söndag 19 januari 2014

Från Sevastopols belägring av Leo Tolstoj



"Entimmesboken" står det på omslaget och nog är det så. Novellen består av cirka 50 sidor och det går rätt snabbt att läsa. Man gör dock klokt i att stanna upp då och då och reflektera för det här är sannerligen en stridsskrift - dock inte med de skrikiga orden och de stora åthävorna- Leo Tolstoj är en skicklig författare och han vet vad han vill säga och han gör det på ett mycket minnesvärt sätt.

Det hela tar sin början i Sevastopol i maj år 1855 och då har belägringen varat i drygt ett halvt år.

"Det hade redan förflutit sex månader sedan den första granaten susade iväg från Sevastopols bastioner och rev upp marken i fiendens ställningar, och sedan dess hade tusentals bomber, granater och kulor oavbrutet flugit från bastionerna mot löpgravarna och från löpgravarna, och dödsängeln hade oavbrutet svävat över dem."

Redan här i inledningen har Tostoj funnit sitt recept på att lösa konflikter- och det är ett mycket gott sådant. Varje armé ska successivt ta bort en soldat  tills bara enda soldat återstår för vardera sidan- "låt då dessa två soldater slåss" - så kan man göra upp allt på detta smidiga sätt.

"Antingen är krig en galenskap eller så är människan, om hon begår denna galenskap, ingalunda en förnuftig varelse, vilket vi av någon anledning tagit för vana att tro." (sid. 4)

Så berättar Tolstoj om några officerare och deras värld- deras upplevelser både i själva staden och sedan i löpgravarna. Jag tänker lite på romanen "På västfronten intet nytt" av Remarque när jag läser.

Här är till exempel furst Galtsin som irriteras över att soldaterna överger löpgravarna (för att de sårats)

"Vart är du på väg och varför? röt han (Galtsin) strängt åt honom.
Men då han kommit ända in på soldaten, märkte han att dennes högra ärm hängde tom, och att den var blodig upp över armbågen.
- Sårad, ers välborenhet.
- Av vad?
- Här någonstans, antagligen av en kula, sade soldaten och pekade på armen."  (s.22)

Bomber faller, männen dör som flugor och det hela beskrivs som det inferno det måste ha varit.

Tolstoj tillägnar sin berättelse det som han håller högst av allt nämligen sanningen. I den här novellen finns inga hjältar och heller inga bovar- det som etsar sig fast är krigets absoluta dumhet och absoluta lidande.

Inga kommentarer: