Vägen till Edmund Gosse

Den brittiske poeten, författaren och litteraturkritikern Edmund Gosse (1849-1928) här porträtterad som barn tillsammans med sin far,

Edmund Gosse är kanske mest känd som litteraturkritiker (och som överhusets bibliotekarie) men han skrev också många vackra dikter. En av dem hittade jag delar av i K.G. Ossiannilssons självbiografi "O gamla klang och jubeltid" från 1945. Om Ossiannilsson ska jag inte orda så mycket - biografin beskriver en självcentrerad och ganska narcissistisk man som inte gör mig särskilt sympatiskt inställd ( Under en USA-resa  drar sig författaren till exempel inte för att ockupera hotellvåningens enda badrum (och toalett) för att varje morgon ta sitt "nödvändiga" morgonbad. Att det finns gäster som är kissnödiga struntar han högaktningsfullt i. - Ombord på ett tåg får han för sig att han måste pollettera sitt bagage precis innan avgången och så får konduktören ha besvär och stress med detta plus att tåget blir försenat. Bara några exempel- listan kan göras längre).

Här så de sista verserna i Edmund Gosse's långa och vackra dikt till liv och död.

I do not hunger for a well-stored mind,
I only wish to live my life, and find
My heart in unison with all mankind.

My life is like the single dewy star
That trembles on the horizon's primrose-bar,--
A microcosm where all things living are.

And if, among the noiseless grasses, Death
Should come behind and take away my breath,
I should not rise as one who sorroweth,

For I should pass, but all the world would be
Full of desire and young delight and glee,
And why should men be sad through loss of me?

The light is dying; in the silver-blue
The young moon shines from her bright window through:
The mowers all are gone, and I go too.                             

Dikten i sin helhet kan man hitta här.