En mycket mänsklig bok

 

Den heliga Teresa ( målad av Rubens) - lån från Wikimedia Commons.

Det är väldigt uppfriskande att läsa gamla bokrecensioner skrivna av duktiga och välformulerade skribenter. I en BLM från år 1949 hittade jag ett inlägg om Somerset Maughams sista roman ( från 1948) ” Catalina” och i svensk översättning året därpå.

”En romantisk berättelse med religiösa föreställningar” skriver Kerstin Anér och fortsätter med att berätta att visserligen är Maugham ironisk men det finns en värme i den här romanen som gör den till ” det mänskligaste han skrivit på många år.” Platsen är Spanien och tiden är den heliga Teresas och don Quijotes. Inkvisitionen är i full kraft - en ung handikappad flicka skådar jungfru Maria i en uppenbarelse och blir botad. Flickan, Catalina, anses nu vara kallad att bli nunna - men- hon har en egen vilja, visar det sig.

” Makalös hantverksskicklighet” och mycket god underhållning. Så blev slutomdömet. Somerset Maughams verk torde vara värda ett djupdyk. Vi får väl se. 

Ängel med basun

 

Ernst Lothars roman från 1944 finns i svensk översättning ( från 1950). I boken, som även filmatiserats, får man följa en österrikisk familj under cirka 60 år- ” från Mayerling till Anschluß”. I centrum står musiken för det är en pianobyggarsläkt som skildras och platsen är Wien. Den här tiden innebar stora omvälvningar och många värden förstördes men Wien reste sig igen ur askan som en fågel Fenix. Jag har ännu inte läst boken men recensionerna blev lysande på 1940-talet och nu finns nya utgåvor av Ernst Lothars romaner och även en självbiografi- både på tyska och engelska. 

Ernst Lothar (1890-1974) föddes i Brno och dog i Wien. Under många år tvingades han leva i exil- i Schweiz,  i Frankrike och i USA. År 1946 återvände han till Österrike. 

Rysk inspiration

 Gontjarovhuset i Ulyanovsk. Foto: Tatiana Shtrix på Wikimedia Commons.

” Levande litteratur” är namnet på förlaget Natur & Kulturs klassikerserie som startade redan år 1957. I den serien finns mycket att grotta ner sig i och bland annat Ivan Gontjarovs roman om den totalpassiviserade Oblomov och hans stillastående liv där morgonrocken utgör ett viktigt och väl använt klädesplagg. Mitt exemplar av denna klassiker är från 1958 och inhandlades antikvariskt för något år sedan. Biblioteket hade länge boken inne på ett magasin men nu är den bortgallrad. Så tråkigt. Det finns som sagt många intressanta titlar i serien ” Levande litteratur” och jag tänker leta och fundera.

Gränstrakternas berättelser

 

De mindre förlagen hittar ofta de verkliga godbitarna - guldkornen som glimmar i sanden. Jag ” hittade” till det engelska förlaget Istros som specialiserar sig på litteratur runt Donau. En kommande utgivning är Ludovic Brucksteins ” With an Unopened Umbrella in the Pouring Rain”, berättelser från Maramures- regionen i gränstrakterna av Rumänien och Ukraina. En gång var det här området en del av det stora habsburgska riket. Bruckstein skriver om tiden fram till det andra världskriget- det krig som för evigt raderade ut Maramures särart. Ludovic Bruckstein ( 1920-1988) överlevde Auschwitz men hela hans familj utom en bror mördades där. 

Jag lägger ” With an Unopened Umbrella in the Pouring Rain” till min ständigt växande ” vill läsa-lista” och förlaget Istros kommer jag att hålla blicken fortsatt fäst på.

Om att erövra nya världar

 

Jo, det passar med en varm filt runt Ida Jessens ” Kaptajnen og Ann Barbara”. Den jylländska heden är kall och ogästvänlig- vinden viner och vargarna ylar i mörkret. Den här världen vill ” Kaptajnen” betvinga och göra till fruktbart land. Man skriver 1750- och 60-tal. Danmark regeras av Frederik med nummer fem, en monark som fått ett mycket dåligt eftermäle. Ida Jessens roman är ett mäktigt epos om en svår tid. Trähästar ( ett tortyrredskap), svält, fattigdom och så mörker och kyla- men inte utan hopp. Ett stycke av Danmarks historia som ger vibrationer in i våra dagar. Romanen har en sagolik början - i dubbel betydelse.

” Heden ligner ikke noget andet sted. Den er himlen og den flade jord. Der er øde og tomhed. Vinden farer over himlen, og skyer og regn. Varmen og kulden baeres fram af vinden. Vinden tuder, ingen ved hvorfra den kommer, den synger og hyler, vinden er der altid. Natten og dagen er det også. Ulve er der, hugorme ruller sig sammen, sommergule sommerfugle patruljerer, laerker stiger op. Rovfugle er der. Boliger er der ikke. Mennesker er der ikke. Lyset og mørket er der, og gråt er der. Natten og dagen er der, og årstiderne er der. Vinden, vinden er der.”

Jag blev så tagen av detta ”hedepos” att jag kände mig tvungen att läsa om på direkten. 

Böcker i mitt liv

 

Det är författarinnan Irja Browallius (1901-1968) som berättar om de böcker hon speciellt älskat och känt sig dragen till under livet. Irja Browallius är ännu en av dessa nästan bortglömda författare vars alster väl nu rensats ut från våra bibliotek. 

Berättelsen om ” böckerna i mitt liv” bjuder på mycket inspirerande läsning och jag hade pennan i högsta hugg för att anteckna. De ryska författarna tar en stor plats i Browallius bokhyllor och hon nämner en julklapp från 1918 - Dostojevskijs ” Anteckningar från döda huset”, en kuslig rapport från fängelsetiden i Sibirien. ” Jag fascinerades av detta människomyller. Alla dessa ryska typer, miljön, den noggranna beskrivningen av kroppar och först och främst själar tilltalade mig mycket.” Därmed var intresset för rysk litteratur väckt och fortsättningsvis blev det möten med flera av de stora ryssarna, Tjechov ( speciellt novellen ” Svarte munken”),  Gorkij och Gontjarovs ” Oblomov” blev favoriter. 

På den franska hyllan får Madame Bovary av Flaubert och Crainquebille av Anatole France hedersplatser. 

Småstadsliv

 

Jag älskar kartor, särskilt sådana som är av äldre datum. Den här ovan är från 1897. Trosa har jag aldrig besökt, tyvärr - måste jag säga, för det är en mycket vacker och idyllisk småstad. Begreppet småstad kan man filosofera och grunna över och det är precis vad författaren Gustav Sandgren gör i tre korta stycken med titlarna ” Utredning om småstaden”, ” Gumman Bedas morgon” och ” Fantasier om småstadens träd”. Mycket givande läsning för mig som bor i just en sådan idyllisk liten småstad som Trosa- men en liten stad har också en sida bakom den där idyllen. 

” Småstaden är inte, som många tror, bara en vanlig stad med färre invånare. Nej, småstaden utgör en särskild samhällelig levnadsform, begränsad åt alla håll, skild från byn eller stationssamhället lika klart som från storstaden eller industristaden. Småstaden har med sitt anspråkslösa livsflöde och sina små energiutgifter många likheter med ett vilstadium, en sorts sömn eller övervintringstillstånd som blivit permanent. ”

Allt det där känner jag igen liksom Sandgrens beskrivningar av den rätt så omfattande sociala kontrollen, en kontroll som är på både gott och ont.

Gustav Sandgren (1904-1983) var en mycket produktiv författare och fick sitt genombrott med ” Skymningssagor” (1936). Han har också skrivit en bok om Trosa- vackert illustrerad av Reinhold Ljunggren. Antikvariat är de platser man får söka Sandgrens böcker idag.

Minnets regnbågsskimmer

 

Zenta Maurina (1897-1978)

Minnets regnbågsskimmer.... jag lånar orden av den lettisk-svenska författarinnan Zenta Maurina och läser om hennes återbekantskap med Ivan Turgenevs samlade verk. I BLM - årgång 1948 (maj/juni) finns en artikel med rubriken ” Från bokhyllan” och här skriver Maurina om sitt magiska möte med en svunnen värld, en värld ” lika försvunnen som det gamla Grekland” för ryska godsägare är sedan länge borta liksom de livegna och de kvinnor som bara levde för ” fritiden, skönheten och gudligheten”. Turgenevs romaner bjuder på de vackraste målningar, fortsätter Maurina. Han var en länk mellan öst och väst, en stor del av franskt kulturliv och en avslöjare av den ryska själen. De samlade verken läste Maurina på originalspråket och jag tror inte att allt har översatts till svenska. Nu har jag inspirerats till att ta fram Orlando Figes ” The Europeans” från hyllan och så hoppas jag att få lite regnbågsskimmer, jag också. Flera av Zenta Maurinas böcker finns för övrigt att inhandla antikvariskt.

Start på en resa

 

Och den ska gå till karga, kalla och oländiga trakter- företrädesvis Sibirien. Roy Jacobsens ” Mannen som älskade Sibirien” gör nedslag på Sachalin, denna ödsliga, ökända fångkoloni. Anton Tjechov for dit i april och skrev sedan en bok om det elände han mötte. Det dröjde innan översättningarna till de stora europeiska språken kom och den svenska dito är från 1961. Mitt eget exemplar är ett antikvariatsfynd. På min lista finns också Sophy Roberts ” Lost Pianos of Siberia” och Jonathan C. Slaghts ” Owls of the Eastern Ice”. För omläsning väljer jag Sylvain Tessons ” The Consolations of the Forest” som handlar om livet i en ”cabane” vid Bajkalsjöns stränder. Under iskall vinter. Tråkigt nog har denna bok inte översatts till svenska, som det ser ut.

Nyfiken på.... Isabel Bolton

 

New London, Connecticut. Målning av William M.Hart.

Idag torde den amerikanska författarinnan Isabel Bolton vara i det närmaste bortglömd men några av hennes böcker går fortfarande att hitta på antikvariat och det finns också ett par nyutgåvor. Isabel Bolton (1883-1975) föddes i New London i Connecticut, växte upp i Boston och kom att tillbringa större delen av sitt liv i Greenwich Village i New York. Mest känd är hon för de tre romaner som bildar samlingsvolymen ” New York Mosaic” ( Do I Wake or Sleep,1946, The Christmas Tree,1949, och Many Mansions, 1952) . I svensk översättning finns ” Sover jag eller vakar” från 1948 och i Panacheserien. Boken recenserades i BLM samma år. Isabel Bolton hann gå ur tiden innan hon nått full berömmelse och så gick det som det brukar - den stora tystnaden slöt sig kring författarskapet. Boltons stil ska likna Henry James’, läser jag. Min nyfikenhet är hur som helst väckt.

Mörkerdjur

 

Långörad fladdermus( R A Sterndale, 1884)

Jag vet inte vad det var för sorts fladdermus som jag hittade i hädangånget skick i sommarstugans tvättställ en gång för många år sedan nu men kanske var det en långörad variant. Särskilt ” snuttesöta” är de inte, fladdermössen, och i forna tider hade de mycket dåligt rykte. Mitt senaste bokförvärv berättar mer om mörker och mörkrets varelser- ” Mörkermanifestet” av Johan Eklöf. Underrubriken är ” om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm” och jag kommer att tänka på augustinätters stjärnhimlar och att det nog inte går att uppleva dessa nätter på samma sätt längre. Det elektriska ljuset tränger sig på ( precis som den digitala världen). Människan behöver mörkret för att se och uppskatta ljuset - det är då ett som är säkert. ” Mörkermanifestet” väntar på att bli läst.

En resa till försvunna världar

 

Askold- en numera övergiven ö belägen cirka fyra mil från Vladivostok. ( bilden är lånad från Wikimedia Commons).

Roy Jacobsens senaste bok handlar om forskningsresanden Fritz Dörries (1852-1953), en man som kom att tillbringa åtskilliga år i Sibirien. Den här sortens resor kan man inte göra längre - världen har förändrats och mycket av det som var gåtfullt och hemligt har ” spritts ut för vinden”. Att läsa om Fritz Dörries är att gå in i en annan dimension, som att försvinna in i sagornas rike. Här blandas ont och gott, vackert och fult man vänder blad med ökande puls. Boken har med all rätt blivit flitigt recenserad. 

I juli år 1877 landsteg Dörries på ön Askold i Japanska havet och så här berättar han (genom Roy Jacobsen) :

” Vi lättade ankar och gick iland på Askold efter nio timmars överfart den femtonde juli 1877. Här blev jag i alla fall inte besviken. Vegetationen var vackrare, rikare och mer överväldigande än någon annan jag dittills hade skådat, det var verkligen något tropiskt över ön, med samma sommartemperatur som i Italien. Men det fanns ingen annan civilisation här än det nämnda guldvaskeriet, så vi måste först bygga en stuga.”

Så börjar en otrolig upptäcktsfärd som går vidare in i det djupa Sibirien, ett gåtfullt och farligt stycke land. 

Min läsning har bara börjat och jag tänker mig att fortsätta att resa runt i Sibirien med böckernas hjälp. Jag har redan en liten lista att beta av.

Det blev en skandinavisk trio

 

Brevbäraren kom med ett efterlängtat bokpaket. Den här gången en trio med norskt, svenskt och danskt. Ida Jessens ” Kaptajnen og Ann Barbara” fanns med och så började jag leta efter information om den ” jyske hede” och då hittade jag Jens Gregersens vackra bok om detta hotade och i mångt och mycket skövlade hedlandskap. En gång kunde man se och höra orren spela här men idag är denna säregna fågel borta -” urfuglen” som den kallas på danska. När jag så letade vidare i Jens Gregersens produktion hittade jag den senaste utgåvan- en lockande bok om det stora Vadehavet och dess rika fågelfauna. Gregersen både skriver och illustrerar och bilderna fångar mig direkt och tar mig med till de magiska platserna där borta i väster. Det blir nog ett nytt bokpaket.... under tiden ska jag börja med att läsa om den jylländska heden som den en gång var - på 1700-talet och Ida Jessen är en mästerlig berättare. 

De övriga böckerna i min trio? Roy Jacobsens ” Mannen som älskade Sibirien” och Niklas Rådströms ” Som har inget redan hänt”.

Textilminnen

 

Biblioteket är stängt för besök men det går att ringa och beställa böcker som sedan kan avhämtas utomhus. Jag har just burit hem ” Vävt och broderat under två sekler” av Karin Gynnerstedt. 

” Om hon bara kunde sätta upp vävar! Ty att sätta upp vävar, det tröstar från all sorg, det slukar alla intressen , det har varit många kvinnors räddning”. Så skriver Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga. En annan författare som diktat om kvinnors arbete med textil är Erik Axel Karlfeldt, flera citat hittar man redan på bokens försättsblad och så börjar vandringen in i textilens rike, en vandring som är kantad med berättelser ur kvinnohistorien. Här görs nedslag i familjehistoria med hjälp av foton, bouppteckningar och muntlig tradition. ” Vävt och broderat under två sekler” är en underbart vacker bok och en helt unik historia om olika kvinnors liv mot bakgrund av allt vackert de skapat. En bok som förtjänar många läsare och som jag tänker ta god tid på mig med. Textila minnen- och jag börjar fundera på mina egna.

Den blåa floden

 

Dnjepr. Förevigad av Arkhip Kuindzhi.( Wikimedia Commons)

Dnjepr lyser blå mot en vit himmel som en kontrast mot den gråa vardag som måste ha omgivit människorna i Salman Schnëurs roman ” Dnjeprs sång”. Berättelsen om Noa Pandre och hans liv i den vitryska staden Shklov ligger nu överst i läshögen och blev årets första bokinvestering. Här skildras livet i en sedan länge försvunnen judisk miljö och Schnëur hyllar det enkla livet, de så kallade obemedlade människorna. Jordens salt. Salman Schnëur (1887-1959) var en rastlös vandrare och slog ner sina bopålar på många platser i denna värld- men- i hjärtat bevarade han alltid staden vid den blåa floden. 

” Dnjeprs sång” är utgiven på Folket i Bild förlag och översättningen är gjord av Einar Malm ( 1958). 

Ett husapotek

 

T.S. Eliot

I ett husapotek kan det finnas plåster, huvudvärkstabletter och hostmedicin men andra medikamenter behövs också och då tänker jag på det som kan läka själen. I mitt sovrum har jag en liten vägghylla som rymmer knappt en hyllmeter av utvalda böcker- mest lyrik. När tillvaron känns tung är det en tröst att plocka ut en av böckerna och bläddra fram till de ord som passar för tillfället. I dagarna har jag nåtts av ett mycket sorgligt budskap och husapoteket på väggen har fått stå till tjänst. Det blev en vers ur T.S. Eliots ”East Coker”.

In my beginning is my end. In succession

Houses rise and fall, crumble, are extended,

Are removed, destroyed, restored, or in their place

Is an open field, or a factory, or a by-pass.

Old stone to new building, old timber to new fires,

Old fires to ashes, and ashes to the earth

Which is already flesh, fur and faeces,

Bone of man and beast, cornstalk and leaf.

Houses live and die: there is a time for building

And a time for living and for generation

And a time for the wind to break the loosened pane

And to shake the wainscot where the field-mouse trots And to shake the tattered arras woven with a silent motto.

En lyckad kombination

 

Tiden går fort. Det är redan ett par år sedan jag gjorde den där korta utflykten till ett snöklätt och julaktigt Ljungby. Ljungby har mycket att erbjuda men framför allt det fina Ljungbergmuséet med den stora samlingen av Sven Ljungbergs verk. Väninnan och jag tillbringade en god stund bland målningarna och så blev det inköp av en alldeles speciell ABC-bok- ett samarbete mellan konstnären och författaren - Torgny Lindgren. Nu ligger boken på mitt läsbord och det är en sann njutning att bläddra genom sidorna, betrakta målningarna och de träffande verserna. Ett mycket lyckat samarbete- som sagt.

Världens mest citerade roman

 

Den gudomliga som Anna Karenina (1935)

En riktig och äkta gammaldags roman. En evig klassiker. Tolstojs Anna Karenina är mycket, för att uttrycka det hela enkelt. Den senaste svenska utgåvan är från 2007 och utgiven på Norstedts förlag. Jag är mycket glad att jag investerade i de nära 1000 sidorna. Min längtan efter ” riktig” romankonst är för tillfället mycket stor. Hade jag varit bibliotekarie skulle jag iordningställt en speciell klassikerhylla- men jag är väl gammalmodig och helt ute i dessa tider när det talas om bokurval medelst så kallad artificiell intelligens. Jag tar mig för pannan och suckar uppgivet. Vart är vi på väg? 

Från mina hyllor har jag också plockat fram Honoré de Balzacs ” Pappa Goriot” ( utgåvan är från Bonniers och daterad 1936) - översättningen är något ålderstigen ( det finns betydligt färskare varianter ). Senaste utgåva: Modernista 2018, översättare Gunilla Nordlund. Balzac är alltid Balzac. Trots allt.

Poseidons rike

 

Poseidon härskade över havet enligt grekisk mytologi - hur oändligt stort havet ( eller snarare haven) var visste nog inte grekerna på denna myternas tid. En bok om havens och handelsvägarnas historia väcker mitt intresse och det är en rejäl tegelsten på över 1000 sidor dessutom. Inget man läser i en handvändning. 

” The Boundless Sea” av David Abulafia har fått lysande omnämnanden och är flerfaldigt prisbelönad. 

Från Polynesien och vidare ut på de andra stora haven får man följa mänsklighetens historia. En så gott som oändlig odyssée som jag gärna ger mig ut på - i min soffhörna. Boken har getts ut på Penguin förlag.

En ” riktig” roman

 

François Mauriac . Romanförfattare och Nobelpristagare. ( Foto: Studio Harcourt. Wikimedia Commons).

Jag längtar efter att läsa en äkta gammaldags roman. En roman som visar upp författarens berättarkonst. Idag verkar just den konsten vara tämligen bortglömd och från flera av mina vänner hör jag samma önskan ” en äkta gammaldags roman, tack”. Mauriac, sa väninnan i Lyon - honom borde man läsa om. Jag letar i nätbokhandeln och blir besviken- de svenska översättningarna är tämligen gamla och biblioteken är ju som bekant duktiga på att gallra ut. Språkbokhandeln i Lund hade en hel del av Mauriac på hyllorna (för något år sedan , innan covideländet började härja) på originalspråket och jag handlade hem. 

Ur hyllan har jag plockat fram ett annat bevis på riktig berättarkonst - Eyvind Johnsons ” Hans nådes tid” ( från 1960). På första sidan kan man läsa: ” Bo på ett asplöv—- På ett asplöv kan ingen bo i trygghet. Ändå bor där små kryp som inte vet att deras land är ett asplöv.För dem är det en hemort, ett hemland i en värld, asplövsvärlden.”

Årets första bokbeställning är gjord-  ” Kaptajnen och Ann Barbara” av Ida Jessen. Jag är övertygad om att jag inte kommer att bli besviken. Ida Jessen kan det där med berättarkonst. 

Bokhandeln i Algiers

 

Edmond Charlot (1915-2004). Foto:Davidhuguenin på Wikimedia Commons .

Året var 1936. Edmond Charlot öppnade en bokhandel på 2 bis Rue Charras i Algiers. En bokhandel som skulle få stor betydelse. ” Les vraies richesses” var namnet och det blev en mötesplats för alla kulturintresserade. Idag är den här bokhandelns saga all men berättelsen om den och om eldsjälen Edmond Charlot kan man läsa om i ” A Bookshop in Algiers” av Kaouther Adini. ( den engelska översättningen kommer ut i maj på förlaget Serpent’s Tail). En riktig bokhandel är mer än en försäljningsplats för böcker och det framkommer säkert i berättelsen om ” de sanna rikedomarna”. 

En lockande nyutgåva

 

Köln 1945.

Den tyska författarinnan Irmgard Keun föddes i Berlin år 1905 och dog i Köln 1982. Ett rikt men svårt liv fick hon - hon visste allt om att leva i ” interesting times”. Under 1930-talet kom hon ut med ett antal mycket populära romaner men eftersom de hade udden riktat mot det samhälle som då växte upp blev hon tvungen att gå i exil. Kriget kom sedan emellan och efter 1945 var hon i princip en bortglömd författare. Tre av Keuns romaner har översatts till svenska ( nya utgåvor under 1980-talet) och nu kommer en engelsk nyutgåva av Irmgard Keuns sista roman ” Ferdinand, the Man with the Kind Heart”. Man skriver 1945 och Ferdinand har precis återkommit till ett utbombat Köln efter att ha suttit i ett fångläger. Nu driver han runt i en förödd stad, dricker konjak på diverse syltor och försöker hitta en mening med livet.

Den här boken känns som ett måste att läsa.

Porträttet

 

Under denna relativa isoleringens tid blir historieböckerna en del av räddningen. Framför allt Politikens Danmarks Historie i hela 14 band. Jo, där finns åtskilligt att fördjupa sig i. Just nu är det band fem som fått titeln ” De første Oldenborgere”. Det börjar med Christian 1. som syns på porträttet ovan. Originalporträttet är sedan länge försvunnet men tack och lov finns kopior - en av dem hänger nu på Frederiksborgs slott. Ursprunget var en altartavla och den målades efter Christians död- därav drottning Dorotheas klädsel med det vita sorglinet som döljer ansiktsdragen. Christian ser väldigt ” ännaklämd” ut för att använda ett passande skånskt uttryck. En slösaktig kung var han och otur fick han i Stockholm år 1471. En väntad seger förbyttes raskt till nederlag när Kristian träffades av en kula i käken och tvingades lämna slagfältet. Om drottning Dorothea läser jag att hon var mycket ekonomisk ( i motsats till sin make) och begiven på rättsliga strider - ibland in absurdum ( en medeltida rättshaverist) och populär var hon inte. ” Charmerende virkede hon ikke. Den lübske foged på Skanör skrev engang hjem: ” Dronningen er i Malmö. Jeg håber, hun ikke kommer naermere. Det var oroliga tider och striderna om makten kom att bli många och blodiga. Segrarna skrev sedan historien och just därför är det viktigt att läsa med olika ögon på skeendena. 

Under eken

 Nu blir det höst, säger pyramideken.

Bland förra årets böcker hittade jag James Canton’s kärleksförklaring till eken ” The Oak Papers” som började med betraktandet av den mäktiga och uråldriga ” Honywood Oak” som finns i södra England (Essex). Nära ett tusen år gammal är eken och tanken svindlar. Tänk om träd kunde tala. James Canton har följt the Honywood Oak genom årstiderna och i boken kan man läsa inte bara om trädet i sig utan också om hela ekosystemet runt omkring- fåglar, insekter... och så alla myter och historier. Nog verkar detta vara en mycket fin blandning. I väntan på läsning kan jag studera min pyramidek som väntar på våren och på att få fälla de återstående torra löven. 

Själamässa över en förlorad stad

 

Månskensnatt vid Bosporen. Konstnär: Ivan Aivazovsky. Källa: Wikimedia Commons.

I december/januarinumret av Lire-Magazine Littéraire läser jag om Asli Erdogans nyligen utkomna bok ” Requiem pour une ville perdue”- en elegi i tolv kapitel och skriven med saknad och på ett vackert och mycket poetiskt språk. Författarinnan lever idag i exil i Tyskland. Barndom och nutid blandas till en skir väv av ord. ”Personne ne parle. Personne n’a peur. Personne n’espère. Une á une les étoiles s’éteignent et pleuvent comme une pluie sur les yeux qui ne voient plus.”

Staden är Istanbul.

Jag hoppas som vanligt på en svensk översättning.

Sibiriens glömda pianon

 

Tavlan är målad av Sergei Vinogradov ( lån från Wikimedia Commons)

Förra årets bästa böcker. Listorna är många och ofta omfattande - det tar sin lilla tid att gå igenom och framför allt att sovra. Jag vill bort från det förutsägbara, det som följer strömmen. En bok som har ett mycket originellt och speciellt tema är Sophy Roberts ” The Lost Pianos of Siberia” - en resa i tid och rum genom Sibiriens karga natur och tragiska historia. En resa som förs framåt genom pianon. Sophy Roberts måste ha lagt ner ett oerhört arbete på att lokalisera och hitta alla dess ofta bortglömda musikinstrument. Boken är fylld av berättelser och människoöden. En odyssée in i ett stort kapitel av Rysslands historia. Jag hoppas kunna skaffa den här boken snarast möjligt ( den har redan hunnit översättas till tyska)- kanske kommer en svensk översättning? Hoppas kan man.

På väg till Sibirien

 

Vy över staden Krasnojarsk. 

Förutom att redogöra för de ” viktigaste böckerna år 2020” blickar även Lire- Magazine Littéraire in i framtiden. En av de kommande utgivningarna är Andrei Makines ” L’ami arménien” och jag har läst ett utdrag ur boken. Sedan år 2016 är Makine medlem av den franska akademien och flera av hans böcker har blivit översatta till svenska. Makine har en ovanlig bakgrund- född i Krasnojarsk i Sibirien, uppväxt i Penza och kom sedan till Frankrike i trettioårsåldern. Han sökte politisk asyl och stannade kvar. Att skriva på ett språk som inte är ens modersmål torde vara en utmaning men Makine lyckades över förväntan och slog igenom med ” Det franska testamentet” (1995 och svensk översättning 1997).

Nu kommer ytterligare en roman och den är självbiografisk.( om helt eller bara delvis låter jag vara osagt).  Om några dagar ligger boken på bokhandelsdiskarna ( fast kan väl inte inhandlas rent fysiskt än på ett tag). Hur som helst- min nyfikenhet är väckt och när väl biblioteket slår upp sina portar igen ska jag låna hem det som finns tillgängligt av Makine.( Allt har tack och lov inte blivit utgallrat).