"När Franz Ferdinands släkting, ex-hertigen av Modena, avled 1875, testamenterade han titeln "ärkehertig av Österrike-Este" till Franz Ferdinand, trots att denne inte härstammade från huset Este, och Franz Ferdinand antog den bland sina många titlar." (lånat från svenska Wikipedia).
Ärkehertigen i det här fallet är alltså Franz Ferdinand av Österrike (1863-1914) och eftersom han verkar ha varit ganska kolerisk till sin läggning var det säkert inte så svårt att få honom att tappa fattningen vilket var just vad konstnären och dramatikern Oskar Kokotschka gjorde.
Jag läser i Frederic Mortons bok om "Wien i elfte timmen" och hittar många originella berättelser/anekdoter (kanske är det rentav sanning, vem vet).
Kokoschka, som är mest känd för sin expressionistiska konst skrev också böcker- och år 1909 var det en teaterpjäs som var speciellt på tapeten. Den sattes upp på en modernistisk teater som drevs av konststuderande i Wien. Titeln löd "Mord, kvinnornas hopp" och den bestod av (nu citerar jag): " Ett kaos av vrål, knivhugg och poetiska fragment om kärleken utövad i form av blodig tvekamp. "
I publiken fanns en drös soldater från den kejserliga och kungliga armén- de gillade inte alls pjäsen vilket de mycket högljutt gav tillkänna. Så blev det skriverier i tidningarna - och de lästes av ärkehertigen nästa dag. Han gick i taket. "På den här unge mannen (den unge mannen var Kokotschka) borde varje ben i kroppen krossas.". För denna kritik blev Kokotschka enbart glad- tänk att lyckas få en prins upprörd- så härligt, sa han.
Kokoschka och Alma Mahler (som hade blivit änka efter den store kompositören år 1911) var älskande. De brukade mötas i ett hus i Semmering (en liten vacker alpby i närheten av Wien). Vid ett tillfälle upptäckte Kokoschka att den romantiska mötesplatsen hade blivit invaderad av en hop paddor- de hade tydligen lyckats ta sig ur en cistern och nu hade de hur roligt som helst på en fin vardagsrumsmatta- där hoppade de kring och parade sig över allt. Kokoschka tog det som ett tecken på att Alma varit otrogen mot honom (inte bara med arkitekten Walter Gropius utan också med en biolog vid namn Rudolf Kammerer. ) Vad gör då Kokoschka? Jo han börjar måla och under ett helt år skapar han en tavla som han sedan kallar "Windsbraut" (Vindens brud). Den tavlan (och ett par till) kan man se HÄR.
Allt detta hämtat från "I elfte timmen - Wien 1913-1914- av Frederic Morton. Bonnier Alba 1992.
2 kommentarer:
Härliga gamla berättelser.
Mimmimarie: Ja, det är nästan som att tas tillbaka till barndomens sagor. Jag är tacksam att mitt bibliotek inte har gallrat ut just den här boken!
Skicka en kommentar