil brett) tar rejäl fart utanför North Carolina, vid Kap Hatteras " The Graveyard of the Atlantic" -åttiofem millioner kubikmeter vatten per sekund susar förbi här för att ökas på längre ut i havet.

Livräddningsstationen vid Kap Hatteras som förstördes av stormen Isabel år 2006.

Kapitlen i boken är korta men med utvikningar som gör berättelsen till något mycket större än en ren faktabok. Jag fastnar länge på sidorna som handlar om den kinesiske författaren och filosofen Francois Cheng. "How can anyone not marvel at the idea of a Creation permanently in motion?" frågar Orsenna och jag tänker att jag nog väldigt gärna vill läsa något av Cheng. Kanske den här.

I maktens centrum

Madame de Maintenon. Porträtt målat av Pierre Mignard.

I maktens centrum befann sig mätresserna och flera av dem kom att få en avgörande betydelse för både kulturliv och förd politik. Ludvig XIV:s mest kända mätress är kanske  Francoise d'Aubigné de Maintenon (1635-1719). Genom sitt äktenskap med den betydligt äldre Paul Scarron (poet och författare) fick Madame M. tillgång till de högre kretsarna i samhället och vid makens död blev hon ombedd att ta hand om Ludvigs utomäktenskapliga barn med Madame de Montespan. Därmed var hennes "lycka" gjord och kungen kom mer och mer att dras till sin nya erövring. (Vilket inte roade Madame de Montespan).

Mignards porträtt ger säkert en mycket god bild av denna sluga och målmedvetna kvinna.

Så småningom ska jag läsa mer om Madame de Maintenon.

I Paris salonger

Kurtisan och tongivande kvinna med egen salong: Ninon de Lenclos (1620-1705).

Om henne läser jag i Benedetta Craveris "The Age of Conversation". Ninon var en kvinna som visste vad hon ville och hon led inte direkt av några romantiska griller vad gäller kärlek. Hennes livsstil
uppskattades inte av alla och framför allt inte av de så kallade "devota". Drottningmodern (Anna) kände sig till slut tvingad att skicka Ninon ett "lettre de cachet" där uppmaningen (ordern) var att
genast bege sig till ett valfritt kloster.  Ninon blev inte svaret skyldig utan angav att hon då väldigt

gärna ville fara till "Grands Cordeliers" , en munkorder med dåligt rykte. Drottning Anna visade sig ha sinne för humor och Ninon kunde stanna där hon var. Några år senare blev det dock förvisning till nunneklostret "Madelonettes" men Ninon blev mycket väl behandlad där.

Den amerikanska författarinnan Dorothy Parker lät sig inspireras av Ninon Lenclos:

So let me have the rouge again,
And comb my hair the curly way.
The poor young men, the dear young men
They'll all be here by noon today.

And I shall wear the blue, I think
They beg to touch its rippled lace;
Or do they love me best in pink,
So sweetly flattering the face?

And are you sure my eyes are bright,
And is it true my cheek is clear?
Young what's-his-name stayed half the night;
He vows to cut his throat, poor dear!

So bring my scarlet slippers, then,
And fetch the powder-puff to me.
The dear young men, the poor young men-
They think I'm only seventy! 

"Ninon Lenclos on her last birthday."

De första salongerna

Benedetta Craveris tämligen omfattande bok om det franska salongsväsendets guldålder är inte något för hängmattan men desto mera för läsning i soffan med tillgång till uppslagsverk/läsplatta för att kunna tillgodogöra sig så mycket som möjligt av all lärdom som sidorna är packade med. Den som föredrar bladvändare i sommarvärmen bör läsa något helt annat.

Jag tar ett kapitel i taget och försöker placera mig i en helt annan tid. Craveri börjar sin historieberättning i det dynamiska 1600-talet och inleder med det som väl kan kallas "salongernas salong", den som startades av Catherine de Vivonne de Rambouillet omkring år 1618 i Paris. Här samlades de, många av den tidens storheter: Pierre Corneille, Madame de Sevigné, Vincent Voiture och många andra. "Det blå rummet" kom att bli mycket omtalat.

Madame de Rambouillet (1588-1665) "Arthénice "

I "Arthénices" salong konverserade man artigt och språkbruket odlades och "ondulerades". Man använde sig ofta av förskönande omskrivningar som till exempel "själens spegel" för ögonen. Ibland kunde det gå till verklig överdrift och Molière skrev sitt elaka och mycket komiska skådespel "De löjliga preciöserna" med inspiration från denna typ av salongsliv.

Över Sundet

Vor Frue Kloster. Helsingør. Fotot är lånat.

Vi flydde undan hästaveckan och begav oss norrut med pågatåget till Helsingborg med målet inriktat på pärlan på andra sidan vattnet, Helsingør. Nog myllrade det här också och färjan fylldes snabbt av turande resenärer. Helsingør har mycket att erbjuda, mat och dryck inte minst och på gågatan är trängseln stor. Efter att ha sett oss mätta på alla "tilbud" kändes det befriande att stiga in i den vackra klosterkyrkan, bara ett stenkast från den livliga kommersen. Lugn och stillhet fyllde rummen och det var som att förflyttas tillbaka till den tid (1400-talet) då Erik av Pommern härskade över den här delen av världen.

Kalkmålningarna i kyrkan har restaurerats med varsam hand. (Foto:Nils Jepsen).

Tyvärr hade vi inte tid att gå den fina kulturpromenaden genom det gamla Helsingør som man kunde läsa om i broschyrerna. Det får bli nästa gång.

Från Göteborg till Østermarie

På ortens lilla bibliotek har det varit utförsäljning av bortskänkta böcker. I år var jag sent ute och mycket hade redan försvunnit från borden och hyllorna men förvånansvärt nog gick det ändå att göra fynd ( och det gör mig en aning melankolisk). Hem kom jag med "Amorina" av Bengt Anderberg och  "Kaputt" av Curzio Malaparte.

Bengt Anderberg håller på att bli en bortglömd författare idag och hans böcker gallras ut på åtskilliga bibliotek. Anderberg slutade sina dagar i Rønne på Bornholm men bodde under många år i det lilla Østermarie på norra sidan av ön tillsammans med hustrun Astrid som var keramiker ( hennes verk kan man se på konstmuséet i Rø, bland annat.). I Østermarie kan man leva i lugn och ro, bussarna stannar visserligen här men någon turistmagnet är det här lilla samhället inte. Den gamla vackra kyrkan revs år 1890 och kvar finns bara ruiner. Jag tänker att Østermarie är en bra plats att leva för en författare som söker sig bort från världens stoj och larm.

"Amorina" är en släktkrönika och kom ut år 1999. "Romanen Amorina skildrar min släkts otroliga och därför hopljugna öden från 1830 till cirka 1935. Ett sekel som nu nästan ter sig paradisiskt."

Till Kerkyra

Korfu. Foto: Stefanos Kozanis

Kerkyra är det grekiska namnet för ön Korfu och vad Lawrence Durrell inte vet om denna plats är förmodligen inte värt att känna till. Jag är mitt uppe i läsningen av hans grekiska "krönika" som täcker den mycket omfattande övärlden. Allt startar i Brindisi i Italien, hamnstaden, som har den där magiska gränskänslan som Durrell så väl kan beskriva.

" In the dark, harbour lights wink and there is the whisper and shiver of sea traffic and the light wind which smells of the open sea."

Virgilius dog i Brindisi år 19 före Kristus.

Durrell's bok om de grekiska öarna kom ut 1978 och har sedan tryckts upp i flera nya upplagor.

Om resandets konst

Sommar, semestertider, stiltje... Här i bygden är det "hästavecka" och trängseln är minst sagt stor. Det gäller att planera sina utflykter så att man inte fastnar i de ofta enorma bilköerna på väg 100. Klaffbron öppnas med jämna mellanrum och bidrar till mångas frustration. Det gäller att hålla sig frisk för ambulanser och sjuktransporter kommer så klart inte heller fram i "knöket". På söndag går det att andas ut igen och tänka "så var det över för denna gång".

På biblioteket hittade jag Alain de Bottons "Om konsten att resa" och hans essäer är trevliga att läsa även om han kanske "ikke er min favorite" bland författare/skribenter. Land och stad, resandets platser, konst, nyfikenhet är ämnen de Botton filosoferar över. Ett av kapitlen handlar om van Gogh- ett annat om Edward Hopper. Det duger gott under dessa dagar som mestadels får tillbringas i stilla kontemplation över tidens gång och sommarens korthet.

Monet och Bornholm

Nej, såvitt jag har kunnat utröna besökte Claude Monet aldrig Bornholm. Om han nu hade dristat sig att företa en resa norrut hade kanske den klippiga kusten utanför Gudhjem kunnat inspirera till något vackert och evigt i konstens värld. Målningen ovan (av Monet) är från Bretagne och Les Aiguilles de Port-Coton.

Helligdomsklipporna utanför Gudhjem (fotot är lånat).

Och...
---
Hvis Monet havde boet i Svaneke,
havde han malet refleksen fra havet,

det besynderligt uhåndgribelige i lyset,
som både er der og ikke er der,

(från diktsamlingen Cikaderne synger av Peter Poulsen. Vindrose förlag 2006)

Bornholmskt ljus

Foto:Jens Nyholm-Olsen

All världens morgnar

Marin Marais med sin viola gamba

All världens morgnar- de kommer och de försvinner för evigt. "Tous les matins du monde sont sans retour". Jag hittade en lugn plats på "Leonora Christina" (i "hundkupén) och satte mig att läsa Pascal Quignards roman "All världens morgnar" från 1991 (den svenska översättningen kom året därpå) och boken blev även till film. Det handlar om Marin Marais och hans motvillige läromästare Jean de Sainte Colombe och instrumentet de spelar på är viola gamba. Vi skriver sydöstra Frankrike och 1600-tal.

" In the spring of 1650, Madame de Sainte Colombe died". Så inleds berättelsen (jag har läst den engelska översättningen). I hushållet finns förutom den förtvivlade maken också två små döttrar och en hushållerska. Fru de Sainte Colombe är förvisso död men hon kommer så småningom att göra sin röst hörd.  Sainte Colombe, musikern och viola gambamästaren lever vidare med hjälp av sin musik, sina döttrar och några få vänner. Han blir kallad till kungens hov för att spela men vägrar och väljer sin ensamhet. En dag knackar det på dörren och in träder Marin Marais som vill ta lektioner av Sainte Colombe, en begäran som inte kommer att tas emot väl men som blir upptakten till ett drama av sällan skådat slag.

Porträtten av Marais och Sainte Colombe är så levande tecknade att läsaren genast befinner sig mitt i handlingen och glömmer både tid och rum. Den här boken är ett mästerverk och en kärleksförklaring till konst, musik och litteratur på en och samma gång. Hos mig kommer bilden av framför allt Sainte Colombe och hans starka integritet att stanna kvar länge.

Stilleben av Lubin Bugain.

Till ön

Svaneke kyrka (lånat foto).

Från färjans högtalare skräller Ib Mossin med sin sång om Bornholm och förväntansfulla resenärer trängs vid landgångstrappan. Solen skiner från en i det närmaste molnfri himmel- havet är spegelblankt. Själv har jag siktet ställt på Svaneke, "Danmarks smukkeste købstad" , som idag är fyllt till längden och tvären av turister och utflyktsfolk. De flesta av dem fastnar i tingel-tanglet vid torget där pengarna rullar ( Bornholm lever som bekant på turismen) och trängseln och stojet når oanade höjder. Min egen väg går uppåt mot den vackra röda kyrkan och längs smala gator och gränder med blommande stockrosor. Inne på kyrkogården, dödens åker, råder ett stilla lugn som står i bjärt kontrast till allt spektakel nere i byn. Rosorna doftar, en godmodig man är i full färd att klippa gräsmattor. Jag vandrar långsamt runt och läser alla de bekanta namnen på gravstenarna- Myhre, Jørgensen, Sonne, Bech och så också mina morföräldrars. Det sägs att de döda inte kan tala, men det stämmer inte. Luften är fylld av röster från andra tider.

Nere i bylarmet finner jag vägen till kulturcentret Svanekegaarden och lyckas äntligen inhandla boken om en av Bornholms (och även Danmarks) största fotografer, Valdemar Myhre.

Med hem tar jag också en diktsamling av Peter Poulsen "Cikaderne synger".

"De døde er ikke døde, de findes.
De dukker op mellem farvernes skygger og skyggernes farver,
de kalder po os i natlige skakter,
i drømmehvirvler. (s. 164)

De vackraste biblioteken

Klosterbiblioteket i Admont (Österrike ). Foto: Jorge Royan http://www.royan.com.ar/

I det senaste numret av tidskriften LIRE ( Merci, Solange!) finns de allra vackraste biblioteken i denna värld på bild. (Interiör från Trinity College inkluderad, så klart). I Benediktinerklostret i Admont finns enligt uppgift nära 150 000 volymer. År 1938 jagades munkarna bort av nazisterna och biblioteket skövlades på sina skatter. Tack och lov har större delen av böckerna i den stora samlingen blivit uppspårade och återbördade igen till sitt rätta hem.

Klosterbiblioteket i Sankt Gallen. (Schweiz ). 

En tidsresa

I tankarna: en resa till en annan tid, den som kallas La Belle Epoque. Det var då framtidstron var på tillväxt och man hoppades att freden skulle vara för evigt. I denna goda jord grodde en kultur med många nya skapelser. På fotot ovan finns den amerikanska dansösen Loie Fuller som intog Paris med storm. Hon var den fria dansens mästare (tillsammans med Isadora Duncan) och hon var också mycket skicklig i att använda sig av den tidens tekniska hjälpmedel.

Här en drömlikt vacker målning av Fuller på scenen. (Koloman Moser).

Det finns mycket skrivet om La Belle Epoque och en del har jag i mina egna hyllor men det finns plats för mer. Den här till exempel.

Zinaida Serebriakova

Självporträtt. Originalet finns på Tretjakovgalleriet i Moskva.

Zinaida Serebriakova (1884-1967) ville måla det som var vackert. Porträttet ovan är ett exempel på det. Tyvärr tvingades hon leva under det som kallas "interesting times" och den ryska revolutionen ändrade hennes liv dramatiskt. Hon förlorade sin man, tvingades leva åtskild från sina barn och hon kämpade med att klara livhanken. Sitt sätt att måla vägrade hon dock att kompromissa med. En modig och stark kvinna måste hon ha varit.

Poesi på en söndag

Derek Walcott (1930-2017)

Endings

Things do not explode,
they fail, they fade,

as sunlight fades from the flesh,
as the foam drains quick in the sand,

even love's lightning flash
has no thunderous end,

it dies with the sound
of flowers fading like the flesh

from sweating pumice stone,
everything shapes this

till we are left
with the silence that surrounds Beethoven's head.

Från diktsamlingen Sea Grapes (1976).

Juli med Montaigne

Det är snigelväder och regnet småstrilar från en blygrå himmel. Då passar det bra att röja bland böckerna och fynden lät inte vänta på sig,  för så blir det när man inte direkt är en vän av ordning. I ett hörn hittade jag en liten bok i serien "De stora filosoferna" utgiven år 1948 på Bonniers förlag: André Gide har valt ut sina "favoriter" ur Montaignes digra luntor av tankar och essayer. "Efter en lärd och kvick introduktion presenterar Gide här ett urval av det väsentligaste i Montaignes författarskap." I den här serien finns också Thomas Mann: Schopenhauer, André Maurois: Voltaire och Romain Rolland: Rousseau (bland andra).

Jag tänkte kombinera Gides urval med Stefan Zweigs korta biografi.

"He who thinks freely for himself honours all freedom on earth."