söndag 16 februari 2014

The Mussonlini Canal av Antonio Pennacchi

Honungsbin (lånat foto)

Det myllrar- av barn, av djur, av insekter och så svartskjortor (de räknas förmodligen till människosläktet) för den här boken skildrar Italien under en obehaglig historisk tid. Visserligen börjar historien redan vid sekelskiftet (det förra alltså) men den största delen av berättelsen koncentrerar sig ändå kring tiden för fascismens framväxt och fram till och med slutet av andra världskriget. (Bin har en biroll men en ganska framträdande sådan-  :-)

I centrum står den stora familjen Peruzzi- de tillhör samhällets om inte direkta bottenskikt så i alla fall nära nog. De sliter och slavar med jorden och försöker så gott det går att försörja sig. I den här historien kommer en av sönerna- Pericles- i den barnrika famlijen att få en huvudroll. Han är en våldsam och hetsig typ.

Tidigt dras han med i svartskjortornas gäng och han deltar i Mussolinis marsch mot Rom år 1922. Familjen Peruzzi står helt och hållet på fascisternas sida. Pericles försöker tysta en präst som predikar mot denna nya lära- och det lyckas han först med sedan han mördat prästen på öppen gata. Det mordet hamnar Pericles i fängelse för- men straffet blir inte särskilt kännbart. Han är snart ute igen och tillsammans med familjen. Det mordet kommer att förfölja familjen på andra sätt.

Boken är indelad i tre delar och det största partiet av handlingen tilldrar sig i de pontinska träsken- träsk som alltså håller på att dikas ut. " over seven hundred square kilometres of marshes, swamps, impenetrable forests with snakes two metres long and swarms of anopheles mosquitoes which would lay you down with malaria if you so much as looked at them. If the quicksands didn't do for you first, that is."

Berättelsen vindlar sig fram mellan de olika familjemedlemmarna och mellan olika händelser i Italiens historia. Det vimlar av "känt folk" på sidorna ("känt folk" som var okänt för mig så jag har fått slå upp en hel del). Bokens berättare är något av ett mysterium för han talar från vår tid och man undrar hela tiden "vem kan det vara"? Den får man inte reda på förrän på allra sista sidan. Med jämna mellanrum avbryter han berättelsen med egna ,ofta sarkastiska, kommentarer.

"Just like on 25 July 1943: the day before, everyone had been a Fascist, and the day after there wasn't a Fascist to be found the length and breadth of the land; or in 1989-94, when first they were all Communist or Christian Democrats, and then all of a sudden they were for Berlusconi and the Northern League. The wind changes, my friend, and then the storm arrives."

Det kan bli rätt så dråpligt när berättaren häcklar Mussolini- när Pearl Harbor attackerades av japanerna i december 1941 (utan krigsförklaring) blev Mussolini alldeles till sig av glädje och var inte sen att följa Tysklands exempel och genast förklara USA krig. " We've as good as won already. What sort of fool d'you take me for? A stay-at-home?" But when they went to Senator Agnelli- the man from Fiat- to tell him that the Duce had just declared war on the USA, all he said was: ' For heaven's sake, has no one shown that blustering big-head a New York telephone directory"?

"The Mussolini Canal" är stundtals mycket obehaglig läsning- många sidor handlar om Italiens attack på det försvarslösa Abessinien och den röda tråden i boken är ett Italien under svartskjortornas herravälde. Sorgligt är det också att läsa om Pericles hustru Armida och hennes öde (det är hon som är biodlare och hon är nästan ett med sina bin- de "talar" till henne och är lite som välvilliga andar- tyvärr lyssnar hon inte alltid till dem så som hon borde göra men de följer henne troget genom allt.)

"The bees went buzzing around her over the damp earth, sniffing things out as they did so, trying to shift the clods of earth with their feelers and stings, and buzzing loudly whenever they came upon anything odd. Then Armida would stop and take the path they seemed to be suggesting."

Boken slutar sorgligt och berättaren röjer sin identitet.

För "The Mussolini Canal" tilldelades Antonio Pennacchi Stregapriset år 2010. Den engelska översättningen är gjord av Judith Landry  (som fått sin utbildning vid Somerville College i Oxford och som fick The Oxford-Weidenfeld Translation Prize år 2012 för översättningen av Diego Maranis "New Finnish Grammar"). Boken har getts ut av Dedalus förlag och på försättsbladet kan man läsa följande "This book has been selected to receive financial assistance from English PEN's PEN Translates! programme. English PEN exists to promote literature and our understanding of it, to uphold writers' freedoms around the world, to campaign against the persecution and imprisonment of writers for stating their views, and to promote the friendly co-operation of writers and the free exchange of ideas."

2 kommentarer:

♥ Hannele sa...

jag har haft egna bin ett par år i trädgården, mysigt

Ingrid sa...

Hannele: Så fint! Bin är så trevliga men jag förstår att de innebär mycket arbete också.