Den här svenska översättningen av "Vie et aventures de Salavin" daterar sig till 1939 och är gjord av Ingeborg Essén och Sven Stolpe. Mitt exemplar är arvegods och noggrant uppsprättat och läst. (Dock inte av mig- ännu- men efter nära 100 sidor är jag fast.) Han skriver verkligen medryckande om den stackars Salavin ,Georges Duhamel.
Georges Duhamel (1884-1966) utbildade sig till läkare och han fick god användning för sina kunskaper under det första världskriget. Han var kirurg och otaliga var de operationer han utförde på sårade soldater. Efteråt kom han att avsky allt vad krig hette och han skrev två böcker om sina upplevelser. Den ena av dem (en samling noveller: Civilisation, 1918) tilldelades det prestigefyllda Prix Goncourt samma år. Den svenska översättningen kom ett år senare och fick titeln "Löjtnant Dauche".
Duhamel var även på förslag för Nobelpriset i Litteratur men därav blev som bekant intet. Idag är han tämligen bortglömd här i Sverige.
Fotot på Austerlitzbron i Paris är lånat
"Austerlitzbron är en vacker bro. Den välver sin båge mitt i en stor vit rymd. Så snart det börjar klarna över Paris, faller ljuset över denna bro. Där är alltid ett friskt vinddrag, där luktar resa, där är båtar som komma och gå, gatuförsäljare, kanonfotografer som ladda sina apparater i mörkret under sina fruars kjolar, med ett ord, där är alltid något som förnöjer ögat. Bron skjuter rygg som om den njöte av att klias av spårvagnarna och bussarna som kila fram över dess rygg. I allmänhet trivs jag förträffligt i trakten av Austerlitzbron. Det är en trakt som inte är alltför mycket förknippad med sorgliga minnen. Jag kan inte erinra mig att någonsin ha gått över bron när jag varit på dåligt humör eller skämts över mig själv. Sådant har en del att betyda." (s. 17 Salavins historia.)
3 kommentarer:
Bokomslaget är gult eftersom boken ingår i den gula serie översatt litteratur som Bonniers gav ut, redigerad med säker smak av Anders Österling - den hade nog upphört när Georg Svensson satte igång sin Panache-serie som blev lite mera exklusiv.
Det fanns en likadan serie i Norge, också den gul, redigerad av Sigurd Hoel för Gyldendal Norsk Forlag. I Danmark stod Jacob Paludan bakom en lång rad översatta böcker som kom att omfatta många fler titlar, Hasselbalchs Kulturbibliotek - fast de höll sig alla under hundra sidor.
Om Georges Duhamel håller på att bli bortglömd - i Sverige är han väl det - så finns det all anledning att påminna om hur läsvärd han är.
Svensk TV visade för nu en hel del år sedan en fransk film i två avsnitt om första världskriget som var mycket bra: Skördar av järn.
Andra delen handlar om just Georges Duhamel och hans dagböcker från första världskriget som sönerna (de finns med i filmen) långt senare hittade på vinden.
en del av Stolpes grejer är intressanta
Ivo Holmqvist: Jag har roat mig med att leta efter fler böcker från gula serien och det finns ju en ganska stor mängd. Första boken verkar ha getts ut år 1931 och så fortsatte man i cirka tjugo år till. Omslagen blev med tiden mindre grälla. "Skördar av järn" missade jag, tyvärr. Jag vill gärna läsa mera av Duhamel.
Hannele: Stolpe skrev en serie med minnen "Låt mig berätta" (hette en del,tror jag)- den tycker jag är rolig att läsa. Hans möte med Beckett är speciellt intressant skildrat!
Skicka en kommentar