Tyskspråkigt på gång

Det är torsdag och jag ska ägna den åt en tysk bok. Ännu ligger den oläst i min bokhög (men den inhämtades från brevlådan i går så det är inte så konstigt).

Arno Surminski har skrivit åtskilliga böcker  om det Ostpreussen han själv tvingades lämna år 1945 men den här gången handlar det om ett antal kvinnor på flykt undan kriget och det kommer att bli svår läsning. Det är januari år 1945 och kylan biter, snön yr och tyskarna vet att kriget är förlorat- kvinnor och barn blir inte skonade när de ryska trupperna närmar sig.

Från ghettot i Lodz kommer fyra judiska kvinnor som har blivit deporterade till koncentrationslägret Stutthof- de tvingas iväg på en dödsmarsch till Palmnicken- i boken får de en huvudroll.

Nutid och dåtid blandas (så mycket har jag sett) och Surminski målar upp ett kallt och grymt panorama över krigets skoningslöshet.

Om en barndom i Ostpreussen- Arno Surminski och Jokehnen

Jokehnen är det fiktiva namnet på en liten by i Ostpreussen. I augusti år 1934 föds där en pojke som får namnet Hermann- samma dag dör en av Tysklands "stora"- rikspresident och generalfältmarskalk Paul von Hindenburg. Fru Markow blir alldeles förskräckt "Kosackerna kommer att återvända", jämrar hon sig. Här i rikets östligaste del har man fått sin beskärda del av krigsupplevelser för inte alltför länge sedan.

-

Lille Hermanns far är borgmästaren och skräddaren Karl Steputat som har både en bok av Rosa Luxemburg och historiska böcker om tysk-franska kriget i sina hyllor. Efter nazisternas maktövertagande tvingas byn till "färgbyte"- brunt ersätter svart-vitt-rött.

Så växer Hermann upp i dessa lantliga omgivningar- långt borta från storstäders larm och det är en lycklig barndom- även om den nya tiden också tränger in i lilla Jokehnen- barnen måste öva Hitlerhälsning i skolan och den nya flaggan med hakkorset ersätter den gamla, välbekanta.

-

Boken saknar kapitelindelningar men den kan ganska tydligt indelas i två avsnitt- Tysklands uppgång- och- fall. Den första delen är beskrivningen av en idyll men med hotande orosmoln svävande över horisonten.

-

"Vinter i Ostpreussen. Med obruten kraft sopade vinden snön från Ural genom Rysslands vidder mot Steputats skräddarkammare i Jokehnen. Det kändes konstigt att stiga upp på morgonen. Det matta snöljuset i rummet. Sedan blicken genom rutan, framför vilken snön låg i höjd med fönsterbrädet och dämpade alla ljud. Där ute skrapade gesäll Heinrich med snöskyffeln och skottade vägen fri till stallet och till dasset. Plötsligt skrek en gris i fjärran. Slaktdags, djuren måste i god tid före jul hängas i röken. Solen gick inte längre upp bakom Fürstenauberget utan reste sig bakom en snövall. Och det var inte den vanliga solen; otaliga drivande snökorn dämpade hennes glans. På den igensnöade chaussén körde ingen bil mot öster, inget flygplan flög över himlen. Endast kråkorna kom ur skogen, satt på de igenisade pumparna och väntade på skulor."

-

Det stora anfallet vid den ostpreussiska gränsen började den 16 oktober 1944- nu går spiralen bara neråt i en accelerande vridning. "Ryssen" kommer. Alla måste fly - men man hinner inte undan. Dikena kantas av lik och döda djurkroppar- kvinnorna våldtas inför ögonen på barnen "kvinna, kom" säger de ryska soldaterna- det hjälper inte att försöka göra sig osynlig, att försöka göra sig gammal och ful- ingen skonas. Till alla dessa fasor blir Hermann och de andra barnen åsyna vittnen. Hoppet finns trots allt att man en gång ska mötas igen i det älskade Jokehnen.

-

"Hur länge färdas man från Ostpreussen till Tyskland? Många kom aldrig fram." Boken slutar med en lista över alla de personer som vi lärt känna i boken och vad som hände dem efter ryssarnas intåg i Jokehnen. Sist i raden : Hermann Steputat: elva år gammal. Vem tar hand om ett överblivet barn?

-

Den här boken kan man inte läsa utan att bli starkt berörd. Det är en berättelse om den lilla människan och kriget och berättelsen om en plats som inte längre finns. Mycket fint och starkt skildrat och något av det bästa jag läst på länge.

Arno Surminski

Tysk författare- född i Ostpreussen 1934 och numera bosatt i Hamburg. Här är länken till hans egen internet-sida. Jag har läst ut hans självbiografiska "Jokehnen- eller Hur länge färdas man från Ostpreussen till Tyskland?- mera om boken vid ett senare tillfälle. Den finns alltså utgiven på svenska- och det ska vi vara tacksamma för - särskilt mycket översatt är han nämligen inte den här författaren. Inte ens på engelska kan man läsa hans verk. Boken om Jokehnen är den första i en trilogi (de övriga två böckerna finns bara på originalspråket, tyska). Jag greps väldigt av huvudpersonens öde (-den unge Hermann som jag antar är Arno Surminski själv).

-

Andra författare som skrivit om de östliga delarna av Tyska riket är t ex Ernst Wiechert (född i Ostpreussen) :Där vägen börjar (ett barns historia) (1939) och Christine Brückner med sin Jauche und Levkojen (som tilldrar sig i Hinterpommern). Det finns säkert flera.

En lektion i geografi

Här en karta över Ost-Preussen. Jag lägger upp den för just nu läser jag Arno Surminskis "Jokehnen - eller Hur länge färdas man från Ost-Preussen till Tyskland? " en roman som handlar om den här östligaste landbiten av det Tyska riket. En gränstrakt och en isolerad värld. Nu finns inget kvar av den tiden.

Här ser man en karta över Tyskland som det såg ut omkring 1914. Ett stort rike.

Den gamla tyska flaggan- från kejsartidens dagar.

-

"Jokehnen" har gått som miniserie på tysk TV. Den hade jag gärna velat se för boken är verkligen bra- efter 125 sidor är jag helt fast. Serien går visserligen att köpa på DVD men den är inte textad på något språk och då vågar jag mig inte på att titta, tyvärr, tyvärr. Jag får vara tacksam att Surminskis fina skildring av "en by, ett landskap och en tid" finns översatt till svenska. Tack för det ,bookLunds förlag!