Kan man skratta åt allt?

Mars-numret av den franska litteraturtidskriften "Lire" känns extra angelägen. Omslaget pryds av en av Cabus teckningar. (Cabu var signatur för Jean Cabut (1938-2015) och han blev mördad i Paris den 7 januari i år. Hans teckningar kan man däremot inte slå ihjäl.) En stor del av tidskriften upptas av artiklar om det fria ordet och dess vikt och okränkbarhet. Här skriver till exempel Umberto Eco och Elisabeth Badinter och det finns också notiser om författare som verkligen har skrivit historia vad gäller konsten att utmana samhället.

François Rabelais (1494-1553) var  författare och läkare. Hans böcker "Pantagruel" och "Den store Gargantuas förskräckliga leverne" ansågs både hädiska och snuskiga. (och t ex Pantagruel sålde på sin tid mycket bättre än bibeln). Rabelais levde farligt i medeltidens Frankrike men han lyckades klara livhanken. Boken om Pantagruel finns fortfarande att köpa i svensk översättning via bokhandeln. Det ska vi tacka bokförlaget Atlantis för.

 

Voltaire behöver ingen introduktion. Om det är någon som står för det fria ordet så är det väl just han. Jag citerar: "Le seul parti raisonnable dans ce siècle ridicule, c'est de rire de tout. Riez, riez, et vous les écraserez." Dessa ord gäller lika väl i vårt sekel som i 1700-talet.

Nästa citat:

Tänk själv, och låt andra åtnjuta privilegiet att göra samma sak.

Andra författare som nämns och citeras är bland andra Alfred Jarry och Jacques Prévert.

Både Alfred Jarrys och Jacques Préverts böcker finns (en del i alla fall) i svensk översättning.

Eleanors kors

Ett av tolv Eleanorakors: Waltham Cross. (Foto: Richard Croft)


 Eleanor av Kastilien var drottning till den engelske kungen Edward I (även kallad Edward långskank). Hon födde sexton barn men bara sex av dem överlevde till vuxen ålder och av de fyra sönerna blev bara den yngste, Edward, kvar. (Han blev så småningom Edward II och en kung med ett mycket dåligt eftermäle.)

När Eleanor avled år 1290 i Harby (Nottinghamshire) var hon bara 49 år gammal. Dödsorsaken var troligtvis malaria.

Hennes kropp balsamerades och forslades sedan under stor ceremoni ner till London. Vid alla platser där följet övernattade restes ett kors till minne av Eleanor. Det blev i allt tolv stycken - idag finns bara tre stycken kors kvar i sin ursprungliga form och skepnad. En av platserna för ett av Eleanor-korsen var Charing, strax utanför London. Idag känner de flesta väl till knutpunkten Charing Cross men få tänker nog på ursprunget till namnet.

Eleanor av Kastilien  (Foto: Richard Croft)

Om Eleanor och hennes liv har jag läst i Lisa Hiltons krönika om Englands medeltidsdrottingar:
"Queens Consort- England's Medieval Queens" . Här finns de alla samlade- från Matilda av Flandern till och med Elizabeth av York. (Elizabeth av York kom att bli mor till Henrik VIII).

Dekadläsning

Penguin är som bekant ett mycket stort förlag och det grundades år 1935. År 2010 firade således förlaget sitt 75-årsjubileum och man gav då ut tjugo titlar - fem från respektive 50-60-70 och 80-talet.
Namnet på serien blev "Penguin decades" och här är den kompletta listan:

1950-talet

Scenes from Provincial Life by William Cooper (Landsortsliv, svensk översättning 1962)
Lucky Jim by Kingsley Amis (Lyckliga Jim, svensk översättning 1956)
From Russia with Love by Ian Fleming (Kamrat mördare, svensk översättning 1957)
Billy Liar by Keith Waterhouse
The Chrysalids by John Wyndham (Den stora hemsökelsen, svensk översättning 1958)

1960-talet

A Clockwork Orange by Anthony Burgess (En apelsin med urverk, svensk översättning 1972)
The Millstone by Margaret Drabble (Kvarnstenen, svensk översättning 1968)
The British Museum is Falling Down by David Lodge
A Kestrel for a Knave by Barry Hines (Kes, falken, svensk översättning 1989)
Another Part of the Wood by Beryl Bainbridge

1970-talet

I'm the King of the Castle by Susan Hill (Rädd, räddare räddast, svensk översättning 1978)
Don't Look Now by Daphne du Maurier (Vänd dig inte om, svensk översättning 1976)
The Infernal Desire Machines of Doctor Hoffman by Angela Carter
The Children of Dynmouth by William Trevor (Färdvägar, svensk översättning 1976)
Treasures of Time by Penelope Lively

1980-talet

A Month in the Country by JL Carr
An Ice-Cream War by William Boyd (Glasskriget, svensk översättning 1984)
Hawksmoor by Peter Ackroyd
Paradise Postponed by John Mortimer (Uppskjutet paradis, svensk översättning 1987)
Latecomers by Anita Brookner

Här finns en hel del att botanisera i.

Sånger från äldreomsorgen

Jag har skrivit lite om den här diktsamlingen tidigare. Nu återkommer jag till den eftersom Jacques Werup säger att Thoursies böcker numera är rariteter- fast jag tror att just "Sånger från äldreomsorgen" från 2009 går att få tag på fortfarande via vanlig (nät)bokhandel.

Ragnar Thoursie blev 90 år gammal och belönades under sitt långa liv med flera litterära utmärkelser. På omslaget till det som kom att bli Ragnar Thoursies sista diktsamling kan man se bitar av hans mor Signes lapptäcke. Om sin bok skriver så Thoursie (med referens till Signes lapptäcke) "I mina försök gäller det dock ett lapidariskt material av annat slag. Minnesnoteringar, små anteckningar från den miljö, äldreomsorgen, som jag med ålderns rätt blivit integrerad i."

Det poetiska lapptäcket har blivit till en både sorglig och ömsint betraktelse över vårt ändliga liv.

Min far blev över 90 år gammal och de sista åren brukade han säga "Jag visste inte att det var så svårt att bli gammal". Han skulle ha känt igen mycket i Thoursies dikter som dock inte alls bara vänder sig till den som blivit mycket gammal utan  framför allt till alla oss andra som kanske kommer att vandra samma väg.

"Vi kom från intet,
går till intet.

Däremellan är vårt liv,
en strimma ljus, en dikt.

(citerat från dikten "Dagens dikt" som finns i diktsamlingen" Sånger från äldreomsorgen", Albert Bonniers förlag, 2009).


Tom Hedlund har skrivit om Ragnar Thoursie här.

Jag länkar också till sällskapet Ragnar Thoursies vänner (grundat 2012).

Läsning i vargtimmen

Foto: Argonowski

 Jag vaknar ibland mitt i den så kallade vargtimmen och det är förmodligen något jag får lära mig att leva med. I stället för att vända mig i diverse spiralformationer plockar jag upp en bok och så känns tiden inte så förspilld. I natt läste jag några kapitel i Katherine Swifts "The Morville Hours"- bättre sällskap kan man inte ha när mörkret är som djupast.

På sidan 306 skriver Katherine Swift om sin far som blev förvirrad på sin ålders höst och vilse i tid och rum. Men- han kom ihåg sin poesi och för honom var det framför allt T S Eliots "The Four Quartets" som blev en tillflykt i oron.

Fare forward, travellers! not escaping from the past
Into different lives, or into any future;
You are not the same people who left that station
Or who will arrive at any terminus,
While the narrowing rails slide together behind you;
And on the deck of the drumming liner
Watching the furrow that widens behind you,
You shall not think ´the past is finished´
Or 'the future is before us´...
Here between the hither and the farther shore
While time is withdrawn, consider the future
And the past with an equal mind.
 
(T S Eliot 'The Dry Salvages' 1941)


En annan bok som jag har bredvid mig på läsbordet just nu är Helen Castors "Shewolves" och här handlar det om Englands så kallade varginnor,  (läs drottningar) som utmärkte sig för styrka och stor begåvning. Helen Castor har koncentrerat sig på medeltidens kvinnor och går från Matilda till Elizabeth I. Fem stycken damer avhandlas i allt och det är kanske inte direkt snabbläst men icke desto mindre både välskrivet och lärorikt.

Allt börjar med ett sjöfylleri som skulle få mycket omvälvande konsekvenser. England regerades år 1120 av Henry I (son till Wilhelm Erövraren). Henry hade en enda son även han en Wilhelm (William) som då var 17 år gammal. Den 25 november befann sig både far och son med hovmän och andra" personer av vikt" i Barfleur i Normandie och på väg hem till England. De seglade över i två olika skepp- Henry kom iväg först. Någon timme senare var det dags för William att ta sig över vattnet och sällskapet hade styrkt sig rejält inför resan - tre tunnor vin hade man hällt i sig (en tunna vin torde rymma mer än 100 liter) så det var en minst sagt överförfriskad skara som begav sig iväg. Man kom heller inte långt- redan i hamninloppet körde båten på en klippa och sjönk  direkt. Så gott som alla (utom en person) drunknade i det iskalla vattnet. Plötsligt stod England utan tronarvinge.

Följden blev flera år av inbördeskrig där Henrys dotter Matilda och hennes kusin Stephen slogs om rätten till den engelska tronen. I slutänden blev det Matilda som avgick med segern för det blev hennes son- Henry II- som sedan blev kung men då skrev man 1154.

Om Matildas mycket innehållsrika liv kan man läsa i "Shewolves" av Helen Castor. Näst på tur bland varginnorna är Eleanor av Akvitanien.

Om att skriva i skuggan av döden

Full many a flower is born to blush unseen
and waste its sweetness on the desert air. (Thomas Gray)


Han hette egentligen Bruce Frederick Cummings (1889-1919) men skrev sin dagbok under pseudonymen W. N. P. Barbellion.

Cummings blev bara 30 år gammal och han visste att hans liv skulle bli kort. Han började tidigt att skriva dagbok (han var bara 14 år gammal) .  Delar av dagboken finns översatta till svenska (och utgivningen är från 2005, senast).

Jag har valt att läsa på originalspråket och jag kommer att skriva mera om dagboken så småningom.

"The Journal of a Disappointed Man" var en av de böcker som hamnade i min brevlåda idag- och det ser ut som om veckan kommer att bli fylld av intensivt läsande. (mera engelsk medeltid och så lite Italo Calvino).

Vad är poesi?

Jag kan så dåligt skriva om poesi- för mig är det att gå in i en känsla eller snarare flera känslor. Det är hjärta mer än hjärna även om vindlingarna är påkopplade i bakgrunden. Jacques Werup är däremot mycket duktig på att berätta om just poesi och dess betydelse och karaktär- och han gör det på ett sätt som gör läsningen både lustfylld och inspirerande. Jag tänker många tankar under loppet av de cirka 150 sidorna.

Jag har alltid varit mycket förtjust i Jacques Werups sätt att skriva- han är mångsidig och så har han dessutom humor och självdistans. I den här boken, hans senaste, citeras också flera av Werups favoritdikter (en extra bonus!).

Vad är poesi, frågar Jacques Werup och så svarar han (bland annat) så här:" En kort dikt kan avslöja en omedveten längtan efter verklighet. En strof lockar som skärvan i jorden, och arkeologen anar större ting, kompletterar krukan med drömmar om både det förflutna och framtiden."

År 2011 blev det helt plötsligt "poesins år" (Tomas Tranströmer fick Nobelpriset). Werup skriver om hur medierna genast började att rota i gamla artiklar längst ner i den så kallade "idiotlådan (eller alla dårars fack)" - det är dit poesin oftast förpassas, får man veta.( Själv tycker jag att det borde vara poesins år varje år men det kan jag ju bara drömma om.)

Det finns alldeles för många bortglömda poeter och Jacques Werup lyfter fram flera av dem (t ex Ragnar Thoursie).

Jag tycker mycket om "Du har funnits här" - essäerna är både vackra och tankeväckande och så får man som sagt dikterna på köpet. Ett urval av kända och okända (i alla fall för mig) poeter när de är som bäst.

Fredrik Sjöberg har recenserat Jacques Werups bok i SvD HÄR.

"Tiden är ett vitt lakan som vinden vecklar ut under en stjärnklar himmel." (Patrick Modiano). Kan det sägas bättre, undrar jag.

Jestem baba

Jag läser "Lidandet och glädjen- dikter i urval av Anna Swirszczynska (1909-1984).

Om man ska sammanfatta handlingen i dikterna mycket kortfattat så säger jag krig- och kvinnans lott. Var för sig och tillsammans. Jag fastnar speciellt för den diktsamling som har fått titeln "Jestem baba" eller på svenska "Jag är en kärring". Det är kanske just den åldrande kvinnan som Swirszczynska skildrar med den största känslan och inlevelsen.

Dikten "Jungfrudom" är en av mina favoriter:

--- Längtan
är närande för de starka.
Den är som ett fönster
i ett högt torn där det blåser en styrkans vind.----

Döden är ofta närvarande i dikterna. Han finns överallt på gatorna i krigets Warszawa och också i förlossningssalen där han väntar under klockan, tyst och avvaktande. Kvinnan föder ju gränsle över en grav (enligt Beckett).

Renata Ingbrant har skrivit ett mycket upplysande efterord. Bokförlaget Lejd har gett ut denna fina volym som jag säkert återkommer till.

Om paradis

Nattviol (foto: Hans Hillewaert)

Veneris blomma, nattviol,
vinden dör bort som en matt fiol,
strängad med dvärgsnät från grenar och ängar,
strängad med strängar
av sjunkande sol.
Vit är din kind, och all dagen du gömt
blicken för solen och lutat och drömt.
Vet du ditt blod som en jungfrus är blandat?
Vet du ditt drömliv som hennes är andat
renast och bäst
blott som en doft vid en tungelfest?

Erik Axel Karlfeldt (från dikten Nattyxne:i Flora och Pomona (1906))

När jag var fem år gammal hamnade jag i paradiset. Det var en plats omgärdad av ängar och hav. På ängarna växte mängder av vilda blommor och djur och insekter hade en fristad i det höga gräset. Nattviolerna doftade i skymningen och älvorna dansade. Mitt paradis låg på ett näs där landskapet var öppet och där friheten tycktes oändlig. Det där paradiset blev tyvärr kortvarigt- pengarna styr som bekant världen och tio år senare drog ett batteri av grävskopor och annat "bröteri" in. Ängarna försvann och ersattes med mera ekonomiskt lönande "attiraljer" i form av hus och anlagda fotbollsplaner. Sic transit gloria mundi skulle man väl citera.

Vill man så kan man skapa sig egna paradis och det är vad Katherine Swift gjorde när hon flyttade från Dublin till Morville i grevskapet Shropshire. Året var 1988 och hon och hennes man hade länge letat efter ett lämpligt hus (som inte kostade en förmögenhet). Katherine började att skapa en trädgård och det är det man (bland annat) kan läsa om i "The Morville Hours" men det är inte bara en bok om trädgård och trädgårdsskötsel- det är så mycket mera.

"Some people watch birds. I watch clouds. Sometimes it's the same thing, as when the buzzards soar on a rising thermal above the garden, or the swifts and house martins chase high-flying gnats on a summer's day. But mostly it's just clouds I watch: the hard edge of a retreating cumulonimbus, the thin veil of cirrostratus as a warm front comes in, the halo of rainbow-coloured ice crystals around the moon in a mackerel sky."

Shropshire är ett grevskap fyllt av vacker natur och för Katherine Swift hägrade Housmans "A Shropshire Lad" när hon bestämde sig för att skaffa sitt nya hus.

On Wenlock Edge the wood's in trouble
His forest fleece the Wrekin heaves;
The gale, it plies the saplings double,
And thick on Severn snow the leaves.

Det som är så extra fint med Katherine Swifts bok är också att hon berättar om historien i landskapet- om medeltidens Morville, med klostret och med benediktinermunkarna. Under 1100-talet hade de sin storhetstid här.

Boken har kapitelindelning efter de så kallade tidebönerna,  (åtta till antalet spridda över dygnet).

"The Morville Hours" är en bok man läser och läser om. Hela tiden hittar man något nytt att fördjupa sig i och man behöver inte vara trädgårdsfantast för att uppskatta Katherine Swifts krönika. Tyvärr finns det ingen svensk översättning.

Den mytomspunne

Rickard I (Lejonhjärta) står staty utanför Westminster Palace i London (fotot är lånat)

Ja nus hons pris ne dira sa raison
Adroitement, se dolantement non;
Mes par confort puet il fere de chançon.
Moult ai amis, mes povre sont li don;
Honte en auront, se por ma reançon
Sui ces deus yvers pris.

 

 

Året var 1193 när Rickard Lejonhjärta komponerade sin ballad. Språket han skrev på var occitanska (langue d'oc) och orden talar om hemlängtan och stor frustration inför sakernas tillstånd. Han hade varit på väg hem från ett korståg och så blev han tillfångatagen och "belagd med husarrest" - han hamnade först på slottet Dürnstein och fördes sedan vidare till slottet Triefels (i sydvästra Tyskland). Här fick han sitta och vänta på att en enorm lösensumma skulle betalas. Det tog över ett år. Han återkom till England i mars år 1194 bara för att så gott som genast ge sig iväg på krigarstråt igen. Han återvände aldrig och dog år 1199- han hade träffats av en pil som orsakade kallbrand.

 

Rickard Lejonhjärta har inspirerat många författare (t ex Walter Scott) och myterna om honom är många och förmodligen eviga. Han tillbringade inte särskilt mycken tid i England - han var så gott som ständigt sysselsatt med krigande på diverse platser. Inte så optimalt om man vill styra ett stort rike.

 

Här är en engelsk översättning av raderna ovan (Dan Jones):

 

No man imprisoned tells his story

rightfully, as if he were not sorrowful;

but for Comfort he can write a song.

I have many friends, but poor are their gifts;

shame on them, if for my ransom

I must be two winters  imprisoned.

 

 

Om Richard Lejonhjärta har jag läst i "The Plantagenets- The kings who made England" av Dan Jones.

Romanen om Ebenezer Le Page

Jag studerar för tillfället John Sutherland's fem hundra bokrekommendationer och han har ställt upp boktitlarna i bokstavsordning (någon ordning måste man ju ha och varför inte efter alfabetet). Jag har alltså hunnit till "B" och här stannade jag till inför en okänd författare (åtminstone för mig) - Gerald Basil Edwards (1899-1976).

Edwards kom från Guernsey och som Sutherland säger i inledningen till sin bokrecension "Guernsey's literary heritage is not large". Han nämner Victor Hugo (som ändå bara var där som exilförfattare och så fnyser han lite lätt åt Mary Ann Shaffer även om han säger att hennes roman "Guernsey Literary and Potato Peel Society" är charmig). Över Gerald Basil Edwards roman öser han däremot idel lovord. "The finest work the island has produced".

Tyvärr kom boken om Ebenezer Le Page att bli den enda Edwards hann skriva och manuskriptet fick kalla handen precis överallt när han försökte få sin roman publicerad under 1970-talet. Först 1981 och fyra år efter författarens död kom så boken ut.

The Book of  Ebenezer Le Page handlar om ett tämligen odramatiskt liv men det är ett liv som utspelar sig på ön Guernsey och mellan åren 1860 och 1970. De båda världskrigen påverkade befolkningen på kanalöarna (som blev ockuperade av tyskarna under det andra världskriget) och sedan kommer alla de penningstinna och ser till att priserna på hus och land skjuter i höjden- idag har inte många råd att bosätta sig på Guernsey. Detta sorgliga öde drabbade även Edwards som tvingades stanna kvar i Weymouth där han bosatt sig. Om hans liv vet man inte så mycket men han hade velat tillbringa sina sista år på sin hemö- det kan man i vart fall förstå. Weymouth ligger i Dorset- och för att citera Sutherland "It is known that he lived as a recluse in Weymouth, Dorset. The spot was chosen for its being the closest he could get to Guernsey."

Givetvis vill jag läsa Gerald Edwards roman om Ebenezer Le Page.

How to be Well Read

Giuseppe Belli 1791-1863


Jag har äntligen fått tag på John Sutherlands senaste bok "How to be Well Read"-  A guide to 500 great novels and a handful of literary curiosities. Jag hann inte mer än till första sidan innan jag fastnade.

Här skriver Sutherland om en roman av Anthony Burgess med titeln "Abba Abba" (och det handlar inte om popgruppen ). Abba Abba var Burgess 22:a roman och det är en kort sådan men inte desto mindre verkar den både speciell och lockande. Idag kommer man ihåg Anthony Burgess mest för hans dystopi A Clockwork Orange men han skrev ju så mycket mera som är värt att fördjupa sig i.

Abba Abba handlar om de sista månaderna i John Keats liv. Boken består av två delar och den första delen beskriver några möten som Keats har med bland andra Giuseppe Belli (italiensk skald känd för sina sonetter) och Napoleon Bonapartes syster, Pauline. Del nummer två innehåller sonetter (möjligen inte helt "rumsrena").

"Abba Abba" is the epitaph on Burgess's marble memorial stone, behind which the vessel with his remains is kept, in Monte Carlo. The phrase refers to Christ's words on the cross: "Abba" means "father". (Källa: Wikipedia). Anthony Burgess levde mellan 1917 och 1993.

Jag har fastnat i engelsk medeltid

 

 

 

Önskelistan växer och har nu fått orealistiska proportioner. Den här trion tänker jag ändå försöka satsa på. "Shewolves" har gått som TV-serie och några avsnitt har jag sett- men jag vill läsa boken också.

Edward II har inte gått till historien som en av de "större" monarkerna däremot har han blivit känd för sättet han dog på (även om sanningshalten i det kan debatteras). "På natten 11 oktober (1327) greps (kungen), som låg till sängs, medan en stor madrass trycktes ned på och kvävde honom, trycktes ett glödgat eldjärn genom ett rör in i hans privata delar så att det brände sönder de inre delarna av inälvorna."

Jag hoppas och tror att Kathryn Warner (som är historiker) ger en mera nyanserad bild av den här kungen som regerade mellan 1307 och 1327.

I väntan på mera lektyr om engelsk medeltid underhåller jag mig med Dan Jones "The Plantagenets- the kings who made England" som jag tycker är både välskriven och lagom lättillgänglig.

Henne vill jag läsa mera om

Glasmålning föreställande Eleanor av Akvitanien (lånat foto). Målningen finns i katedralen i Poitiers.


Hon måste ha varit något alldeles sjusärdeles denna kvinna- två kungar var hon gift med och dessutom kom hon att bli mor till ett par också. (Rickard Lejonhjärta och Johan utan land).

Hon blev över 80 år gammal och levde mellan 1124 och 1204. Tio barn fick hon och hon var ofta på resande fot (ibland av nödtvång för att hon tvingades fly undan hot och faror så några nöjesresor var det nog oftast inte fråga om).

Det finns hur mycket som helst skrivet om Eleanor så svårigheten är snarast att hitta något som inte är för lättviktigt och inte heller för snustorrt. I mina händer just nu har jag Dan Jones bok "The Plantagenets" som är både välskriven och lätt att ta till sig men här handlar det inte bara om Eleanor av Akvitanien utan om hela den rad av kungar och ättlingar till dem som kom att styra England och delar av Frankrike under många år.

Jag kommer att fortsätta mitt letande.

Från morfars bokhylla

Racine, Wisconsin- vy över Root river. (fotot är lånat)

Jag borde naturligtvis ha lagt upp en bild på författaren till den korta romanen "Prärierosen" från år 1892 men det är en till det yttre mycket oansenlig skrift och om författaren finns det inte mycket att läsa.

Adam Dan (1848-1931) kom ursprungligen från Odense men utvandrade som ung till det stora landet i väster. Han bosatte sig först i Racine (Wisconsin) men flyttade sedan vidare till Kalifornien, Minnesota och andra platser. Han dog i Clinton, Iowa år 1931. Han var präst och författare till yrket. Idag lär han vara bortglömd.

Boken jag har är utgiven år 1904 och den är tryckt i frakturstil. Det är romantiskt och vackert och sedelärande och det hela slutar i för tidig död (för den flicka som fått tillnamnet Prärierosen)..

"Prärierosen" kan väl närmast betraktas som en något överårig kvarleva från en annan tid och att man skulle trycka upp den på nytt förefaller mig ganska otroligt- men, jag är förtjust i  gamla böcker och jag kommer att vårda mitt tämligen slitna exemplar ömt.

Zwartezusterstraat eller On Black Sisters' Street av Chika Unigwe

Fyra kvinnor- fyra öden och alla är de djupt tragiska. Den nigerianska författarinnan Chika Unigwe har skrivit om en mörk sida av tillvaron. Handlingen skiftar mellan Lagos och Antwerpen och i fokus står Chisom - eller Sisi som hon kommer att kalla sig. Chisom är sina föräldrars stora hopp om en bättre framtid och hon kostas på en god utbildning bara för att hamna mitt i arbetslöshet. När man lever utan arbete och försörjning är det lätt att tro på sagor och Chisom låter sig luras. En hallick och profitör av sällad skådat slag dyker upp och så inbillas Chisom att det finns ett bra arbete som väntar på henne i Antwerpen.

Det där arbetet är något helt annat än hon anat och Chisom tvingas till prostitution- hon bor hos en "madame" tillsammans med tre andra unga kvinnor, Ama, Joyce och Efe.

Chika Unigwe manövrerar berättelsen mycket skickligt och vi får en djup insikt i de fyra kvinnornas tillvaro och går in i deras tankar och deras drömmar. När romanen börjar får vi reda på att Sisi har mördats och så börjar kvinnorna att komma närmare varandra, de talar om sina liv.

Det är obehaglig läsning men det är också läsning som känns viktig och nödvändig. Jag läser att Chika Unigwe (som är bosatt i Belgien) verkligen levde sig in i dessa kvinnors förhållanden-och den här boken känns mycket äkta. Ingen kan läsa utan att bli djupt berörd och skakad.

Bernadine Evaristo har recenserat i The Independent.

Chika Unigwe har fått ett par noveller översatta till svenska men såvitt jag kan se är det allt- hittills.

Jakten på den den något äldre litteraturen

Jag letade efter  "rekommenderade böcker från anno dazumal" och givetvis fick jag läsa igenom åtskilliga listor (ett kärt besvär) och alltid finns det massor att utforska. Här två av flera fynd.

Den rumänske författaren Camil Petrescu hade jag inte hört talas om och någon svensk översättning av hans verk har jag inte lyckats hitta men väl en norsk.

Camil Petrescu (1894-1957) föddes och växte upp i Bukarest, deltog i första världskriget (där han blev tillfångatagen av österrikarna och frigiven vid krigsslutet). Han kom att skriva en stor mängd böcker men mest känd har han tydligen blivit för romanen Patul lui Procrust , som alltså finns i norsk översättning.

"Prokrustes seng"  har getts ut av Kappelen förlag (2006) och boken har översatts till norska (bokmål) av Steinar Lone.

En engelsk fiktiv dagbok från 1924- kan det vara något? Jo, det tror jag bestämt. Augustus Carp är en riktigt hycklande och självgod typ. Henry Howarth Bashford har författat den här komiska satiren. Här kan man läsa mer om mästerverket.

Brandy Nan

 (Foto: Christoph Braun)

"Brandy Nan, Brandy Nan,
You left us in the lurch,
Your face towards the brandy-shop
Your arse to the church."

Stackars drottning Anne, säger jag. Här står hon staty utanför S:t Paul's Cathedral - ett monument över ett tragiskt kvinnoöde. (Henne borde det skrivas romaner om och henne borde man göra TV-serier om.) 

Drottning Anne kom att bli den siste Stuarten som regerade England-  hon var dotter till Charles II:s yngre bror James och hon efterträdde William av Oranien och hans Mary (Mary var Anne's syster).

Anne levde mellan 1665 och 1714. En nog så intressant och omvälvande tid i brittisk historia. Hon var i grossess inte mindre än 17 gånger men de barn som kom till världen dog nästan samtligadirekt och hennes ende överlevande son var sjuklig och dog bara 11 år gammal. Inte undra på att Anne fick förkärlek till starka drycker (främst då tydligen konjak).

Jag har hittat en bok om drottning Anne och hennes tid. Det handlar inte bara om drottningen själv utan även om personerna runt henne och tidens utmaningar. Harper Press har gett ut och boken är från 2012 så tämligen färsk. God press har Anne Somerset fått för sitt verk. De 600 sidorna kommer att läsas i långsamt mak.

Drottning Anne blev med tiden tämligen fet.

Tematrio : Historiskt

Lyran vill ha tips på historiska romaner- här kommer några av mina favoriter.


1.  Klassikernas klassiker- Krig och Fred av Leo Tolstoj. Man ska inte låta sig avskräckas av det stora formatet. Ryssland- Napoleon- krig och kärlek i en bra blandning och med mycket att fundera på i slutänden.

2.  En något mindre känd bok danske Kelvin Lindemanns "Den frihet väl kan bära" även här handlar det om krig- eller snarare krigiska handlingar. Året är 1658 och Bornholmarna gör sig fria från svenskarna. (Det svenska styret varade inte ens ett år på ön).

"Genom freden i Roskilde hade svenske kungen delat Danmark. Öresund som hade strömmat rakt genom danska riket var nu gränsen i öster. Det var ett förödmjukat Danmark som Karl Gustav av Sverige med allvar i uppsynen och stapplande tunga talade om Nordens nyordning, om det förbund, som skulle garantera freden och de nya gränserna, sedan en fjärdedel av Danmark hade lagts under den svenska kronan. Men det gick långsamt med att vinna anhängare och pfalzgrevens son beslöt då att göra slut på det självständiga Danmark."

(Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket, heter det. Det fick pfalzgrevens son i allra högsta grad erfara).

Den här romanen skrevs mitt under brinnande krig (1943) :" I romanen Den kan vel Frihed bære hämtade han motivet från bornholmsbornas resning mot de svenska ockupanterna år 1658. Denna roman konfiskerades och Lindemann, som varit medlem av det illegala författarrådet blev politisk flykting i Sverige och Finland 1944 – 45. Han fortsatte efter kriget att publicera satiriska och samhällskritiska romaner." (källa:Wikipedia).

3. Paul Scott skrev om "The Raj" dvs britternas styre av Indien. Hans "Raj Quartet"(som visats som TV-serie) handlar om de allra sista åren av detta styre. De fyra böckerna i serien finns samtliga i svensk översättning.

(Juvelen i kronan, Skorpionens dag, Tystnadens torn, Det bittra slutet.)

Del tre

har landat i brevlådan just idag. (Det gäller alltså del tre i de så kallade "Neapelromanerna" av Elena Ferrante.

Det är nästan så att jag inte vågar börja läsa för efter den här delen tvingas jag vänta över hela sommaren (minst) tills fjärde och sista delen kommer i tryck.

Boken har recenserats flitigt och här en länk till The Independent.

Språket

 

Skådespelaren Brian Blessed (foto: Chris Walsh)

 

Först och främst ett tack till Hannele som skrev om den fina serien "Stephen Fry's stora språkresa" som även visas på Kunskapskanalen. Jag hamnade mitt i det avsnitt som handlade om svärord och andra fula ord .Jag såg hur Brian Blessed och Stephen Fry båda stoppade tassarna i en hink med isbitar och under tiden försökte uthärda plågan på bästa sätt genom att svära så det osade. Den som svor värst var herr Blessed medan herr Fry (som troligen inte använder sig så ofta av fula ord) lyckades bäst med att hålla handen extra länge i den där spannen.

 

Jag kom också på var jag hade sett Brian Blesseds nuna först- minsann spelade han inte rollen av kejsar Augustus i serien "I Claudius" (från 1976). Där var han alldeles ypperlig och han är alltså inte bara duktig på att vräka ur sig kraftuttryck med stor emfas.

 

Språk är dock inte bara svärord  och den här serien innehåller mycket annat och jag ser fram emot alla avsnitten.

 

 

Till den som behöver läsinspiration

John Sutherland har skrivit en ny bok om böcker. Hans "Lives of the Novelists- A History of fiction in 294 lives" har en hedersplats i min bokhylla. Nu återkommer alltså Sutherland med en sammanställning av hela 500 "great novels" och jag är helt övertygad om att det inte är de "gamla vanliga" som han skriver om. Sutherland är förtjust i det lite udda, tror jag så "How to be Well Read" ser jag verkligen fram emot att läsa.  Fem hundra titlar från "Aaron's Rod" till "Zuleika Dobson" - så är upplägget, läser jag. Läs en recension i the Guardian här.

Så var jag där igen....

Edith Wharton (1862-1937) (avporträtterad ovan av okänd fotograf) hör till en av de författare som jag har skrivit mycket om här på min blogg. Jag återkommer till henne med jämna mellanrum och nu hittade jag en "glömd" bok i hyllorna "Madame de Treymes and Three Novellas". Jag började med en "novella" (eller en kort-roman).

"The Touchstone" kom ut år 1900 och hör alltså till de tidigare av Whartons verk. Här handlar det om en stor prövning- en veritabel skärseld- som huvudpersonen, Glennard, utsätter sig själv för. Ämnet för prövningen är publiceringen av ett stort antal privata brev som han har fått från en numera avliden författarinna (som han stod på mycket vänskaplig fot med). Glennard har ont om pengar, han vill gifta sig med en vacker ung dam och så säljer han sina brev (som publiceras) och får mycket pengar. Så kommer det dåliga samvetet och han känner att han lever i ett klistrigt spindelnät av lögner. Hur ska han komma ur den snurrande karusellen?

Wharton vet hur hon ska behandla ämnet på ett gott sätt och hon löser upp den stora knuten på berättelsens allra sista sida, ja man kan nästan säga att allt får sin förklaring i slutorden. Det är verkligen skickligt gjort.

Jag vet inte om just den här novellen har blivit översatt till svenska men för den som har lust att läsa den på originalspråket så finns den att tillgå hos Gutebergsprojektet.

Veckans tyskspråkiga

Minnesplakett över de författare och kulturarbetare som tog sin tillflykt till  Sanary- sur- Mer under 1930- talet. Lion Feuchtwangers namn finns med på listan. (Fotot är lånat).

Så fick jag äntligen tag på den svenska översättningen av Lion Feuchtwangers "Erfolg" (Framgång)utgiven på AB Skoglunds bokförlag år 1930 och översatt av Karl Fägersten.( Skoglunds förlag grundades  år 1865 och överlevde i drygt 100 år. )

"Framgång" är en tjock roman på över 700 sidor och man gör klokt i att inte hasta fram. Jag stannar till med jämna mellanrum och på sidorna 192 och följande hittar jag den här beskrivningen och nu befinner vi oss på restaurang "Zum Gaisgarten" i München.

"---Så mycket vältaligare var Rupert Kutzner, montören, för tillfället utan plats. Med ljus, stundom litet hysterisk  röst deklamerade han, utan ansträngning flöto orden från hans långa bleka läppar; med eftertryckliga gester, sådana han sett hos predikande präster på landet, understödde han sitt tal--- han hade synpunkter, under vilka statssaker och dagshändelser bekvämt kunde inrangeras. Skulden till allt ont var räntekapitalet, var Juda och Rom.----- Och alla ting blir bra och ställas till rätta, bara man röker ut parasiterna. När montören Kutzner teg, så gåvo de tunna läpparna med den smala, mörka mustaschen och det benade pomaderade håret på skallen, som nästan saknade bakhuvud, en maskaktig tomhet åt ansiktet. Men öppnade mannan munnen, då kom hans ansikte i en egendomlig, hysterisk, liksom sprattlande rörelse; den krokiga näsan sköt våldsamt fram, och han tände liv och väckte dådkraft i stambordslaget. "

"Framgång" är en skrämmande och otäck bok som drar läsaren ner i historiens källare med underströmmar och korruption. Handlingen är mestadels förlagd till München och Bayern.

("Framgång" brändes på bokbålen år 1933).

Djur- en trio

Lyrans tematrio den här veckan har djur i fokus. Jag är mycket förtjust i djur av alla de slag men en del vill jag ha på ganska stort avstånd.

Mitt första val blir  "Den långa flykten" av Richard Adams (Watership Down) från 1972. En allegorisk berättelse om en flock kaniner som tvingas flytta från sitt ursprungliga hem till ett nytt- och romanen har hamnat på listor av typ "de hundra bästa böckerna någonsin". Det må låta sött och gulligt med kaniner men det här är en helt annan historia- en med djup och många tankar.

Nummer två: Det finns flera Nobelpristagare som har skrivit om djur men en helt underbar och poetisk liten (stor) bok är den om åsnan Silver i "Silver och jag" författad av Juan Ramón Jiménez och han tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1956 med motiveringen : --- för hans lyriska diktning som på spanskt språk bildar ett föredöme av hög andlighet och konstnärlig renhet. Mimmimarie har skrivit om "Silver och jag" här.

Foto: Donal Reiskoffer

Sist ut som nummer tre- en novell från samlingen

"Humor från hela världen" utgiven av Helge Åkerhielm (1943). Novellen heter "Komedi med getabock" skriven av Morley Roberts.

-

"Denna ras förekommer från Himalaya till Kaukasus, docerade han, och som för att illustrera föredraget tog geten ett hopp från piedestalen-Himalaya för att hamna i flygeln-Kaukasus. Ljudet han frambragte tycktes väcka hans förvåning, för han skuttade igenom hela klaviaturen innan han tog ett hopp upp på locket.

- Ni har väl ingenting emot att ha honom på flygeln? frågade lorden och avbröt sin förklaring över varför getabocksoffer var förbjudna på Akropolis, något som mrs Oakhurst fann lika dumt som oförklarligt.

-O nej då, visst inte, svarade Gwen, om han tycker det är roligt så....

- Kan han smälta Debussy är han duktigare än de flesta, skämtade gästen, medan det rara djuret tog sig en bit av "En fauns eftermiddag" som stod uppslagen på notstället.

Ett ljus i mörkret

 Det var så man såg planeten Venus, den starkast lysande stjärnan på himlen. Sjuttonhundratalets astronomer tänkte sig att hon var en bringare av förnuftets ljus som skulle lysa upp resterna av den mörka tidsåldern.

Edmond Halley (1656-1742)

Upplysningstidens astronomer var passionerat folk. De reste länder och riken runt och de utsatte sig för farliga experiment och prövningar. Edmond Halley t ex (och han räknas förmodligen inte till upplysningens astronomer) hann med tre expeditioner till Sydatlanten och dessutom tillbringade han nära två timmar i en dykarklocka nedsänkt i Themsen på tjugo meters djup. Han verkar ha varit en mycket färgstark person som "talade, svor och drack konjak som en sjökapten" enligt en kollega. Vi känner honom bäst som namngivare till en komet. Halley beklagade starkt att han inte skulle leva tillräckligt länge för att se Venuspassagen av år 1761.

En som kom att gå i bräschen för utforskandet av just den passagen var däremot den franske astronomen Joseph-Nicolas Delisle (1688-1768).

Delisle var den franska marinens officielle astronom och i april år 1760 var han på väg till ett sammanträde med Académie des Sciences i Paris som då var beläget i Louvren- han bodde nära och slapp därför att vistas alltför länge på de smutsiga gatorna. (Paris ansågs vid den här tiden vara den fulaste och snuskigaste staden i hela universum).

Delisle var en av de allra mest respekterade astronomerna i Europa och han hade tillbringat över tjugo år i S:t Petersburg för att hjälpa till att introducera sin vetenskap där. Nu var han i färd med att starta en värvningskampanj för ett mastodontprojekt vars syfte var att undersöka den kommande Venuspassagen. Passagen skulle studeras på så många platser som möjligt på jordklotet och det gällde att snabba på.

Så börjar den spännande berättelsen om hur astronomerna världen runt organiserades att studera den lysande planetens passager (1761 och 1769).

Andrea Wulfs bok (jag har dock inte läst ut ännu) är fängslande, lärorik och absolut inte svårläst. Dessutom finns den att få i prisvärd pocketutgåva. (Leopard förlag).

Besök i hemstaden

 Kungsparken omkring förra sekelskiftet (okänd fotograf).


Jag behöver inte resa så långt för att hamna i min hemstad- det vill säga den stad där jag växte upp. Besöken brukar inte bli så många (och oftast bara för att byta tåg eller buss). Till hemstaden hyser jag hatkärlek och idag blev synintrycken väl starka- jag råkade nämligen kasta blicken mot höger när jag promenerade in till centrum från centralstationen- en massa nya höga hus har växt upp som giftsvampar ur jorden. Nej, jag kan inte tycka att det är vackert men jag borde vara van. En stor del av det gamla Malmö försvann under 60-och 70-talens rivningsraseri. Min far (malmöit han också) brukade sucka och säga "Malmö ser ut som en bombad stad". Södergatan (för att ta ett exempel) av idag har inte mycket kvar av "idyllen" från 1950-talet. (Fast någon egentlig idyll har nog Malmö aldrig varit).

 Mitt ärende var inte bokinköp men trots att det inte finns några "riktiga" bokhandlar kvar i Malmö längre (Hamrelius bokhandel gick i konkurs alldeles nyligen) lyckades jag ändå komma hem med en roman och en så kallad faktabok. Båda i pocketutgåvor.

När jag var mycket ung (troligen alldeles för ung) läste jag några böcker av Thomas Pynchon och jag minns att jag tyckte att han var något knepig. Nu vill jag gärna göra ett nytt försök och därför slet jag raskt åt mig "Buden på nummer 49". Illegala anarkistiska postväsenden med rötter ner i 1500-talet låter lagom galet för att väcka mitt intresse.

Astronomi är en spännande vetenskap och just vetenskapsmän är ofta lite smått galna de också- visst kan det vara värt att läsa om hur man utforskade Venus omloppsbana under 1760-talet. Dessutom landar man mitt i upplysningstiden- bara det!

The Story of a New Name

Så blev det dags för del två i Elena Ferrantes Neapelserie (trilogin har växt till att bli en tetralogi dvs det kommer att bli fyra böcker i allt). Den sista boken om Lenù och Lila kommer ut i engelsk översättning senare i år).

Jag fortsätter att förtrollas och känna starkt för de två kvinnorna som är bokens (böckernas) huvudpersoner.

Så vecklar livsduken ut sig och de onda aningar läsaren fick på första delens sista sidor besannas och Lila, den  begåvade, den livliga, den levnadsglada och vackra sitter fast i en fälla. Redan på bröllopsdagen inser hon sitt misstag, hon har låtit lura sig. Historien berättas av Lenù som så småningom kommer att iaktta på avstånd eftersom hon fullföljer sina studiedrömmar och lämnar Neapel.

Det är inga trevliga interiörer man dras in i- det är männens värld och för en hustru gäller det att veta sin plats- annars blir det ett kok stryk. Lila kuvar man dock inte så lätt- hon är en stark och mycket självständig kvinna.

Jag tycker väldigt mycket om Elena Ferrantes sätt att berätta och jag kan känna hennes passion för det hon skriver på varje sida av dessa böcker. Jo, det är ofta frustrerande svart men det finns också många vackra scener.

Vy över ön Ischia (lånat foto)

En del av handlingen tilldrar sig på ön Ischia (starx utanför Neapel) och där får Lila uppleva en spirande kärlek och några dagar av intensiv lycka. Tyvärr landar hon ganska snart i sin själsmördande vardag igen och nya katastrofer accelererar sig fram. Under samma tid tragglar Lenú på med sin lärdomstörst och hennes liv förflyter betydligt lugnare.

Den här delen slutar någonstans i sextiotalet. Givetvis har jag beställt del tre också och den ser jag mycket otåligt fram emot.

Lion Feuchtwanger

I Tyskland kommer hans böcker ut i nya utgåvor men därvid tycks det stanna. De svenska översättningarna är gamla och svåra att få tag på. Det ser ut som om den färskaste av dem är från år 1965. Det är tur att det finns antikvariat att tillgå för den här författaren vill jag läsa mera av. (För något år sedan hittade jag "Familjen Oppermann" och den romanen blev  en stor läsupplevelse.)

Nu väntar förhoppningsvis  "Framgång", en ganska omfattande berättelse om mod, integritet och om hur det är att leva under hot om våld och förtryck. Martin Krüger är chef för ett museum i München och han har fräckheten att ställa ut konst som inte uppskattas av makthavarna. Det kommer att sluta illa men beskrivningen av vägen dit tror jag är mycket läsvärd och framför allt tankeväckande för alla oss som lever i tider då yttrandefriheten på nytt hotas å det grövsta.

"Erfolg" som är den tyska titeln kom ut år 1930 och sedan igen år 1934 hos Querido förlag i Amsterdam. Lion Feuchtwangers böcker brändes på bokbålen i Tyskland år 1933 och författaren själv tvingades i landsflykt. Till slut lyckades han ta sig till USA där han fick en fristad.

Lion Feuchtwanger levde mellan åren 1884 och 1958. Han ligger begraven på Woodlawn Cemetery i Santa Monica (Kalifornien).