Om betydelsen av gamla brev

Idag är brevskrivandets konst bortglömd och våra sätt att kommunicera har radikalt förändrats. Numera är det de korta textmeddelandenas tid - möjligen e-postens.

 Igår överlämnade min kusin en packe gamla brev till mig- många av dem från början av förra århundradet andra från 50-talet. Här finns en stor del av familjens historia- och jag är glad för lånet (för det är ett lån) och jag har lovat översätta (mycket är danskt) och tolka så gott jag kan. Ett mycket roligt men också sorgligt projekt. Tuberkulosen har i mångt och mycket styrt min familjs öden.

En väska fylld av gamla foton har jag också fått- bland dem ett konfirmationsfoto från 1895.... allvarliga sitter de där, konfirmanderna, flickorna i svarta klänningar och alla med små broscher vid halsen.

En anteckningsbok.... som innehåller en lista på de böcker som fanns hos min mors moster. Den listan ska jag noga gå igenom och kanske inspireras av. Kanske skriver jag några rader om den också.

Ett tidningsurklipp hittade jag med följande lydelse:

"Ett ord på vägen av Meng-Tzu":

" Vi måste vara goda och anständiga gäster i jordens härbärge. Dit hör att ge våra medgäster den trevnad och glädje vi förmår, att inte tränga någon undan eller att ta för oss på någon annans bekostnad, att genom redlighet sprida trygghet omkring oss, att odla syskonkänslan i ressällskapet. Att sedan före avfärden se till att vi väl gäldat får räkning och att vi lämnar ett ljust och värmande minne."

Familjehistoria och räliga djur

Mrs Calloway på bloggen A ROOM OF MY OWN skrev att hon tyckte om Ondaatjes "Running in the Family" och eftersom jag alldeles precis läst ut hans senaste "The Cat's Table" tyckte jag att det lät som en spännande läsutmaning. Nu har jag boken här hos mig och läser så ögona blö'r. jag kan genast konstatera att jag håller med Mrs C- rysligt trevlig bok det här! (Men också med allvarliga och inte alltid så putslustiga kapitel).

I ett av kapitlen får man lära sig lite om Ceylons brokiga fauna- men vad är en kabaragoya och en thalagoya? Så där mera exakt alltså. Det fick jag leta på nätet efter och hittade då fotot av den inte särskilt "snuttiga" karagoyan ovan. Det svenska namnet för den här arten av djur är "bandvaran". Varaner skulle jag inte vilja ha på nära håll. Jag associerar omedelbart till de där stora hemska "Comodo Dragons"- må vara att kabaragoyorna kan användas för att kratsa bort överflödigt murbruk- men nej tack, inte i min trädgård.... Ormar finns det också gott om. Giftiga sådana som gärna kryper in i huset och lägger sig på den varma radion.... I Ondaatjes familj tog man då fram bössan och sköt tills man träffade. Husets väggar hade kulhål lite varstans. Petitesser förstås. Hunden käkar upp mormors lösbröst och ja, fortsättning följer.....

Tack Mrs C. för ett väldigt fint boktips!!!

Du är hos mig ändå

Den här boken har jag hittat på biblioteket- den kände jag att jag var tvungen att bära hem. Döden vilade tung över min barndom fastän mina föräldrar båda levde och var friska- och fortsatte att vara så i många år - men- min mor blev föräldralös när hon bara var sex år gammal. Såren läktes aldrig helt och hon var ett allvarligt och brådmoget barn som växte upp till att bli en kvinna som sällan log och lika sällan skrattade. Min mor tvingades dessutom byta både land och språk- hon fick inte ens växa upp tillsammans med sina syskon. Sitt hemspråk (som det skulle kallas för idag), danskan, drömde hon på- hon släppte det aldrig helt trots att hon var så liten när hon lärde sig att "bli svensk". - I boken söker jag kanske några svar på en gåta- och på många frågor som jag aldrig kom mig för att ställa. Fotot taget av min morfar- och min mamma är den som plågar sin lillebror med att pussa på honom (vilket som synes inte alls uppskattas)- storasyster är mera intresserad av pappa bakom kameran och min mormor ser glad och lycklig ut med "sine kaere smaa". Bilden av en idyll- och en lycklig barndom så länge det varade.

Böcker med historia och med minnen

Den här boken betyder oerhört mycket för mig- över hundra år gammal är den- och med en sorglig inskription på titelbladet- en bok som min mormor överlämnade till min mor en vecka innan hon dog. Så har jag mina gamla "Fänrik Stål"- ja, ja... det var farfar som försökte sig på att "kränga böcker" som extra-knäck. Det gick säkert inget vidare. Han fick behålla några exemplar i den här röda serien och jag vet att just Fänrik Ståls sägner blev en favorit. En gång när farmor ilsknat till rejält var det nära att böckerna åkte i sopnedkastet- de räddades av mig den gången. Det är jag glad för nu. (Farmor gillade att kasta. "inget pöl ska det bli efter mig")

Ack ja... gamle Grimberg... Svenska folkets underbara öden .... (jag har inte alla böckerna i serien men är tacksam för de som finns). Här hittades mycket högläsningsmaterial under min barndom- jag fick höra både "Karl XIs" död och Ivan den förskräckliges skällebrev till Johan III. Väldigt spännande faktiskt och jag gillar de här böckerna än i dag- det händer allt att jag plockar fram och läser då och då.

Erik Lindorms bokfilmer är favoriter- stora, tjocka och tunga- men alltid hittar man något nytt att fördjupa sig i. Det börjar år 1810.... och flera band finns- ända fram till och med 1938.

Minnenas parker

I kväll ska jag se på första delen av serien "Vem tror du att du är"? (Who do you think you are?) som handlar om resor bakåt i tiden- kända personer får tillgång till arkivens hemligheter och kan få veta mera om sina rötter. Först ut blir Lisa Kudrow (man inleder på andra sidan Atlanten). Den här serien har sedan länge visats på engelsk TV (många fina program som man även har kunnat ta del av här).
-
Jag har alltid fascinerats av historia- i alla dess former. Varje familj har ju också sin- och det är så spännande att se vad som finns på arkiv och i fotoalbum. Min egen släkt har jag "rotat" mycket i- och den är väl som många andras- en blandning av diverse... torpare, några präster, en del invandrade tyskar (en mycket vanlig sammansättning har jag fått höra)- Jag har suttit många timmar och stirrat på mikrofilmer och försökt tyda hemska handstilar för att komma underfund med vad de var för några.... mina förfäder. Jag har också snyltat på andras släkt... det är ibland mera uppslukande än den mest rafflande deckare...
-
En av de allra finaste böcker jag har om gamla tider är "Minnets stigar" av Hans Hammarskiöld, Anita Theorell och Per Wästberg. Här får man följa med på en resa genom Sverige- en ovanlig resa för den går bara till kyrkogårdar- från norr till söder. Vackra foton visar på (ofta) sorgliga öden och man skriver historia med sten- bara några rader på en sten..... "Minnets stigar" är underskönt sorgesam att läsa, att bläddra i. Ett "memento mori"... men bättre kan det inte sägas.
-
"Vi står inför en grav och åren som den döde levt återvänder, med förhoppningar och ambitioner, med rädsla och trygghet, med triumfer och oförrätter. Några hade bråttom att leva, andra tog det lugnt. Livsöden, livsflöden. När vi vandrar på en kyrkogård mellan enstaka namn, enstaka familjer, känner vi oss inlemmade i ett sammanhang. Kultur är kunskap, minnen och gemenskap."