Alexanders bro

"Då jag nått halvvägs på vår levnads bana, jag fann mig i en dyster urskogs snår där icke väg, ej spår jag kunde spana". (Dante Alighieri).

Den klassiska sentensen kunde mycket väl sammanfatta Willa Cathers korta roman "Alexander's Bridge" (som för övrigt var hennes allra första (1912).

Det handlar om Bartley Alexander, en medelålders mycket framgångsrik man - han är brokonstruktör och har tjänat stora pengar på sin talang. Nu är han uttråkad och livet har trots alla framgångar inte blivit som han hade tänkt sig. Missnöjet pyr inom honom där han sitter i sin bekväma lägenhet i Boston tillsammans med sin hustru (som han noga valt ut från "rätt" samhällsklass). Bartley tänker på sin ungdom och han minns en lyckligare (som han tror) tid.

När man bygger broar får man resa mycket och Bartley hamnar i London. Väl där träffar han sin ungdoms stora kärlek, skådespelerskan Hilda Burgoyne. I ett desperat försök att återuppliva sina "yngre dagar" återupptar han sin gamla kärlekshistoria- fylld av spänning och förväntan och med många nostalgiska tillbakablickar (Hilda är något mera realistisk) börjar han på en farlig resa.

Det är inte lätt att leva dubbelliv och den här historien kan naturligtvis inte få något lyckligt slut.

Cather berättar intensivt och suggestivt- romanen känns mycket längre än den i själva verket är (och det menar jag som något positivt). Hon lyckas mycket väl med att beskriva den där hopplösa längtan som drabbar så många mitt i livet- men- en förlorad ungdom kan aldrig återskapas och vårt förflutna är just det- förflutet.

Jag börjar smått "förälska mig i" Willa Cathers berättarkonst- detta är nu den fjärde romanen på (nästan) raken som jag har läst av henne. Det kommer att bli flera.