November månads Lire har temat ”feel-good” och sidorna fylls av lättsamheter. Inte riktigt ” my cup of tea” så jag hoppar gärna över det mesta som faller i den kategorin. Dock läser jag med intresse de intervjuer som gjorts med ett tiotal författare i ämnet och gillar speciellt den utläggning som görs av Solange Bied-Charreton. ” Je suis assez peu fan du concept de ’feel good’ concernant la littérature. Au contraire, j’aime que les auteurs me bousculent, m’éblouissent. Partant de lá, rien ne me réconforte plus que la Correspondence de Flaubert....” ( Bied-Charreton känner sig bäst till mods när hon läser Flauberts brevväxlingar). Efter att ha bläddrat förbi och hoppat över de valda delarna av tidskriften hamnar jag i raka motsatsen till ’feel-good’, nämligen i Silivrifängelset i Turkiet. Det är ett gigantiskt komplex med plats för många och efter försöket till statskupp 2016 har trängseln därinne blivit större. En av de många som fängslats och låsts in är författaren Ahmet Altan och han är ådömd ett livstidsstraff på mycket luddiga grunder - men hans röst kan regimen inte tysta och från bakom dessa murar kommer en sorgligt trotsig bok ” Jag kommer aldrig att få se världen igen”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar