Staden är Dublin och det är John Banville som ser tillbaka på sitt liv och en annan tid. "Time Pieces" är en mycket poetiskt skriven bok och den är illustrerad med vackra foton (tagna av Paul Joyce).
När jag var mycket ung drabbades jag av stor kärlek och den kärleken förde mig runt Europa för att så småningom landa i Dublin. Det var 1970-tal och Irland var ett fattigt land på den tiden- långt innan den keltiska tigern hade börjat att ryta. Dublin hade småstadskaraktär och mycket själ. Idag ser det annorlunda ut och därför läser jag Banvilles minnen och delar mycket av hans nostalgi (för nog finns det gott om nostalgi i kapitlen- den där tiden kommer aldrig tillbaka.)
John Banville är född och uppväxt i Wexford men han kom ändå till Dublin småningom för gott. Han råkar dessutom vara född den 8 december (The Feast of the Immaculate Conception) och varje år fick John som födelsedagspresent en resa till den stora staden Dublin med sin mor. Det var en dag då många människor flockades till huvudstaden för att se sig omkring och göra julklappsinköp.
When does the past become the past? How much time must elapse before what merely happened begins to give off the mysterious, luminous glow that is the mark of true pastness? ----
Let us say , the present is where we live, while the past is where we dream. Yet if it is a dream, it is substantial, and sustaining. The past buoys us up, a tethered and ever-expanding hot-air balloon.
Banville skriver om kända och mindre kända personer som satt sina avtryck i Dublin- han skriver om platser som han har ett alldeles speciellt förhållande till.
Anekdoter blandas med fakta och här kan man läsa om John Banvilles möten med Yeats syster Anne, en något excentrisk dam, som varje vecka fick en leverans av färsk jäst till sin bostad på Upper Mount Street (Banville bodde granne) - hon bakade inte bröd, (inga sådana härliga dofter kom från lägenheten) så vad skulle hon med jästen till? Gåtan fick aldrig sin lösning för att Miss Yeats skulle idka någon sorts bryggeriverksamhet i sina rum, verkade ytterst osannolikt enligt John Banville
I 1970-talets Dublin .tilläts inte kvinnor att dricka öl i pintglas på pubarna (jag minns det mycket väl)- där fick man sitta med " a glass" och se helig ut - och det där glaset blev ju ofta ett glas till (eller mer). Banville kallar Irland av den tiden för "a spiritual tyranny" och nog var det så och inte bara på grund av ölreglerna. Man hade bok- och filmcensur och det klipptes och förbjöds hejvilt. Däremot kunde de som iddes sitta uppe sent njuta av skabrösa skämt på RTE (på iriska, så klart).
John Banvilles krönika över sitt liv ( i bitar, för minnet fungerar så) och sin nya hemstad är vacker, poetisk och vemodig. Tiden går sin gång och så försvinner nuet allt snabbare och den där stora varmluftsballongen fylls och expanderar undan för undan. Snart sliter den sig loss.
1 kommentar:
det där med öl och kvinnor minns jag, tack för tips!
Skicka en kommentar