Margaret Drabble's senaste roman handlar om åldrande och död. En del har tyckt att ämnena är deprimerande men jag hör inte till den skaran. "The Dark Flood Rises" är allvarlig, filosofisk och humoristisk. Jag blev helt uppslukad av Drabble's berättarskicklighet under läsningens gång.
I centrum av handlingen står Fransesca (Fran) Stubbs, en dam i 70-årsåldern som ingalunda har slagit sig till ro. Hon sysselsätter sig med att inspektera olika äldreboenden och så hjälper hon sin numera invalidiserade ex- make, Claude, med matlagningen. Vi får också följa Fran's väninnor Teresa och Josephine en bit på vägen. På Kanarieöarna bor Bennett Carpenter med partnern Ivor och många sidor kommer att handla om denna " utturistade"ögrupp. Vulkaner mullrar, flyktingar landar på öarnas stränder och hemma i England drabbas Yorkshire av svåra översvämningar. Undergången kan vi inte fly från - döden kommer var vi än är. Vi måste ta vara på det liv vi har.
Longevity has fucked up our pensions, our work-life balance, our health services, our housing, our happiness. It has fucked up old age itself .
---
She cannot help but see a lifespan as a journey, indeed as a pilgrimage. This isn't fashionable these days, but it's her way of seeing. A life has a destination, an ending, a last saying.She is perplexed and exercised by the way that now, in the twentyfirst century, we seem to be inventing innumerable ways
of postponing the senes of arrival at a proper ending.
2 kommentarer:
den här lägger jag på minnet. förr i tiden läste jag allt av Drabble
Mrs C: Jag var också en flitig läsare av Drabble förr men har lite kommit av mig. The Dark Flood Rises fick mig dock att tidvis tappa andan. Det är en gripande bok.
Skicka en kommentar