måndag 18 april 2016

Donna Leon's Venedig och lite till

(lånat foto)


"Sporcaccione!" (det betyder ungefär "ditt snuskiga svin" på italienska och Donna Leon var inte sen att öppna sitt fönster och skrika just detta ner på gatan åt en man som hade fräckheten att slänga sina snyggt förpackade sopor rakt ner i kanalen. Så följer en beskrivning på hur skräpigt Italien är på många platser med sopor lite varstans och Venedigs kanaler ska man akta sig för att ramla ner i.

Det där med att skrika ut från fönster väcker minnen från min barndom- på den tiden fanns det gott om tanter som var hemma om dagarna och de höll minsann utkik så att allt gick rätt till på gårdar och gator- ve den unge som inte bar sig ordentligt åt. Om man vågade beklaga sig för sina föräldrar (på kvällen) blev första frågan direkt "Ja, och vad hade du hittat på eftersom tanten skrek?" Ordet "kränkt" fanns knappt ens i marginalen. Det kallades väl för att lära sig att veta hut.  Jag saknar den där "tant-tiden" - men åter till Donna Leon.

Bokens längsta kapitel handlar om Saudiarabien och det doftar starkt av vitriol.

"It's been twenty-five years since I worked there, but I still am not to be trusted on the subject of Saudi Arabia. --- During the First Gulf War I found myself saying that I wished the navigators on the U.S. bombers would get their flight path wrong by a few miserable degrees and end up laying a line of big ones straight up the main highway, right into the living room of the Royal Palace in Riyadh."

Donna Leon hade ont om pengar och accepterade en plats som lärare i engelska vid universitetet i Riyadh. Hon insåg mycket väl att Riyadh inte var Europa (eller för den delen USA) men inte i sin vildaste fantasi kunde hon ana vad livet där skulle erbjuda henne. Hon skriver om kvinnoförtrycket och om byråkratin. På bussarna tvingades kvinnor in i speciella och mycket obekväma "bås" för att göra dem osynliga för männens blickar. De där båsen var naturligtvis de sämsta platserna ombord och utan luftkonditionering (Saudiarabien är som bekant en ökenstat och det blir rätt varmt där).
När så Donna Leon blir ombedd av universitetets dekanus att ikläda sig heltäckande slöja blir det för mycket för henne. Jag citerar:

"Doctor", I began with a smile almost as oily as his own, " I know your degree is in American studies." I paused to allow him to smile modestly. "That being the case, I'm sure you're familiar with the e.e. cummings poem "i sing of Olaf glad and big". He smiled to suggest not familiarity, but intimacy, with that poem, though I rather suspect the slick doctor seldom read much American literature more demanding than Playboy and Hustler.

Taking his next smile as a permission to continue, I said, "And so I fear I have no choice but to recall to you the final line in stanza four" He looked up brightly and I went on, "Where he writes, "There is some shit I will not eat." I paused, but he did not indicate, neither in gesture nor in word, any familiarity with the text." Good day, Doctor, " I said and left.


Donna Leon avhandlar också ( jag ger bara några exempel för boken har många kapitel) överviktiga amerikaner, diverse djur (bland annat en höna vid namn Gladys), musik, turister (hon gillar dem inte) och så får man tips om hur man ska skriva en kriminalroman.

2 kommentarer:

♥ Hanneles bibliotek sa...

varierande läsning

Ingrid sa...

Hannele: Leon är mycket rak i sin kommunikation.