Ett bud från Memphis av Peter Taylor

Jag har läst på engelska. Peter Taylor tilldelades Pulitzerpriset år 1986 för den här romanen.

Peter Taylor räknas väl in i den kategori som kallas för "sydstatsförfattare"- han var född och uppvuxen i Tennessee och blev mest känd för sina noveller.

"Ett bud från Memphis" är berättelsen om en familj som faller samman och upphör att vara "normal". På ytan ser allt fint ut men under den sjuder det långsamt och det pyr av giftångor. Allt berättas av yngsta barnet - Phillip Carver. Tillbakablickar blandas med nutid och Phillip söker efter förklaringar och vill förstå varför det blev som det blev. Han närmar sig kärnan- den där flytten som familjen tvingades göra en gång- från Nashville till Memphis- allt för att fadern George Carver blivit lurad av en affärsbekant.

I Memphis blir inget sig likt i familjen. Modern tar på sig nattsärken och tillbringar snart resten av sitt liv i sängen - och låter sig passas upp. Äldste sonen ger sig av till kriget (andra världskriget) och ser till att hamna i frontlinjen och stupar omgående. De två döttrarna (som förblir ogifta) blir materiellt sett framgångsrika men de är som äldre damer mycket udda och excentriska. Phillip har flyttat till New York och han kan med nöd och näppe ha ett liv tillsammans med kvinnan han älskar.

Det här är en filosofisk bok- den ringlar sig fram i sakta mak och händelserna vecklas mycket långsamt upp och får sin förklaring. Egentligen handlar allt om försoning, tycker jag. Konsten att gå vidare.

"Forgetting the injustices and seeming injustices which one suffered from one's parents during childhood and youth must be the major part of any maturing process. I kept repeating this to myself, as though it were a lesson I would at some future time be accountable for. A certain oblivion was what we must undergo in order to become adults and live peacefully with ourselves. Suddenly my sisters seemed no longer a mystery to me. I understood much of their past conduct as never before. They were still in their mid-fifties, two little teenaged girls dressed up and playing roles. It was their way of not facing or accepting the facts of their adult life. They could not forget old injuries. They wished to keep them alive. They were frozen forever in their roles as injured adolescents."

Jag tyckte mycket om den här boken och läser gärna mera av Peter Taylor.

New Orleans och Shirley Ann Grau

För några månader sedan skrev jag lite om den amerikanska författarinnan Shirley Ann Grau (nu tämligen bortglömd, tråkigt nog).
Jonathan Yardley försjunker i hennes "The House on Coliseum Street" (från 1961) en andra gång (i sin fina antologi  "Second Reading") och förtrollas och tycker att den här romanen bara blir bättre och bättre för varje omläsning. Handlingen tilldrar sig i New Orleans och har lite av Tennessee Williams över sig, läser jag. Shirley Ann Gray vill tydligen inte kallas för sydstatsförfattare "she sneers and rolls her eyes at the phrase". Så här svarade hon i en intervju för ganska många år sedan:

" No novel is really a regional novel. A novel has to be set somewhere. A Southern writer has a harder time because everybody says immediately "Southern regionalist". They have finally stopped saying this about Faulkner, but only after the Nobel Prize. ---- I would love to get away from the Southern label. I would like once in my life to have something I write taken as fiction, not as Southern sociology."  (sid. 102 "Second Reading, Jonathan Yardley, Europa Editions 2011)

Brandfackla

Vid Edmund Pettus-bron den 7 mars 1965- "Bloody Sunday". Medborgarrättsmarschen startade i Selma, Alabama och fick ett våldsamt slut.

Shirley Ann Grau är en mycket modig kvinna- det visade hon framför allt när hon skrev "The Keepers of the House" som måste ha varit en rejäl brandfackla mitt i nyllet på segregationisterna (och de var många) i södern den där gången i början på 60-talet.

"The Keepers of the House" som kom ut 1964 har handlingen förlagd till Alabama. Historien om familjen Howland ,som bott på samma plats genom flera sekler, berättas av Abigail, dotterdotter till William Howland som var en av de mest välbärgade männen i området. Han har dock inte blivit rik på bomullen- utan det är skogen som har byggt upp hans förmögenhet.

William blir tidigt änkeman (han har en enda dotter) men han finner en ny kvinna efter en tid-Margaret Carmichael som är ättling till en "free-jack" (en free-jack var en slav som fått sin frihet av general Andrew Jackson). Margaret föder honom tre barn . Alla barnen föder hon i Ohio för då behöver de inte "rasbetecknas". Att hushållerskan föder sin arbetsgivares barn är det inte många som bryr sig om- men folket på bygden känner inte till allt. Barnen skickas så småningom bort för att kunna studera - i 50-talets södern hade universitetsutbildning i det närmaste varit en omöjlighet för en afro-amerikan.

Under tiden har dottern Abigail blivit övergiven av sin man och hon flyttar hem till sin far tillsammans med sin dotter (som också heter Abigail). Hon är mycket sjuklig och dör snart och lämnar så åt sin far och Margaret att uppfostra lilla Abigail.

Intrigen spetsas till rejält när Abigail, nu vuxen, gifter sig med en blivande politiker- en rasist- en segregationist som inte skyr några medel för att ta sig framåt. Han vet ingenting om Abigails familjehistoria- men det kommer han att göra.

Slutet blir en våldsam uppgörelse med allt det förhatliga och avskyvärda som syd-staterna stod för under den här tiden. Shirley Ann Grau sparar inte på krutet. Här avslöjas hyckleriet, dumheten och förtrycket- ridån dras undan.

Shirley Ann Grau fick besök av Ku Klux Klan när boken kommit ut- de lämnade en souvenir i form av ett brinnande kors på hennes gräsmatta.

"The Keepers of the House" är en mycket läsvärd roman om en tid som vi inte ska glömma.

"It's like this, when you live in a place you've always lived in, where your family has always lived. You get to see things not only in space but in time too. When I look at the Providence River, I don't just see a small yellow river that crests into flood every year and spreads its silt over the bottom cotton lands. I see old William Howland, adventuring his way along, fresh from a war, seeking a place to settle."

Howard Zinn och den amerikanska södern

Den amerikanske historikern och författaren Howard Zinn gick bort för ungefär ett år sedan. Efter sig har han lämnat en mängd böcker (allför få är översatta till svenska). Glädjande nog har delar av hans självbiografi kommit ut på Karneval förlag "Man kan inte vara neutral på ett tåg i rörelse". Den engelska versionen (det är den jag har läst) har undertiteln "A Personal History of Our Times".

-

Howard Zinn var son till fattiga invandrare från Österrike (far) och Ryssland (mor). Han växte upp i New York (Brooklyn). Som tonåring läste han författare som Upton Sinclair och Steinbeck- och greps av deras skildringar av de fattiga och lottlösa i samhället. Så kom det andra världskriget och Howard Zinn kände att han måste hjälpa till att slåss mot nazismen. Han tog värvning och blev bombflygare. När kriget var slut fick han möjlighet att studera vid universitetet via den s k "GI Bill"- och han utbildade sig till lärare.

-

I sin bok skriver han om sina år vid Spelman College i Atlanta, Georgia- det var där han sökte och fick tjänst år 1956. Spelman College var "a Negro College". Zinn skriver om hur svårt det var för honom och hans familj (hustru och två barn) att hitta någonstans att bo- när presumtiva hyresvärdar fick höra att hans arbetsplats var Spelman College drog de öronen åt sig- det var Zinns första smak av sydstatsmentaliteten. Så här skriver han:

-

" It was as if there was an unwritten, unspoken agreement between the white power structure of Atlanta and the administrations of the black colleges: We white folk will let you colored folk have your nice little college. You can educate your colored girls to service the Negro community, to become teachers and social workers, maybe even doctors and lawyers. We won't bother you. You can even have a few white faculty. At Christmas some of our white citizens may come to the Spelman campus to hear the famous Spelman choir. And in return, you will not interfere with our way of life."

-

Den första verkliga konfrontationen med söderns raslagar kom några månader senare när Zinn beslöt att ta med sina studenter till parlamentsbyggnaden i Atlanta- besöksbänkarna hade en avdelning för vita och en för färgade- detta struntade gruppen i och alla satt sig där de ville. Talmannen fick nästan hjärnblödning och skrek "You nigras get over to where you belong! We got segregation in the state of Georgia!"

-

Så började en kamp mot dessa orättfärdiga raslagar- det blev sit-ins, demontrationer, tal- och givetvis arresteringar en masse. Zinn arbetade oförtrutet vidare. SNCC (Student Nonviolent Coordinating Committee) och NAACP (National Association for the Advancement of Colored People) kom att få mycket stor betydelse för den framtida utvecklingen i de tre allra "värsta"

sydstaterna (Georgia, Alabama och Mississippi).

-

1963 - Selma, Alabama. Selma (mest känd för sin slavmarknad före inbördeskriget- och som en stad med många lynchingar under förra sekelskiftet) blev nu fokus för en rösträttskampanj. Zinn beskriver våldet och också hur den federala regeringen bara stod och "tittade på" utan att ingripa på något sätt.

-

1964: Hattiesburg Mississippi- Howard Zinn finns bland åhörarna i rättssalen när målet mot Robert Moses ska anhängiggöras. Domaren vill "segregera" rättssalen. Howard Zinn räcker upp handen och säger " Your honor , the Supreme Court of the United States has ruled that segregated seating in a courtroom is unconstitutional. Will you please abide by that ruling.?

(Zinn fick igenom sin begäran).

-

Så skriver han också om morden på de tre unga medborgarrättssförkämparna (Goodman, Schwerner och Chaney) i Nashoba County, Mississipi sommaren 1964. (Filmen "Mississippi Burning" beskriver dessa hemska händelser).

-

Howard Zinn var en passionerad man- en modig man och han inte bara skrev om historia han var med och skapade historia också. Jag minns så väl rapporteringarna från våldet i sydstaterna under 60-talet- det är 50 år sedan nu men det känns väldigt levande och otäckt nära ändå. Howard Zinn skriver med hjärta ,medkänsla och med kraft- framför allt kraft- om den här tiden. Jag kan varmt rekommendera den här boken till alla som vill veta "hur det egentligen var" - dessutom innehåller Zinns biografi ett mycket välskrivet kapitel om hans roll i protesterna mot Vietnam-kriget .

En eftermiddag med fokus på sydstaterna....

Här är fyra böcker med anknytning till den amerikanska södern. "Borta med vinden" har jag läst och den har jag även på DVD - "To Kill a Mockingbird" likaså (och Gregory Peck är sååå bra som Atticus). Jag läser "As I lay Dying" av William Faulkner och som det verkar vara många gånger med hans böcker- det tar ett tag innan man kommer in i sammanhanget. I början svävar åtminstone jag i mörker och får famla mig fram i handlingen- men- så plöstligt skingras dimmorna och berättelsen vecklar ut sig.

-

"Tobaksvägen" av Erskine Caldwell kunde jag inte släppa när jag väl fått den i händerna. Tack till Titti på Hellre barfota än boklös som gör ett djupdyk i Caldwells författarskap. Jag kommer nog att läsa flera böcker av Caldwell.
-

Nordstaterna fick till slut en general som kunde göra slut på inbördeskriget- Ulysses S Grant. Grant och William Tecumseh Sherman var ett radarpar under den senare delen av kriget. De blev mycket goda vänner. Sherman blev mest känd för "Marschen genom Georgia" (hans armé drog även igenom "The Carolinas" - E.L Doctorows roman skildrar hur förödelsen drabbade civilbefolkningen när Shermans armé drog fram genom södern (det kan man för övrigt också läsa om i "Borta med vinden". Atlanta brändes ner totalt till exempel.)

-

“War is cruelty. There's no use trying to reform it. The crueler it is, the sooner it will be over.”

-

“If I had my choice I would kill every reporter in the world but I am sure we would be getting reports from hell before breakfast.”

-

William T Sherman

-

Syd-staterna som egentligen aldrig hade någon som helst chans att vinna inbördeskriget stod utblottade år 1865- och de hämtade sig aldrig. Hundra år senare satt inbördeskrigets verkningar fortfarande kvar och de sitter där ännu. Det man läser om i både Faulkners och Caldwells romaner är hur de lever som "blev kvar"- de som en gång varit jordägare men som nu måste existera på svältgränsen- det är en fattigdom man inte kan föreställa sig- både materiell och andlig. Filmen Deliverance (Den sista färden) visar också på den där kusliga delen av Syd-staterna.

-

The Secret Life of Bees- Sue Monk Kidd

Jag hade aldrig hört talas om den här boken som jag hittade på Vixxtorias lista över 100 böcker. En bäst-säljare var den tydligen (från 2003)

Här snattar jag helt fräckt en recension av signaturen "Mannheim" (Amazon.Uk)

-

"This is a simple story, well told. It is about a girl searching for the answers to her past in the American South. While I greatly enjoyed it, I found the civil rights era scenes to be a little unbelievable, other than that I like it. I was immediately drawn to the main character and her inner struggle. The themes or racism and family dysfunction at once reminded me of Lee's "To Kill a Mockingbird" or the novel "Bark of the Dogwood," though those books are more complicated. If you want a simple story that is paced well, "Secret life of Bees" will work for you. If you're looking for the great American novel, look somewhere else. I would recommend this book to anyone from highschool level upwards. "

-

Jag tror att det kan vara en bok för min sommarläsning.

-

"To Kill a Mockingbird" är för övrigt en av mina favoritböcker och filmen är lika bra den (med bl a Gregory Peck i en av huvudrollerna- Atticus).