Veckans magasinsfynd

Vy från det gamla Asjchabad

Idag är han en i det närmaste bortglömd författare, Jascha Golowanjuk (1905-1974) men för inte så länge sedan fyllde hans böcker bibliotekens hyllor. Nu finns inte mycket kvar av alla hans alster trots att Golowanjuk var en synnerligen produktiv skribent. Om Jascha Golowanjuk vet jag bara att han kom till Danmark från Ryssland år 1919, blev dansk medborgare och sedan flyttade han vidare till Sverige och började en lite brokig karriär. Den litterära debuten kom år 1937 med den självbiografiska ” Min gyllene väg från Samarkand” och redan nästa år kom romanen ” Paraplymakarens son”, första delen i en trilogi. ”Paraplymakarens son” fanns kvar på ett av kommunens biblioteksmagasin och den har jag läst. En stor del av handlingen utspelar sig i den judiska stadsdelen i Odessa och det är ingen tjusande idyll som den lille Josef växer upp i. Trots att han är ett lyckobarn ( född den sjunde dagen i den sjunde månaden av en sjuttonårig mor) tvingas han utstå svält, fattigdom, hugg och slag. Fadern,Roman, är en mardrömsaktig förälder som plågar allt och alla - ofta får knutpiskan tala. Trösten för Josef är farmor Miriam som månar om honom och berättar sagor i nätternas mörker. Porträttet av Miriam är otroligt vackert tecknat och med stor kärlek. Från Odessa ( familjen blir förvisad) går färden till Asjchabad i nuvarande Turkmenistan och Josef kommer också att hamna i Moskva - en lång och ensam färd företagen av en elvaåring. ” Paraplymakarens son” är en mycket välskriven skildring av en svår barndom men det finns ett strålande och hoppfullt ljus i berättelsen.
” Nu väntade Miriam på sin vår, som kanske skulle bli hennes sista, men att hon skulle få uppleva den, det visste hon. En vår och kanske en sommar- och kanske flera år ännu. Hon lyfte sin blick och viskade: - Du stränge rättfärdige Gud- gör mina sista dagar ljusa- Och solen tittade just fram bakom de vita, lätta skyarna, och vinden slutade ett ögonblick att blåsa, men när den kom igen, märkte Miriam hur skönt det doftade vår från jorden, träden, vattnet och luften. Bänken som hon satt på var så lik gamla Miriam: gammal, grå, sprucken och vacklande i alla leder, nött av tiden och illa hanterad av kärlekslösa människor.”