Svaneke kyrka på Bornholm-"Några dagar innan mor dog kallades vi barn in till henne. Hon ville ta avsked av oss. Inger hade fyllt åtta år i januari, jag var sex och Jens nyss fyllda fem. Detta är ett ögonblick som jag levt med hela mitt liv och det som gjort det djupaste intrycket på mig och kanske format min inställning till livet. Mor räckte över sin silvermedaljong till mig- så bad hon oss att söka bli goda människor, till glädje för andra. Hon sa också att hon gick bort för att träffa far och att vi en gång skulle träffas alla. När hon kom upp till Gud skulle hon be honom att låta sina änglar bevara oss och hon skulle själv försöka vara oss nära alltid. Detta är vad jag minns. Dagen därpå, den 5 april, var det kallt, lite snö hade fallit under natten och Jens och jag beslöt att dra ner en kälke från vår uthusvind. Vi var i full färd med detta när en av mostrarna kom och hämtade oss. Vi stod i köket när de meddelade oss att mor var död, de grät båda två.
-
Dagen därpå gick vi ut på en äng och plockade buketter av snödroppar som just då slagit ut. Mor hade nu blivit lagd i en kista, som stod på golvet inne i ett av morfars rum. Man hade klätt henne i hennes brudklänning som bruk var vid denna tid i Danmark. Vi lade snödropparna bredvid henne i kistan och fick klappa henne på pannan, som var kall. Sedan skruvades locket på och kistan bars ut och upp i gravkapellet vid kyrkan.
-
Några dagar senare, jag tror att det var den 11 april, blev mor jordfäst i Svaneke kyrka. Kransarna var många, i dubbla rader från altaret till ingångsdörren. Så blev mor begravd bredvid far på Svaneke kyrkogård. Vi barn lade ner var sin krans. Jag förstod inte då vidden av den förlust jag gjort. Jag skulle nu börja ett nytt liv- utan mor och far- syskonen långt borta, ett främmande land, andra seder, annat socialt beteende."
-
Skrivet av min mor- som fick lämna allt och flytta till Sverige.
Den här boken har jag hittat på biblioteket- den kände jag att jag var tvungen att bära hem. Döden vilade tung över min barndom fastän mina föräldrar båda levde och var friska- och fortsatte att vara så i många år - men- min mor blev föräldralös när hon bara var sex år gammal. Såren läktes aldrig helt och hon var ett allvarligt och brådmoget barn som växte upp till att bli en kvinna som sällan log och lika sällan skrattade. Min mor tvingades dessutom byta både land och språk- hon fick inte ens växa upp tillsammans med sina syskon. Sitt hemspråk (som det skulle kallas för idag), danskan, drömde hon på- hon släppte det aldrig helt trots att hon var så liten när hon lärde sig att "bli svensk". - I boken söker jag kanske några svar på en gåta- och på många frågor som jag aldrig kom mig för att ställa. 
Fotot taget av min morfar- och min mamma är den som plågar sin lillebror med att pussa på honom (vilket som synes inte alls uppskattas)- storasyster är mera intresserad av pappa bakom kameran och min mormor ser glad och lycklig ut med "sine kaere smaa". Bilden av en idyll- och en lycklig barndom så länge det varade.
