tisdag 12 april 2016

Six feet under i Connemara


Det är ett farligt oväsen under jord på den där kyrkogården någonstans i Connemara. De döda skvallrar och pladdrar och de håller ständigt utkik efter nyanlända- till riket under jord då. Man vill veta vad som händer däruppe och så kan man, som den nyligen begravna Catriona Paudeen, reta upp sig till oanade höjder.

Cré na Cille är Máirtín Ó Cadhains (1906-1970) mest kända roman och han skrev så gott som uteslutande på sitt modersmål, iriska. Cré na Cille (The Dirty Dust) kom ut redan år 1949 men det är först nu som den blivit översatt till ett mera gångbart språk, engelska. Jag hyser stor beundran för översättaren, Alan Titley, för han kan sannerligen inte ha haft något lätt arbete.

Alla personerna som talar i boken är döda och visserligen ligger de där i sina gravar men tro inte att de håller sig tysta. Nära nog hela romanen består av dialoger och monologer i en aldrig sinande ström. Det tar ett tag innan man lär sig vem som är vem och vem som säger vad. Tidpunkten är början av 1940-talet och prat var det man roade sig med (ingen TV då inte och i Connemara hade man väl knappast radioapparater heller).


Föga förvånande visar det sig att människor är sig lika överallt och  det är mestadels trivialiteter som avhandlas där under jorden- man skulle kunna tro att en man som t ex "The Master" (skolläraren) kunde ha ett och annat lite mera "kulturellt" att bidra med men han fastnar i hatet mot sin efterlämnade änka som nyligen har gift om sig med brevbäraren. Det finns ingen hejd på hans ilskna utgjutelser över detta.

- I hope he lies and never rises! I hope he gets the thirty-seven diseases of the Ark! I hope all his tubes get glutted and his bunghole stuffed! That he gets a clubfoot and a twisted gut! The Ulster flies! The yellow bellies! The plague of Lazarus! Job's jitters! Swine snots! Lock arse! Drippy disease, flatulent farts, wobbly warbles, wriggly wireworm, slanty eyes, annd the shitty scutters!---- (s. 150)

 Likadant är det med huvudpersonen Catriona Paudeen- värre skräcktant får man leta efter. Så här inleds boken (det är Catrionas röst som hörs)

Don't know if I am in the Pound grave, or the Fifteen Shilling grave? Fuck them anyway if they plonked me in the Ten Shilling plot after all the warnings I gave them. The morning I died I calls Patrick in from the kitchen, "I'm begging you Patrick, I'm begging you, put me in the Pound grave, the Pound grave! I know some of us are buried in the Ten shilling grave, but all the same....."

Det är en kakafoni av röster som hörs på sidorna och jag tycker synd om den stackars franske stridspiloten (nedskjuten utanför Galway) som inte förstår mycket av det som sägs men som ändå kommer in i samtalen på sitt hemlands språk.

Det hela är indelat i tio kapitel och i varje del inleds med en kort introduktion av "The Trumpet of the Graveyard" och han uttrycker sig på mycket vacker prosa-

"Aboveground everything is bedecked in the garments of everlasting youth.---- The golden tresses of the rainbow have been clipped by the nip of the east wind.--- och så vidare.

 i kontrast till svordomarna som kryddar många sidor i riklig mängd. (Catriona är särdeles duktig på att använda så kallat profant språk). . Cré na Cille är en kryddstark anrättning och man bör avnjuta den i långsam takt. Lättläst är det förvisso inte och själv tänker jag läsa om å det snaraste- både för att se om jag missat något och för att jag verkligen tyckte om den här mycket speciella romanen. Någon svensk översättning ska man nog inte hoppas på.

2 kommentarer:

Mrs Calloway sa...

precis en sådan bok som skulle tilltala mig! nej, någon svensk översättning blir det knappast.

Ingrid sa...

Mrs C: En mycket annorlunda roman och väldigt underhållande. Jag tror att man får vara tacksam att den åtminstone finns att läsa på engelska.