Aalto kallade sin skapelse för ett medicinskt instrument och han försökte på alla sätt att bidra till patienternas tillfrisknande. Så var till exempel sovrummen (avsedda för två personer) försedda med icke-plaskande tvättställ och taket var målat i en lugnande grön färg.
På 1950-talet kom nya botemedel i form av kirurgi (mycket radikal sådan) och antibiotika.
Idag är sanatoriet i Pemar uppsatt på Finlands lista över förslag till världsarv.
2 kommentarer:
Tack så mycket - vad fint att veta om det nu! Man lär sig mycket i din blogg. I min familj hade flera TBC , 1930-talet och sista gången 30 år senare. I Thomas Manns "Zauberberg" (Bergtagen på svenska) är huset i Davos visserligen inte så oerhört vackert och praktfull. (Men jag tyckte om boken, man glömmer "Zauberberg", den förtrollande bergen, inte.). Det är en bra förslag till världsarv.
Klemperer: Jag har Bergtagen i min hylla. Linda Grants roman kan väl inte jämföras med Thomas Manns men det finns givetvis många beröringspunkter. Framför allt hur svårt det måste ha varit att bekämpa den oerhörda och deprimerande tristessen på ett sanatorium. TBC var en fruktansvärd sjukdom. Precis som du tycker jag att Aaltos sanatorium ska få bli ett världsarv. Av mer än en anledning.
Skicka en kommentar