fredag 7 februari 2014

La Païva

La Païva


 I sin bok "Grandes Horizontales" skriver Virginia Rounding om fyra berömda så kallade demi-monder från 1800-talets Paris. Dessutom berättar hon mycket om det andra kejsardömet och om den tidens kulturströmningar.

Jag har speciellt fastnat för skildringen av Esther Lachmann alias Thérèse Villoing alias Blanche Herz alias Marchioness Païva alias Madame Henckel von Donnersmarck.



 År 1819 föddes en liten flicka av judiska föräldrar - platsen var Ryssland (troligtvis i närheten av Moskva). Flickan kallades för Esther Pauline och mycket litet är känt om  hennes första år. Däremot vet man att hon ingick äktenskap redan vid 17 års ålder men en fransk skräddare (han var tio år äldre) vid namn Antoine Villoing. År 1837 föddes en son (Antoine) och redan nästa år hade Esther tröttnat på att sköta hem och hushåll- hon for ensam iväg till Paris för att söka sig en bättre framtid. Hon saknade utbildning och var säkert inte särskilt kunnig i franska språket så hon började att tjäna pengar på sin mycket välskapta kropp.

År 1841 (då var hon 22 år gammal) återfinns hon i Bad Ems i Tyskland- det var en bra plats att hitta välbärgade män på (en berömd kurort) och hon mötte pianisten Henri Herz (född 1808 i Wien). Henri och Thérèse (som hon nu kallade sig för) flyttade ihop i Paris och de bodde tillsammans i en lägenhet på rue de Provence. De uppgav sig som gifta och så blev det ett nytt namnbyte- till Blanche. "Blanche" var inte tappad bakom en vagn och hon lärde sig att föra sig genom att iaktta- genom Henri kom hon också att träffa många av den tidens kulturpersonligheter som exempelvis Richard Wagner och Théophile Gautier. Hon hann också med att föda en dotter (som raskt skickades bort och som dog tidigt).

Blanche tyckte mycket om lyx - och hon var inte billig i drift. Henri fick allt mera ont om pengar och han for till USA för att turnera (han lovade att skicka pengar och att bara vara borta några månader). De där månaderna blev till fem år och innan dess hade Henris familj tröttnat på Blanche och så vräkte de henne från lägenheten. Blanche var dock inte rådlös- hon var en mycket målmedveten kvinna.

Den första mannen, Antoine, dog i kolera år 1849 och efterlämnade lite pengar som gick till sonens underhåll (det var inga stora summor). (Sonen dog så småningom i TBC, 25 år gammal).

Blanche hittade snabbt en ny man, en portugisisk adelsman vid namn Albino Francesco de Païva-Aranjo (han ansågs vara en veritabel Don Juan)- han hade flera svagheter - han var nämligen också mycket road av att spela bort pengar på diverse kasinon. Blanche lovade att betala av hans skulder om han i gengäld gifte sig med henne. År 1851 stod det bröllopet och så kunde hon kalla sig för "Marchioness de Païva". Blanche tröttnade snabbt på sin man och tyckte att "nu kan din mamma ta hand om dig- åk hem till Porto".

" You wanted to sleep with me, and you have managed it by making me your wife. You have given me your name, and last night I performed my duty. I have acted as an honest woman, I wanted a position, and now I have it, but you, Monsieur de Païva, all you have for a wife is a whore, you cannot present her anywhere, you cannot receive anyone; we must therefore separate, you return to Portugal, and I remain here, a whore, with your name."

Från och med nu kallades Blanche mestadels för "La Païva". Hon ansågs vara en kall och helt affärsinriktad kvinna som aldrig tillät sig lyxen av att visa känslor. "La Païva" må ha varit förtjust i pengar och lyx men överlevde, det gjorde hon och dum var hon inte. Man kan tycka vad man vill men det var en hård värld att leva i- och hon tvingades säkert att göra sig hård.  Virginia Rounding är mycket objektiv i sin beskrivning (bra mycket mera objektiv än till exempel Joanna Richardson som också har med några rader om La Païva i sin bok om Paris mellan 1852 och 1870)



Takmålning i Hôtel Païva  av Paul Baudry: Dagen jagar bort natten

La Païva begrep att hon behövde en regelbunden inkomst för att klara sin försörjning och in träder nästa make en tysk greve vid namn Guido Henckel von Donnersmarck (f.1830). Han kom från Schlesien och var mycket förmögen. Hans första stora investering i äktenskapet blev en tomt på        25 Avenue des Champs Elysées (det var en eftertraktad adress redan då, år 1855). Här kom ett veritabelt palats att byggas och det tog nära tio år att få det färdigt. "Hôtel Païva" var exklusivt, lyxigt med badrum inredda i onyx och marmor. Konstnären Paul Baudry anlitades för en stor takmålning bland annat. I matsalen kunde man läsa följande devis på väggen: "Mange ce qui est bon, bois ce qui est clair, et ne parle de ce qui est vrai" (Ät bara det som är gott, drick bara det som är klart och tala inte om det som är sant dvs ljug friskt (tack Iwo Holmqvist!).

Här kom nu att hållas middagar och "salonger" med bara få utvalda gäster. Kravet var att de skulle vara underhållande, upplysta och framför allt (kanske) nyttiga att ha som bekanta. Eftersom det var så svårt att få tillträde till "La Païvas" salonger kom hon att bli omgiven av en aura av mystik. Myter och rykten uppstod. Théophile Gautier hörde till de inbjudna och så småningom också bröderna Goncourt (som sedan skrev elaka berättelser om La Païva och hennes middagar). (Trots att de sade sig inte uppskatta sällskapet i salongerna återvände de vecka efter vecka.)

La Païva slutade sina dagar på makens slott Neudeck i Schlesien. Huset på Champs Elysées finns fortfarande kvar och här kan man se en samling foton. (Wikimedia).

Virginia Roundings bok "Grandes Horizontales - The Lives and Legends of Four Nineteenth-Century Courtesans finns i flera utgåvor. Den första av dem daterar sig till 2003. Jag tycker att "Grandes Horizontales" är både välskriven och väl berättad- med objektivitet och en önskan att förstå och tränga mer in på djupet i både tid och personer.

4 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

Vilka kvinnor du hittar.

Ingrid sa...

Hannele: Det har varit mycket intressant läsning!

Ivo Holmqvist sa...

En intressant bekantskap, men säkert förödande att råka ut för i levande livet.

Fast du har i hastigheten råkat felöversätta:

"Mange ce qui est bon, bois ce qui est clair, et ne parle de ce qui est vrai" (Ät bara det som är gott, drick bara det som är klart och tala bara om det som är sant).

nej: tala aldrig sanning, ljug på - då blir sentensen också ju lite kvickare.

Ingrid sa...

Ivo Holmqvist: tack för rättelsen- det gick för fort, du har rätt. Det där med att ljuga friskt passar ju också bättre in i sammanhanget!