onsdag 26 februari 2014

Sjörapporten som inspiration

 Rügens kritklippor (fotot är lånat)

Min hund var mycket morgontidig och redan strax före sex brukande han "skaka päls" och börja krafsa på min säng. Han brukade vakna lagom till sjörapporten ungefär klockan sex. Den rapporten har blivit lite av en vana för mig och varje morgon (nästan) lyssnar jag efter de bekanta rapporteringsplatserna. Hallands Väderö, Drogden, Falsterbo och så kommer vi till Arkona. Jag hade väl inte funderat så mycket på var Arkona låg någonstans men nu vet jag att det är en udde/klint på ön Rügen.

Jag har bara varit i det forna DDR en enda gång- det var år 1968 och en sådan där dagstur som man kunde åka på från Trelleborg. Rügens kritklippor minns jag och så de gråa trista gatorna med slitna hus. Bokhandeln hade nästan bara böcker av Marx och Engels (inget jag hade någon större lust att fördjupa mig i) och det var så gott som omöjligt att hitta något att spendera den medhavda reskassan på (den var ändå inte så stor). Hemresan gick via den östtyska färjan och det var inte bekvämt. Förtullningen (på båda sidor) var något ansträngande dessutom - i Sassnitz tog kontrollerna aldrig slut och i Trelleborg verkade det som om man hade smakat på smuggelspriten man samlat in under dagens lopp. Väninnan och jag tänkte att det fick nog räcka med ett besök till Sassnitz.

Så åter till Arkona för nu har jag läst på lite mera och idag skulle jag mycket gärna vilja göra om resan över Östersjön och se allt med andra ögon. Per Högselius skriver mycket lockande om Rügen och Arkona i sin bok Östersjövägar. Vid Arkona finns resterna av en slavisk tempelborg som en gång hade så höga vallar att ingen kastmaskin kunde nå över dem.



Här kan man se honom- den månghövdade guden Svantevit- den allra heligaste av Östersjöslavernas heliga. (Fotot är lånat och skulpturen är uppförd i modern tid).

År 1168 kapitulerade borgen (trots sina mäktiga försvarsanläggningar) för kung Valdemars och Absalons trupper. Svantevitskulpturen blev till "pinnaved". Så småningom kom danskarna att erövra än mera områden runt Östersjön.

4 kommentarer:

♥ Hannele sa...

en sån bokaffär har/hade vi vid järntorget i Göteborg

Ivo Holmqvist sa...

Roligt att läsa om din båtresa till Östtyskland. Samma färd gjorde jag i slutet av 1950-talet, också då bara över dagen. Ett vackert gammalt fartyg trafikerade under många år leden från Trelleborg till Sassnitz, Drottning Victoria (det fanns nog en Kung Gustaf också), med en byst av henne i trapphallen och med mycket mahogny.

När man kom i hamn på utresan kryllade det överallt av Volkspolizei med kulsprutor. De enda färgklickarna i det tröstlöst betonggråa var röda banderoller med slagord om socialismens och kommunismens välsignelser.

När jag som lundastudent ungefär vid den tiden du var därnere några gånger var i Östberlin var det framför allt för att besöka Pergamonaltaret och Ishtarporten på Museuminsel, och för Berliner ensembles teateruppsättningar där Brechts änka Helene Weigel fortfarande regerade.

Där såg jag en intressant Coriolanus. Publiken var en säregen blandning av rödskägg i jeans och trätofflor, soldater i uniform, och stadgade damer uppklädda til tänderna i pälsstolor och juveler.

Till det man, försedd med hårdvaluta, med fördel kunde köpa hörde LP-skivor (inte minst från tjeckiska Supraphon), grafik och böcker - det fanns mycket av Brecht och Anna Seghers. Man var noga med kulturen i DDR även om den var censurerad och urvalet begränsat.

I affärerna fanns vad som behövdes, men bara en sak av varje sort, inget västerländskt varuöverflöd. Det räckte. När man sedan efter rundlig väntan tagit sig över till Västberlin via Checkpoint Charlie blev man nästan äcklad av de överflödande ymnighetshornen på KaDeWe och skrytskyltfönstren längs Kurfürstendamm.

Ännu lite senare försökte Stellan Arvidsson som bland mycket annat varit svensk lektor i Greifswald och som var ordförande i vänskapsförbundet Sverige-DDR att förmå svenskar att skänka böcker till östtyska bibliotek. Jag svarade på inviten men åtrade mig - i stället hamnade mängder av våra nordiska böcker på avdelningen för skandinavistik på universitetet i Tartu i Estland, det forna Dorpat, som inte var så politiskt belastat.

Om man vill uppleva hur obehagligt det kunde vara i DDR ska man se filmen Barbara från 2012 som på kornet fångar den kusliga stämningen när nästan alla spionerade på alla andra och många angav varandra till Stasi.

Ingrid sa...

Hannele: Den bokhandeln har jag ett vagt minne av. (Jag bodde ett stenkast från Järntorget en gång).

Ivo Holmqvist: Den svenska färjan var fin, minns jag- och jag minns också alla propagandaskyltar typ "Fred och vänskap i Östersjöomzådet" (stavat just så).Berlin har jag aldrig vari i- men det ska jag väl försöka åtgärda nu, i modernare tid.

Jag är säker på att böckerna som skänktes kom till mycket stor nytta i Tartu.

Ivo Holmqvist sa...

Apropå alla slagord och all propaganda i DDR: när Sverige-Amerika linjens vackra Kungsholm hade ångat färdig över Atlanten (jag var med på en av de sista resorna, från Köpenhamn till New York sensommaren 1964) så såldes den till Östtyskland och bytte namn.

Till vad?

Völkerfreundschaft, förstås!