Brevväxlingar

Den här typen av böcker kommer det inte att finnas många av i framtiden eftersom brevskrivandets konst är på upphällningen. Tänk ett brev, skrivet på vackert papper och med riktigt arkivbestänigt bläck.... Jag blir lyrisk när jag ser böcker som den här ovan. Frances Spalding har samlat ett antal brev från Virginia Woolf och så lagt till mycket vackra illustrationer. En bok jag bara måste ha i min bokhylla.

Eftersom jag är inne på brevskrivandets konst - ytterligare ett exempel. William Maxwell och Sylvia Townsend Warner utbytte tankar under över fyrtio år - via brev. Här finns det nu en samling för eftervärlden att glädjas åt.

Långsam läsning

George Steiner (fö1929) är litteraturkritiker, lärare, författare, filosof, mästare på språk.. listan kan göras längre. Jag har skaffat Steiners memoarer "Errata" och kommer att läsa mycket långsamt för  det här är ett liv som sträcker sig över en lång tid och över många länder. Steiners föräldrar kom från Österrike men de anade tidigt vad som komma skulle och flyttade till Paris redan under 1920-talet. Det är där George Steiner är född. Så invaderade nazisterna i maj 1940 och det blev ny flykt. Denna gång till USA. Idag är George Steiner bosatt i England. Flera av Steiners böcker finns översatta till svenska men man får nog anlita de större biblioteken om man vill låna.

Hannah Arendt och Mary McCarthy var mycket goda vänner och i "Between Friends" kan man ta del av deras omfattande brevväxling. Det är precis vad jag tänker göra - inom kort.

Ett relationsdrama eller en kvinnas väg

Nina Bawden (1925-2012) var en produktiv författarinna och en del av hennes böcker finns i svensk översättning ( framför allt då hennes ungdomsböcker).

Jag minns Nina Bawdens romaner från min ungdom men vad det var jag läste - ja, det har jag glömt. Nu har jag återuppväckt bekantskapen med " A Woman of my Age" från 1967. Här möter vi Elizabeth, en kvinna medelåldern (37 år för att vara exakt) och Richard, hennes man sedan många år tillbaka. Två söner finns också men de tar inte upp någon större plats i handlingen. Elizabeth och Richard befinner sig på resande fot, i Marocko, och under resans gång rullar Elizabeths liv ut sig i flashbacks från barndomen och framåt. Det blir en rätt dyster tillställning även om hon fått en hyfsat kärleksfull uppfostran av två mostrar ( modern dog i barnsäng). Elizabeth har haft många drömmar men hon har inte kunnat fullfölja dem. I stället för studier och en hett önskad politisk karriär blir det äktenskap och trist, andefattig hemmafrutillvaro av hennes liv. Detta är 1950- och 1960-tal och det där med frigörelse hade ännu inte riktigt kommit på tapeten. Elizabeth har inte krafter nog att värja sig och hon fastnar som i ett skruvstäd. Mycket ställs på sin spets under resan när andra personer letar sig upp på scenen och rumsterar om i relationerna.

"A Woman of my Age" är en spännande berättelse med många vinklingar och intressanta personporträtt. För den som minns 1960-talet kommer boken säkert att ge en viss aha-upplevelse. Jag föll i alla fall pladask för Bawdens sätt att beskriva verklighet - och dröm.

"If I feel tougher now, when I laugh, perhaps that is an illusion. I am only a year older; people don't change. The only strength is to know this, to feel yourself stretching forwards and backwards. It is a feeling, not a philosophy. Richard would say this was a very feminine approach, to assess life in terms of feeling and personality. I would have thought it wasn't particularly feminine, only human: life, after all, is a personal matter.
This happened to me. That's all you can ever say."

Poesi på en söndag

Ben Jonson (1572-1637). Porträttet är målat av Abraham Blyenberch och finns att se på National Portrait Gallery i London. Här en av Ben Jonsons vackraste dikter.

Have you seen but a bright lily grow
Before rude hands have touched it?
Have you marked but the fall of snow
Before the soil hath smutched it?
Have you felt the wool of beaver,
Or swan's down ever?
Or have smelt o' the bud o' the brier,
Or the nard in the fire?
Or have tasted the bag of the bee?
O so white, O so soft, O so sweet is she! 

På mitt läsbord

Springtime av James Jabusa Shannon.

Målningen ovan är från 1800-talets allra sista år. Då kunde man kanske fortfarande drömma dessa romantiska scener. Snart nog slogs idyllen sönder.

År 1914 målade samme konstnär "St. Michael of Belgium". Belgien var det första landet som drabbades av den tyska krigsmaskinen det året.

Miljontals människor skulle mista livet i vansinnet och lika många blev förstörda till kropp och själ. Just nu läser jag Jeanne MacKenzies "The Children of the Souls" som handlar om en skara unga aristokrater - familjernas hopp för framtiden- som for iväg till skyttegravarna för att aldrig mera komma igen. En del av "The Lost Generation". "A happy youth and a blighted manhood.".

Från ett hus vid Marne

Landskap vid Marne ( lånat foto).

Mildred Aldrich (1853-1928) var en amerikansk journalist från Boston som under många år skrev och rapporterade från Paris, en stad hon lärde sig att älska högt. Med ålderns rätt drog hon sig tillbaka från yrkeslivet och år 1914 bestämde hon sig för att lämna storstaden och flytta ut på landet. Närmare bestämt till den lilla byn Huiry som ligger vid Marne. Goda vänner varnade - det var oroliga tider, men Mildred köpte sitt hus och flyttade in samma sommar. Så bröt kriget ut och i september invaderade tyska trupper området kring Marne - Mildred Aldrich hamnade mitt i ett stort slag.

Delar av en stor brevväxling från denna tid finns att läsa i boken "A Hilltop on the Marne" .

" So often, when I first took this place on the hill, I had looked off at the plain and thought, 'What a battlefield!' forgetting how often the Seine et Marne had been that from the days when the kings lived at Chelles down to the days when it saw the worst of the invasion of 1870. But when I thought that, I had visions very different from  what I was seeing. I had imagined long lines of marching soldiers, detachments of flying cavalry, like the war pictures at Versailles and Fontainebleau. Now I was actually seeing a battle, and it was nothing like that. There was only noise, belching smoke, and long drifts of white clouds concealing the hill."

Misshagliga åsikter

Det får man inte ha och det är många som tvingats till tystnad genom årens lopp. Tyvärr har vi inte blivit ett enda dugg klokare och det fria ordet hotas ständigt - ibland från de mest oväntade håll. Lite läsning av Voltaire skadar aldrig och jag har därför underhållit mig med några av hans engelska brev nu under småtimmarna. ( De finns i svensk översättning).

Voltaire tvingades i landsflykt  år 1726 och han for till England. Under de tre år han vistades där iakttog han och skrev ner sina tankar om det engelska samhället, ett samhälle som han kom att beundra men naturligtvis inte utan klarsyn. Pennan slutar aldrig att vara vass. Han skriver om kväkarna, om presbyterianer, filosofer, författare - listan blir lång. Breven är relativt korta- Voltaire kan konsten att begränsa sig, att inte flyta ut.

Brev nummer fem handlar om anglikanerna och avslutas på följande eleganta sätt.

"That indefinable being, neither ecclesiastical nor secular, in a word what we call an Abbé, is an unknown species in England. Here clerical gentlemen are all decorous and almost all pedants. When they hear that in France young men notorious for their debauches and appointed to bishops through their intrigues of women, make love in public, find fun in composing tender love-songs, give long and exquisite suppers every night, and then go straight to pray for the light of the Holy Ghost and brazenly call themselves the successors of the Apostles, they thank God they are Protestants. But, of course, they are wicked heretics fit to be burned with all the devils, as Master Francois Rabelais says, and that is why I don't get mixed up in  their affairs."

Voltaires engelska brev ( som kom i bokform 1733) blev förbjuden i Frankrike och bokbål anordnades. Voltaire kom fortsättningsvis att bosätta sig i gränstrakter.

Från mörkrets tid

Moyshe Kulbak var bara 41 år gammal när han föll offer för Stalins utrensningar. I september år 1937 fördes han bort från sitt hem i Minsk och några veckor senare avrättades han efter en skenprocess.  Att vara författare i Stalins Ryssland var förenat med livsfara.

Moyshe Kulbak föddes och dog i Vitryssland (Belarus) men däremellan hade han bott i både Vilnius och Berlin. Kulbak arbetade som lärare och hann också skriva flera böcker. Hans språk var jiddisch. Stilen var expressionistisk och med både humor och samhällskritik.

Romanen "The Zelmenyaners" är en satir över det nya sovjetiska samhället och den finns översatt till flera språk ( även engelska) - tyvärr saknas en svensk utgåva...

På tyska kan man läsa en helt ny utgåva av kortromanen "Montag, ein kleiner Roman".

Den här judiske författaren vill jag mycket gärna lära mig mera om och en bra början är det då att läsa just "Montag".

En ö-roman

Nu tar jag ett djupt andetag och ger mig in i en tegelsten av Elizabeth Goudge. Denna brittiska författarinna är mest känd för en barnbok "The White Horse" (1946) men hon har också skrivit en hel del annat. Nu har jag placerat "Green Dolphin Country" på mitt läsbord, och kommer att röra mig mellan Guernsey och Nya Zealand ett tag. Boken finns i svensk översättning - Gröna delfinens gata (1945) - men jag har valt att läsa på engelska.

"Green Dolphin Country" kom ut år 1944 och den blev också filmatiserad.

Den senaste engelska utgåvan är från 2017.

Så var det då

Jag har läst Gwen Raverats underbara barndomsskildring från slutet av det förrförra seklet. Boken finns i svensk översättning (1985, Forum förlag) och den kan också läsas via Gutenbergprojektet (fast då på originalspråket, engelska).

Gwen Raverat (1885-1957) var konstnär med träsnitt som specialitet och sidorna är fyllda av underfundiga och humoristiska illustrationer. Det måste också nämnas att Gwen var barnbarn till den världsberömde Charles Darwin. Charles Darwin hade sju barn och alla verkar de ha varit något excentriska - de får ett helt kapitel för sig själva i boken. Allt är skrivet "cirkulärt" som Gwen Raverat också talar om i ingressen. Det börjar och slutar i princip på samma plats.

George (Gwens far) Darwins barn fick växa upp i tämligen stor frihet i Cambridge och i minnena finns glimtar från skolgången (i början med guvernant), släktkalas och vilda lekar i det fria. Danslektionerna var en speciell plåga och inför varje "omgång" bad lilla Gwen att lärarinnan måtte ha avlidit under natten. I kapitlet om fastrar och farbröder fastnade jag extra länge hos "faster Etty" en mycket originell dam med rejält med skinn på näsan.
" When there were colds about she often wore a kind of gas-mask of her own invention. It was an ordinary wire kitchen-strainer, stuffed with antiseptic cotton-wool, and tied like a snout, with elastic over her ears. In this she would receive her visitors and discuss politics in a hollow voice out of her eucalyptus-scented seclusion, oblivious of the fact that they might be struggling with fits of laughter."

Faster Etty var som synes mycket rädd för förkylningar och varje gång det vädrades i huset slängde hon en filt över sin man (från topp till tå.) Den stackars mannen löd snällt och blev sittande på sin stol  helt täckt av filten. Etty förklarade också krig mot de stinksvampar som fanns i skogen intill. "Stinkhorn" är det engelska namnet för denna svamp men latinet har en mera grafisk beskrivning och 1500-talsbotanikern John Gerard kallade den rätt och slätt "Prike mushroom". Den har i alla tider fört tankarna till sex, död och snuskiga skämt och faster Etty kunde inte tolerera svampens existens. Så- ut med svampkorgen och en lång käpp. Sedan brändes hela härligheten upp bakom låsta dörrar " because of the morals of the maids".

Kapitlet om kläder är också hejdlöst roligt - en lång lista på vad en ung dam tvingades sätta på sig är nyttig läsning och nog jublade jag inombords när Gwen massakrerade en vansinnig parisisk hattskapelse. "I took off my hat and STOOD on it, and squashed it as flat as ever St. George squashed the dragon."

Jag skulle kunna citera hur mycket som helst från de här memoarerna men bäst är att upptäcka och läsa själv. Nog är "Så var det då" den verkliga klassiska godbiten.

Poesi på en söndag

Den  skotske poeten och författaren Douglas Dunn (f. 1942) har kommit ut med en ny diktsamling. Den första på sexton år. Jag måste erkänna att jag inte har läst något tidigare av honom men nu känns det som om det är dags.

Idleness

Can you hear them? The flap of a butterfly.
The unfolding wing of a wresting wren.
The sigh of an exhausted garden-ghost.
A poem trapped in an empty fountain pen.

Spinn, spinn, spinn, dotter min

Morgon kommer friarn din."
Dottern spann och tåren rann,
aldrig kom den friarn fram.

Rachel Fergusons roman "Alas, Poor Lady" (1937 och i ny utgåva från Persephone Books 2006) gräver sig djupt ner i den viktorianska tidens England. Familjen Scrimgeour består av far, mor och inte mindre än sju döttrar och så till sist en son, det yngsta barnet i församlingen. Kapten Scrimgeour
gav sig inte förrän han fått den efterlängtade manliga arvingen och strunt samma hur mycket alla förlossningarna slet på hustrun. Det här är männens värld och kvinnorna ska tiga, få minsta möjliga utbildning och sedan sitta och brodera, spela något instrument och vänta på att friarna ska dyka upp. För de tre äldsta döttrarna går allt som på räls och männen infinner sig till föräldrarnas glädje. Tyvärr blir det inte lika lätt att "bli av med" de fyra återstående och berättelsen koncentrerar sig mest på den yngsta dottern, Grace, det är hennes sorgliga öde man får följa.

"Alas, poor lady" är en detaljerad roman med många vinklingar och utläggningar och lite tålamod får man ha vid läsningen men det är berättelsen värd för detta är framför allt en sanningsenlig historia om hur det kunde gå (och ofta gick) för döttrar till något mindre bemedlade överklassfamiljer. Här hjälper inget läshuvud eller affärstalang i världen. Har man en ärkekonservativ far och en våpig mor ligger man illa till. Atmosfären i det Scrimgeourska hemmet är kvävande och inte ens den bortskämde och omhuldade sonen står ut.

" The conventional life led merely to a crushing of all initiative; women who dared not think or reason, so dedicate to God that  they shut their eyes to earthly needs and suffering and causes, leaving the salvation of sinners to the sinners."

Rachel Ferguson bjuder på en kritisk och välskriven skildring av livet i England mellan 1870 och 1936 och jag är mycket glad att jag hittade och fick tag på den här boken.

Kvinna i polarnatten

En av flera engelska översättningar av Christiane Ritters bok.( Eine Frau erlebt die Polarnacht).

Det kan vara mycket givande att rota igenom (via nätet eller rent fysiskt) gamla biblioteksmagasin. Jag har gjort många fynd under årens lopp och här är ytterligare ett.

År 1933 for det äkta paret Ritter (Hermann och Christiane) från Österrike till Svalbard för att bosätta sig i ett ytterst provisoriskt "hus". Hermann var jägare och Christiane var konstnär- en något udda kombination kanske, men den verkar att ha slagit väl ut. Christiane blev mycket gripen av naturen där
uppe i polartrakterna och så skrev hon om sina upplevelser. Den här boken finns i svensk översättning (1939) och vill man läsa på originalspråket (eller på engelska) finns nyare utgåvor. "Kvinna i polarnatten" tänker jag absolut se till att få tag på så småningom.

Christiane Ritter blev 103 år gammal. Hon dog i Wien år 2000.

En modernare variant av det hus Christiane och Hermann bodde i under sin vistelse på Svalbard.

Den gröna katten i Chelsea

Mellan september 1940 och maj 1941 regnade de tyska bomberna över London i det som kallades för "blitzen". Dag och natt ljöd sirenerna och de åtföljdes av bombplanens muller och de hemska explosionerna. I blitzen fick över 40 000 människor sätta livet till och tusentals byggnader förstördes. Frances Faviell bodde då i ett flervåningshus på Cheyne Walk i Chelsea och i "A Chelsea Concerto" kan man läsa om hennes upplevelser under den här tiden. Frances tjänstgjorde som frivillig sjukvårdare under kriget och hon fick lära sig att stå mitt i de mest outhärdliga scener när människor lemlästades och dog och när hem förvandlades till rykande ruinhögar.

Frances Faviell var konstnär och hon målar också med orden. Så här beskriver hon natten mellan den 29 och 30 december 1940, en natt där brandbomberna föll med en sällan skådad intensitet.

" We went up on to our flat roof, which was pretty high and gave a splendid view over  London, and it was awful- although beautiful, a brilliant blood-red- the kind of sky in which Turner would have delighted. All I could think of were the words of the round, ' London's burning, London's burning.  Fire, fire---"
Över Frances hus på Cheyne Walk vakade den gröna porslinskatten, den som hon lyckats få med sig ut från Kina när hon tvingades fly därifrån år 1936. Den gröna katten tillskrevs magiska egenskaper och var en slags skyddsängel. Den 16 april 1941 föll katten ner från sin hylla. Den påföljande natten fick huset på Cheyne Walk en "direct hit och förfärliga scener utspelades.


Frances Faviells krönika över den här tiden är ett historiskt dokument av rang, dessutom har hon  skrivit med både liv och stark intensitet. Det tog Frances åtskilliga år innan hon orkade teckna ner sina minnen och boken kom inte ut förrän år 1959. Nu finns "A Chelsea Concerto" i ny utgåva och det är säkert många läsare tacksamma för.

Utgallrat och räddat

Rathfarnham år 1905. Okänd fotograf.

Det kom en bok med posten. Ett utgallringsoffer ända från Dublin. Nu får den ett nytt hem och jag är trots allt tacksam mot biblioteket i södra Dublin för att man åtminstone inte eldade upp eller malde ner utgallringarna till toalettpapper (det senare var precis vad som hände i Malmö för några år sedan).

Rachel Ferguson (1892-1957) slog igenom med romanen "The Brontës went to Woolworths" år 1931, och den boken finns att få tag på i nya utgåvor. "Absurt" ska det vara och det tyder väl titeln på. "Min" Rachel Ferguson är av senare datum (1937) "Alas, Poor Lady" och det är Persephone Books som står bakom utgivningen. Ett annat förlag som låter gamla böcker återuppstå är Dean Street Press.

Frances Faviells minnen av blitzen ligger nu överst på mitt läsbord.

Associationer

Fotot är taget av krigsfotografen Jules Gervais- Courtellement någonstans på västfronten och under det första världskriget.

Europa hämtade sig aldrig efter mardrömmen mellan 1914 och 1918. Jag läste en biografi om Rudolf Ditzen (Hans Fallada) och såg då att författaren till biografin (Peter Walther) egentligen specialiserat sig på böcker om fotograferingskonstens historia. "World War I in Colour" är titeln på en av dem. Tekniken med färgfotografi var mycket ny då så det är ett ganska unikt material som man kan skåda i boken, föreställer jag mig.

Den vackra damen på fotot är lady Diana Cooper (1892-1986). Hon var en av de personer som rörde sig i gruppen "The Coterie", en grupp som blev så gott som helt utraderad på grund av det stora kriget. Den generationens kvinnor fick lära sig att klara sig på egen hand för så många unga män kom aldrig mera hem. Diana Cooper (eller Manners som hon hette som ogift) gifte sig med en av de få överlevarna i gruppen, Duff Cooper. Diana Cooper fick ett långt liv och hon skrev flera böcker (memoarer) om den tid hon levt och levde i.

På mitt läsbord just nu har jag Enid Bagnolds "The Loved and Envied" som är löst baserad på Diana Cooper och hennes minst sagt omväxlande liv. Omslaget är från ett porträtt av Diana Cooper av J.J. Shannon.

Uncle Rudolf av Paul Bailey

Året är 1937 och den lille Andrei håller sin pappa hårt i handen. De är på väg med tåg från Rumänien och resans mål är London, men den sista biten kommer Andrei att få färdas ensam. Det är svåra tider och familjen har drabbats av en tragedi men om den får Andrei inte veta något förrän många år senare. Nu går resan mot pappas bror som heter Rudolf och som är en mycket framgångsrik operettsångare i England.

Tåget tuffar fram och så småningom kommer Andrei (som nu blir Andrew) fram till sitt resmål. Allt är nytt och underligt men farbror Rudolf är kärleksfull och tar god hand om sin brorson. Boken
handlar främst om Rudolf och det blir en hyllning från Andrew som ser tillbaka på sitt liv mer än sextio år senare.

Paul Bailey har skrivit en roman om en svår tid i Europas historia och berättelsen vandrar fram och tillbaka mellan olika länder och olika tidpunkter. Det hela är mycket gripande och bitvis också mycket sorgligt. Krig, ond bråd död och drömmar som blir till aska... Rudolf är tecknad med ömsint hand  men också med humor för det kan ha sina sidor att vara snygg och populär. För Andrew blir livet inkapslat i kärlek men för mycket kärlek kan också vara hämmande vilket kommer att visa sig så småningom. Två liv i symbios , en familjehistoria fylld av tragedi, en vandring genom tid och rum och konstens (musikens) hårda villkor - så kanske man kan sammanfatta handlingen.

Poesi på en söndag

Chimako Tada (1930-2003) var en japansk poet och med många diktsamlingar bakom sig. Hon skrev både traditionellt och modernt och hon hämtade mycket av sin inspiration från den klassiska världen och mytologin. Chimako Tada var också en översättare av rang ( framför allt från franska till japanska). Jag är mycket nyfiken på volymen ovan som innehåller cirka två hundra sidor av utvalda dikter.

Myself

I am planted in the earth
Happily like a cabbage
Carefully peel away the layers of language
That clothe me and soon
It will become clear I am nowhere to be found
And yet even so, my roots lie down beneath...

(Översättning:Jeffrey Angles).

En modern klassiker

De äldre varianterna av Virago Modern Classics är så vackra med sina gröna ryggar och ett passande konstverk på framsidan. Jag minns det "engelska rummet" på Göteborgs stadsbibliotek som det såg ut på 1980-talet och där fanns det gott om romaner i den serien. Nu får jag leta i nätbokhandlar i stället och ibland har jag tur och hittar en av dessa dyrgripar.

Flora Macdonald Mayor (1872-1932) var en engelsk författarinna och hennes mest omtyckta bok är "The Rector's Daughter" från 1924. Det finns en hel del bloggat om den här romanen och nog förtjänar den uppmärksamhet. Den är mycket välskriven och med fina psykologiska porträtt. Flora Macdonald är en god människokännare som kan se mer än en sida hos sina huvudpersoner. Det är flyt i berättandet och jag bläddrade ivrigt framåt hela tiden under läsandets gång.

Det handlar om Mary (det är hon som är prästdottern) och hennes ensamma och uppoffrande liv. Det handlar också om kärlek och vänskap och våra mänskliga svagheter. Det är lätt att tycka synd om Mary, en blyg och oattraktiv hemmadotter som mest lever för sin sjuka syster och sin egensinnige far.   Runt henne finns småstadslivet med skvaller och struntprat och Mary är rätt osynlig i tillvaron. Låter det "ospännande"? Ingalunda. Här finns ett rikt persongalleri, en begynnande kärlekshistoria som utvecklas åt oväntat håll, bjudningar med många träffande iakttagelser och ett slut som egentligen inte är sorgligt. Flora Macdonald är en mycket sympatisk berättare. Något Cranford är det inte, därtill är handlingen för mörk men interiörerna känns igen.

" Dedmayne is an insignificant village in the Eastern counties. There was no motor buses in the days of which I write, and Cayley, the nearest station, was six miles off."

"There is a special pleasure in walks round a clerical garden. It is large enough for variety and small
enough for cosiness. It adds to the pleasure if the garden lies next to the church, and the trees from the churchyard cast their shadows on the path. But perhaps the charm can only be felt by those who have known both vicarages and the country from their childhood".

Bokomslaget är hämtat från en målning av Richard Carline.

Nya frestelser

Det var ett tag sedan jag läste något tyskspråkigt och jag tänker att det kunde vara dags igen. En alldeles färsk roman om Theodor Storm och hans stundtals komplicerade liv lockar. I "Sturm und Stille" handlar det främst om Storms kärlek till en ung kvinna . Storm var relativt nygift när han förälskade sig i Ida Jensen ( även hon från Husum) . Det blev givetvis kärlek med förhinder och jag tror att Jochen Missfeldt har lyckats mycket väl i sitt porträtt av framför allt Ida.

Ännu en roman som jag vill läsa. Arno Geiger skriver om en svår tid - året är 1944 och en soldat är hemma på permission från östfronten. Kriget är på väg att förloras. Finns det någon framtid, något hopp i all förstörelse?

Rött, blått och gult

Light and Colour- the Morning after the Deluge av William Turner (1843).

Under hela livet experimenterade William Turner med ljus och hur man bäst kunde återskapa det. Jag citerar från Ann Wroes "Six Facets of Light".

"--- He (Turner) could still paint it, though, and in 1843 he did, as a blazing whirlpool of chrome orange, vermilion, chrome yellow, viridian, red lake and Prussian blue, giving way at the centre to yellow ruled by white, the sun's colours. He called this Light and Colour (Goethe's Theory)- the Morning after the Deluge- Moses Writing the Book; or teasingly, when people asked, ' Red, blue and yellow'. He also added an explanatory poem of his own:

The Ark stood firm on Ararat; th'returning sun
Exhaled earth's humid bubbles, and emulous of light,
Reflected her lost forms, each prismatic guise
Hope's harbinger, ephemeral as the summer fly
Which rises, flits, expands and dies.

s. 130 "Six Facets of Light", Ann Wroe. Jonathan Cape förlag, 2016.

Varde ljus

Jag är mitt uppe i läsningen av Ann Wroes "Six Facets of Light" som närmast kan beskrivas som ett antal meditationer över ljus och hur man kan "fånga" det. Det här är ingen bok man hastar igenom utan på varje sida måste man pausa och hämta andan. Ann Wroe befinner sig oftast i södra Sussex, ett landskap som i sig är ett helt spektrum med olika typer av ljus. Det blir många möten med både konstnärer och författare och naturen är i allt.

Eric Ravilious, William Turner och William Blake är konstnärer som förkommer ofta i texten och inte undra på. Deras målningar lyser och skimrar på ett överjordiskt vis.

Road by an airfield av Eric Ravilious.

Ann Wroes betraktelser kommer jag få anledning att återkomma till.

Oskiljaktiga

"Inseparables" - av Florence Fuller.

Florence Fuller (1867-1946) var en australiensisk konstnär (född i Sydafrika). Hennes specialitet var porträtt och nog har hon lyckats särskilt väl med den läsande flickan här ovan. Det vilar en magi över tavlan och Fuller har fångat hela essensen av begreppet läsglädje.

Beställt och hämtat

Just nu växer mina önskelistor i rasande fart och inte vill jag vara utan en bok om kärleken till klassiker. Italo Calvino har skrivit. Jag tippar att den här boken finns på många bibliotek (dock inte på  mitt eget men den går ju att fjärrlåna).

Däremot hittade jag Somerset Maughams "Mrs Craddock" inne på magasinet så den fick följa med hem. Här handlar det om engelskt högreståndsliv på 1800-talet och kvinnors ofrihet. En "skandal" bildar grunden till berättelsen.

Väntar gör jag också på "Silent Crossing" ( jag väljer att läsa på engelska) av Pascal Quignard, en bok fylld av filosofiska betraktelser. Jag tror att den passar i den tid vi lever i nu.

Ett kvarglömt bokmärke

Primrose Day. Konstnär: Ralph Todd

Eftersom jag mest köper antikvariska böcker och/eller lånar på bibliotek händer det ibland att jag hittar en hälsning från en tidigare läsare och då i form av ett kvarglömt bokmärke. De där bokmärkena kan ha högst varierande utseenden men vykort och biljetter av olika slag är vanliga.

Alldeles nyligen ramlade den vackra bilden ovan ner i knäet på mig. Vykortet har denne bokälskare   ( för det tror jag att han/hon är) köpt på Penlee House Museum i Penzance. Givetvis blev jag mycket nyfiken och gick in på muséets hemsida. Penlee House är från 1865 och tillhörde en gång familjen Branwell. Sedan 1949 är huset ett museum och här visas nu framför allt konst med Cornwall som fokus. Jag läser vidare att konstnärerna från den så kallade Newlyn School är väl representerade. I slutet på 1800-talet började konstnärer att flockas i fiskeläget Newlyn i Cornwall - ljuset och de enkla levnadsvillkoren lockade.

Jag riktar ett anonymt tack till den glömske bokvännen och hoppas att han eller hon fick en givande vistelse i Cornwall.

Penlee House

En betydande brittisk författare

Så beskrivs William Somerset Maugham (1874-1965) i "cyberspacelexikonet". Mest älskad är han nog för sina noveller (och de är många) - flera av dem har blivit filmatiserade och när jag var ung sändes de som TV-serie. Mycket njutbart.

Under en stor del av livet skrev Maugham också dagbok, eller snarare - han förde anteckningar. Den första utgåvan av dessa är från år 1949 och de har sedan getts ut på nytt i olika omgångar. Vass penna hade han och han gör många träffande iakttagelser. Mitt i en minst sagt omvälvande tid blev Maugham utsänd som hemlig agent till Ryssland - året var 1917 och han fick mycket att berätta om. Många sidor ägnas åt tankar om rysk litteratur och han gör jämförelser med andra länder och deras författare. Ibland är han sällsport grinig. Så här skriver han om Guy de Maupassant.

" Guy de Maupassant had the soul of a well-fed bagman, his tears and his laughter smack of the commercial room in a provincial hotel. He is the son of Monsieur Homais." (Maugham har reviderat sin elakhet senare i texten och erkänner där att han varit orättvis mot de Maupassant).

Maugham reste också i Indien (året var 1938). Han såg fattigdomen och eländet och gjorde följande reflektion. " Wellington is supposed to have said that the Battle of Waterloo was won on the playing fields of Eton. It may be that the historians of the future will say that India was lost in the public schools of England"

Maughams anteckningar sträcker sig från 1892-1949 och bjuder på en färgrik och ovanlig värld.

Nya böcker och lite gammalt

Jag har kikat lite på vårens bokflod och kunnat konstatera att det inte finns så där förfärligt mycket av det helt nya som lockar mig och som vanligt fastnar jag i de äldre utgivningarna. Den amerikanske konstnären och fotografen Man Rays självbiografi är från 1963 och den finns i svensk översättning (1976). Man Rays experiment med fotokonsten fascinerar mig och hans liv i Paris likaså. "Självporträtt" finns säkert kvar på många av landets bibliotek.

Paolo Cognettis "De åtta bergen" drar segrande genom översättningsvärlden och kommer även ut på svenska någon gång i vår. Här omslaget på den engelska versionen. Cognetti har kallats för "en ny Ferrante". Hur som helst - den här boken är jag nyfiken på.

"First love has lifelong consequences" läser jag och givetvis blir jag mycket intresserad av Julian Barnes nya roman.

Lite om att cykla i motvind

Hedlandskapet vid Vindblaes. (Fotot är lånat).

"Himmerland er det østlige parti af Jylland der mod nord og vest begraenses af Limfjorden, mod syd af Mariager fjord, mod øst af Kattegat, indrammet af købstaederne Aalborg, Nibe, Løgstør og Hobro."

Från min danska hylla har jag plockat ut Johannes V. Jensens (1873-1950, Nobelpriset i litteratur 1944) "Himmerlandshistorier" - en förkortad utgåva, en så kallad Tranebog från Gyldendals förlag.

Den första berättelsen har titeln "Himmerlands beskrivelse" och den inleds med en cykeltur till järnvägsstationen i Vindblaes ( ett passande namn). Den som har cyklat på Jylland ( och det har jag) kan föreställa sig vad detta kommer att handla om, nämligen vind, blåst och elementens raseri. Ingen annan stans känner man sig så liten och utsatt som på en landsväg i norra Jylland. Författaren startar sin cykeltur i strålande solsken men vad han totalt glömmer bort är den där eviga blåsten ( givetvis i form av motvind).
" Den blaeste mig langt ned i halsen, den greb fat i mig, den gjorde mig som en mur når jeg ville rende cykeln op imod den, jeg stod naesten stille, med panden stemmet imod den satans blaest, der buldrede mig i ørene og trykkede mig uforskammet på kroppen med store rodende labber.--- Jeg kom til Vindblaes, jeg nåede toget, men omtrent spraengt, med øjene ud af hovedet af målløs stupid vrede."

Den där "stupida vreden" drabbades även jag av på min jylländska cykelfärd. Jag vill minnas att jag i vanmakt slängde cykeln i vägrenen och vrålade något i vredesmod mot vädergudarna- till ingen nytta, så klart- men lite extra adrenalin fick jag och jag lyckades faktiskt ta mig fram till mitt resmål den dagen.

Johannes V. Jensen kom från Farsø i Himmerland och hans Himmerlandshistorier gavs ut mellan 1898 och 1932. Svenska översättningar finns men biblioteken har varit duktiga på att gallra bort. (Hur kan man med att gallra bort så fina böcker?). På "mina" kommunbibliotek hittar man inte en endaste bok av Johannes V. Jensen så jag skattar min egen lilla samling mycket högt.