Så blev det dags för del två i Elena Ferrantes Neapelserie (trilogin har växt till att bli en tetralogi dvs det kommer att bli fyra böcker i allt). Den sista boken om Lenù och Lila kommer ut i engelsk översättning senare i år).
Jag fortsätter att förtrollas och känna starkt för de två kvinnorna som är bokens (böckernas) huvudpersoner.
Så vecklar livsduken ut sig och de onda aningar läsaren fick på första delens sista sidor besannas och Lila, den begåvade, den livliga, den levnadsglada och vackra sitter fast i en fälla. Redan på bröllopsdagen inser hon sitt misstag, hon har låtit lura sig. Historien berättas av Lenù som så småningom kommer att iaktta på avstånd eftersom hon fullföljer sina studiedrömmar och lämnar Neapel.
Det är inga trevliga interiörer man dras in i- det är männens värld och för en hustru gäller det att veta sin plats- annars blir det ett kok stryk. Lila kuvar man dock inte så lätt- hon är en stark och mycket självständig kvinna.
Jag tycker väldigt mycket om Elena Ferrantes sätt att berätta och jag kan känna hennes passion för det hon skriver på varje sida av dessa böcker. Jo, det är ofta frustrerande svart men det finns också många vackra scener.
En del av handlingen tilldrar sig på ön Ischia (starx utanför Neapel) och där får Lila uppleva en spirande kärlek och några dagar av intensiv lycka. Tyvärr landar hon ganska snart i sin själsmördande vardag igen och nya katastrofer accelererar sig fram. Under samma tid tragglar Lenú på med sin lärdomstörst och hennes liv förflyter betydligt lugnare.
Den här delen slutar någonstans i sextiotalet. Givetvis har jag beställt del tre också och den ser jag mycket otåligt fram emot.
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar