Bertha Wegmann

Bertha Wegmann (1847-1926). Foto: Georg E. Hansen

Bertha Wegmanns specialitet var porträttmåleri och hon var både berömd och erkänd under sin levnad men tiden efteråt var inte vänlig mot henne och så hamnade hon i den så kallade glömmeboken. På senare år har dock hennes verk samlats ihop till utställningar i både Sverige och Danmark. Trots att Bertha Wegmann var en begåvad konstnär kunde hon inte beredas plats på Konstakademien i Köpenhamn. ”Fel” kön. Hennes far bekostade i stället studier utomlands.

Jag har fastnat för detta solskimrande porträtt av en kvinna som hanterar nål och tråd invid ett fönster.  Bordet är vackert dukat, solen väller in och hela rummet har en nästan magisk prägel. Rofylld sitter kvinnan där med sitt hantverk. En bild av en svunnen tid.

Årets böcker:2

Ytterligare en ”Spectator-utvald” bok har hamnat på min önskelista. Den här gången skriver Volker Weidermann om den Bayerska rådsrepubliken som utropades i november år 1918. Bakom detta revolutionerande, omstörtande utrop stod Kurt Eisner - en socialistisk politiker som hade stora drömmar om Tysklands framtid. I skaran av hoppfulla intellektuella fanns flera författare och andra kulturpersonligheter men experimentet var dömt att misslyckas och Eisner föll för en mördares kula bara några månader senare.

I politik bör man nog hålla fötterna på jorden. Drömma får man göra på sin kammare- där drabbar utopierna ingen annan. Jag är säker på att Volker Weidermanns bok är mycket läsvärd.

Årets böcker

Wanda Landowska spelar cembalo i Lwów år 1937.

De senaste två numren av den engelska tidskriften ”The Spectator” bjuder på en mängd boktips. Recensenter skriver om ”årets böcker” och det är bara att tacka, sovra och ta emot. Jag låter mig gärna inspireras och jag har skrivit upp en rad titlar som jag är intresserad av. Först ut blir ”Chopin’s Piano: A Journey through Romanticism” av Paul Kildea. Det handlar så klart om Chopin men framför allt om hans pianino - det instrument han komponerade på under sin tid på Mallorca med George Sand. Chopin hade det inte lätt på den där ön, som bekant, och det tröt dessutom med ett ordentligt piano. Det fick bli en ”abbrovink” i form av ett hemmasnickrat pianino och på detta föddes underbar musik. Paul Kildea skriver om Chopin och följer pianinots väg genom tiden för det har sin alldeles egen berättelse, intimt förknippad med Wanda Landowska som är den som räddade det undan förgängligheten. Landowska var en uppburen musiker och hon spelade framför allt på cembalo. Hon verkade på många platser i Europa men när Hitlers anhang invaderade Frankrike tvangs Landowska fly hals över huvud och kom så småningom till USA och där blev hon kvar efter kriget.

Den här boken känns som ett måste.

Edward Elgars resa till Brasilien

Edward Elgar (1857-1934) torde vara mest känd för ”Pomp and Circumstance” men han har lämnat efter sig så mycket mer i musikens värld. År 1923 var Elgar en trött och håglös man, han kände hur inspirationen hade lämnat honom och han sörjde sin älskade hustru Alice som nyligen avlidit. För att komma bort från allt bestämde sig Elgar för att bege sig till Brasilien. Om denna resa vet man inte mycket men den engelske författaren James Hamilton-Paterson har vågat sig på att fundera och fantisera ihop en fiktiv biografi om just denna tid i Elgars liv. Boken har kort och gott fått titeln ”Gerontius” - och namnet är hämtat från John Henry Newmans versepos ”The Dream of Gerontius” som också tonsatts - av Elgar. Newmans verk handlar om hur en gammal mans själ går från dödsbädden och upp till evighetens portar för att där stå till svars.

Hamilton-Paterson belönades med Whitbreadpriset för detta förstlingsverk år 1989 men jag har inte hittat någon svensk översättning. Jag har förstått att Hamilton-Paterson är en författare som håller sig undan offentligheten så gott det går (inga TV-soffor där).

Från romanens baksida hämtar jag följande text:” —- and in telling the story of that journey explores melancholy and the waning of creative genius; post-war disillusionment; and the way in which England treats its great artists”.

”Gerontius” är en bok med många sidospår men främst handlar den säkert om musikens odödlighet och det blir dags för mig att låna hem en del av Elgars odödligheter.

Vid Lagans strand

Vi möttes i Ljungby för att tillbringa en helg med nya vyer och intryck. Ingen av oss var bekanta med staden som kan nås med tåg (byte i Alvesta) och sedan buss. Målet var framför allt Ljungbergmuséet som ligger centralt och vackert invid Lagan men vi hann även med det lilla hembygdsmuséet med en salig blandning av hopsamlat material från flydda tider. Länge stod jag och betraktade fröken Sjölins salong med utsökt vackert möblemang komplett med ett dukat bord - kristallglas och kandelabrar.

Vi hittade ingen bokhandel men hem kom jag ändå - tungt lastad med diverse bokfynd. På Ljungbergmuséet fanns bland många mästerverk de så kallade ABC-tavlorna och de existerar också i bokform. Stig Ljungberg har målat och Torgny Lindgren har diktat - en oslagbar kombination.
Jag fastnade för många av verserna men stannade till lite extra framför målningen av en gyllene dörr. Jag citerar Torgny Lindgrens text:
”Ytterdörrar. Vi gick in. Vi gick ut.
Så växlade bostadsorten.
När resan sedan tar slut
står vi vid den gyllne porten.”

Ljungbergmuséet kommer jag absolut att besöka igen. I muséets butik hittade jag ett antikvariskt exemplar av Ann-Margret Dahlquist Ljungbergs diktsamling ”Isöga” så nog var det en mycket lyckad visit.

På hotellrummet fanns en liten trave med lokal litteratur, ett bra sätt att ”sälja sin hembygd”. Jag föll direkt för Sölve Rydells ”Boken om Ljungby” som är både otroligt välskriven och lärorik - dessutom är boken fylld av fina foton från både gamla och nyare tider. Jag ger ett smakprov från inledningen som berättar om hur allt började en gång. Kapitlet har rubriken ”Ån”.
” Det är den här vägen de kommer. När isen smälter och vattnet sjunker undan är det floderna som leder dem in i landet. De följer strandkanten, har nära till fisk och dricksvatten och vet att de också kan hitta tillbaka om vintern skrämmer dem.”

Varje stad har sin historia men det finns många gemensamma nämnare. ”Boken om Ljungby” har så många bottnar och vinklar och den känns som en bit av allas vår historia.

Tellushuset, som överlevde den svåra branden år 1953. Fotot är lånad från Wikipedia.

Den glömda konsten

Gabriël Metsu: Brevskrivaren. ( Tavlan finns i National Gallery, Dublin)

Gabriël Metsu levde på 1600-talet och han levde kort och intensivt. Porträttet av brevskrivaren är en av Metsus mest kända målningar och nog väcker den vackra tavlan nostalgi för sådan rofylld kontemplation ser man sällan i vår tid med hets, stress och elektroniska apparater och anordningar som mer och mer tar över vår tillvaro. ”Aldrig mer” kunde vara en alternativ titel på bilden som jag tycker passar extra bra denna dag som nu ser ut att ha fått ett nytt epitet ”black friday”. Hu, jag ryser över denna gräsliga import från det stora landet i väster.

Metsu kom från Leiden, en stad som är fylld av poesi och där kulturen har blomstrat genom århundradena. Dit går mina tankar idag och jag tänker också att det börjar bli dags att skriva de dör julbreven - på papper och med reservoirpenna.

Dikt av Ferlin på en vägg i Leiden. Foto: Vysotsky. Wikimedia Commons.

Sofonisba Anguissola

Tre systrar spelar schack av Sofonisba Anguissola (1555).

Sofonisba Anguissola (1532-1625) var en italiensk konstnärinna som lyckades göra sitt namn och sina tavlor vida berömda. Renässansen var hennes tid och porträtt var hennes styrka. Det var inte alldeles enkelt för kvinnor att slå igenom i konstens värld under den här tidsperioden men Sofonisba hade både stor talang och uppbackning hemifrån. Hon kom att leva ett långt och innehållsrikt liv - ett tag var hon hovmålare hos Filip II av Spanien.

Donna Digiuseppe har skrivit en roman baserad på Sofonisba Anguissolas liv - ” Lady in Hermine the Story of a Woman Who Painted the Renaissance”. Den boken kommer ut mycket snart.

Dueller

Januari 1837. Duellen mellan Alexander Pushkin och Georges d’Anthès.

Historien är full av utkämpade dueller och litteraturen likaså. Många författare har bidragit till att sätta fokus på denna dödliga tuppfäktning och det finns hur mycket som helst att läsa om/i ämnet. På mitt läsbord ligger just nu Aleksandr Kuprins ”The Duel” ( Duellen i svensk översättning). En garnison någonstans i den ryska ödemarken är platsen för handlingen. När soldater är sysslolösa och uttråkade blir det farligt och spänningen ökar för var dag där ute i ingenstans. Så kommer den oundvikliga urladdningen och jag är säker på att allt slutar i tragedi - precis som för Pushkin.

Jag har skrivit upp två noveller på min läslista ( båda med titel ”Duellen”) av Joseph Conrad och Anton Tjechov. En roman blev det också, av Gore Vidal. ” Duellen: en roman från Washingtons tid”  (svensk översättning 1975). Den engelska originaltiteln är ”Burr” (1973) och det handlar så klart om den här mannen:

Aaron Burr var på sin tid en omstridd person- han deltog aktivt i det amerikanska frihetskriget och var ett tag vice-president under Jefferson. Sedan skar det sig och Burr blev anklagad för förräderi - han tvingades fly hemlandet. Duellen med Alexander Hamilton slutade mycket olyckligt för båda parter och än i dag ger den ekon i historieskrivningen. Jag är intresserad av att läsa Gore Vidals tankar kring det hela i fiktionaliserad form.

Mera franskt

För några månader sedan läste jag ”Her Father’s Daughter” av Marie Sizun, som det engelska förlaget Peirene Press har gett ut i översättning. Tyvärr har inte en enda av Sizuns böcker fått svensk språkdräkt men jag förvånas inte direkt. Översättningslitteratur är inte det som förlagen ( i allmänhet) satsar på. Själv kan jag tack och lov läsa ( om än med lite besvär ) på originalspråket och jag fortsätter därför med att gräva vidare i detta författarskap som jag finner mycket intressant. Marie Sizun debuterade vid 65 års ålder (2005) och har sedan fortsatt att vara flitig med pennan. Hon är också mycket konstnärlig och det är säkert ingen slump att hennes bokomslag är prydda av kända tavlor ur konstens historia. ”La femme de l’Allemand” visar upp ett verk av Egon Schiele.

Den senaste boken av Marie Sizun är en novellsamling och med Edward Hoppers ensamma dam på omslaget. Och - jag ser fram emot att läsa- så småningom.

Gömt och glömt

Konstantin Trutovskys målning ”Saknad” från 1887.

Bibliotekets magasin innehåller (trots många utrensningar) fortfarande en del fynd och överraskningar. Intryckt i en av hyllorna hittade jag en tunn, sliten och gammal volym med guldskrift på ryggen ”Herre och dräng” av Leo Tolstoj och med utgivningsår 1895. En sådan bok ska man handskas försiktigt med - och vördnadsfullt. Förlaget: Söderström & C:o förlagsaktiebolag, Helsingfors och det lever än ( i något omstuvad version men dock). Det grundades 1891 och gav ut böcker på både finska och svenska.

”Herre och dräng” är en lång novell (95 sidor) och det är en både sedelärande och otäckt tragisk historia om mänskligt övermod och dårskap men också om styrka och om försoning. Allt med den rasande ryska vintern som bakgrund och en ödesdiger slädfärd i snöstorm. En odödlig pärla gömd inne i ett dunkelt magasin här - söder om landsvägen.

Det hälsobringande? vinterbadet

Jordantrappan i Vinterpalatset som den tedde sig i slutet på 1800-talet.

I ” Från Bysans till Putin” av Per-Arne Bodin, läser jag om seden ” att bada i vaken”. Jag citerar ” Jordan är beteckningen för de vakar som tas upp på de ryska floderna tretton dagar efter jul, då Kristi dop firas enligt den ortodoxa traditionen.” Kyrkan nyttjar dock den julianska kalendern vilket bestämmer datumet till den 19 januari.

Jordanporten i Vinterpalatset leder rakt ut till den så kallade Jordanporten och vidare ut på Nevas is. Det var här det största firandet ägde rum och för männen (inklusive tsaren) gällde det att inte visa sig veka- barhuvad skulle man vara. ( Tsar Nikolaus I strök med på kuppen av den svåra förkylning han ådrog sig vid ”vakceremonien” år 1856). Paraderande soldater stod på isen utan sina ytterplagg. Efter ceremonierna tog sig många ett dopp i den uthuggna vaken.

Boris Kustodievs målning ”Vinter. Vattenvigning på dopdagen” visar ceremonien i all sin storslagna prakt. (1921).

Två boktips noterar jag efter avslutad läsning - Anton Tjechovs novell ”Konst”och Andrej Kurkovs roman ”Presidentens sista kärlek” - i båda dessa berättelser får man ta del av vattenvigning och vinterbad - med olika fokus.

Och - detta är bara en mycket summarisk återgivning av Per-Arne Bodins essä ”Att bada i vaken”. Ämnet är rikt och mångfacetterat.

A riddle wrapped in a mystery inside an enigma

Orden i rubriken har gått till historien och de yttrades av Winston Churchill i oktober år 1939. Ryssland förblir en gåta men för att försöka skingra dunklen har jag lånat hem Per-Arne Bodins ”Från Bysans till Putin” (Norma förlag, 2016).

Målningen ovan är gjord av den ryska konstnärinnan Serafima Blonskaja (1870-1947) och den är  från år 1900. ”Flickor. Palmsöndagen”. Palmsöndagen är en mycket viktig helgdag i den ryska kulturen och det är en barnens fest. Blonskaja valde flickskolan i Smolnyj som centrum för firandet, ”Smolny Institute for noble maidens”, i engelsk översättning - och tavlan har en sällsam lyskraft. Vad hände med de unga adelsfröknarna när bolsjevikerna intog den ryska scenen? Här är de i blomman av sin ungdom och framtiden är evig och med blomsterströdda stigar. Kanske är det så de tänker där de står med sina tända vaxljus och gröna videkvistar.

Danslektion för adelsfröknarna i Smolnyj. En annan värld, en annan tid. Foto: Karl Bulla.

Jag fortsätter läsningen av Per-Arne Bodins bok.

När regnet kom

Myrna Loy och George Brent i filmen ”The Rains Came”, baserad på Louis Bromfields roman med samma titel.

”När regnet kom” blev en bästsäljare på sin tid och det dröjde inte länge innan filmatiseringen kom med de kända skådespelarna från Hollywood. Jag tror inte att filmen gjorde boken rättvisa - det kan inte vara alldeles enkelt att komprimera en tegelsten ( över 700 sidor) och få in alla nyanser och väl tecknade personporträtt. Visst handlar det om så kallad underhållningslitteratur men Louis Bromfields berättelse innehåller mycket mer än då. Jag ser vissa likheter med Paul Scotts ”The Jewel in the Crown” och i båda dessa epos handlar det om ”the Raj”, det brittiska herraväldet och likaså handlar det om upplösningen och det begynnande sönderfallet av detta maktfullkomliga styre. I ”När regnet kom” är det trettiotalets Indien som skildras genom den fiktiva staten Ranchipur och man möter en blandning av udda existenser - de båda ogifta äldre lärarinnorna som kamperar ihop, missionärsfamiljen som blivit utökad med en ytterst speciell dam ”faster Phoebe” ( som vid 80 års ålder fått nog av sitt hemland USA och tagit sitt pick och pack till Indien), överklasskvinnan Edwina som letar efter en plats i tillvaron och så Ransome, huvudpersonen, en man utan mål och mening. Det är en osedvanligt het sommar och alla väntar på regnen och de kommer- med enorm styrka. Allt rasar i princip ihop och katastrofen är ett faktum. Det är nu romanen utvecklas till att bli mer än en vanlig kärleksskildring - varje människa i Ranchipur kommer att prövas hårt och många mister livet. Pest, kolera och tyfus, jordbävningar, översvämningar - Indien är inte alls romantiskt.

Det finns flera svenska utgåvor av Bromfields roman men de är alla av äldre datum och vill man läsa blir det antikvariat eller biblioteksmagasin som får vara behjälpliga. Jag tyckte mycket om den hör romanen trots att den må vara något ”dated”.
” Nu hävde en annan schakal upp sitt tjut, därefter ännu en, och så sjönk mörkret över jorden, snabbt som ett förhänge faller, och bland de drivande svarta molnen blickade stjärnorna fram, gnistrande i den nytvagna luften som maharanis diamanter. Nere vid porten under fikonträdet snuddade mörkret ut de svarta silhuetterna av Johannes Döparen och hans båda vänner, men musiken från flöjten och trummorna fortsatte i den heta, fuktiga, stilla natten”.

( Bokens slutord. Översättningen är gjord av Gösta Olzon.)

Ett bevarat ögonblick

Tre författare möttes i Hyères en sommardag för över hundra år sedan. Från vänster Paul Bourget, Edith Wharton och Joseph Conrad. Promenadkäpparna hade de med sig och jag förmodar att solen strålade från en molnfri himmel - Medelhavet glittrade blått, säkert. Jag hoppas att de tillbringade en minnesrik och upplyftande dag tillsammans. Det var den 2 augusti år 1914 och om några timmar skulle tyska trupper marschera in i Belgien och det stora kriget sätta igång på allvar. Det krig som man sedan trodde skulle sätta stopp för alla andra krig. Men- människan är ett dumt djur och krigen rasar än.

Författarna på bilden blev odödliga - den längst till höger förmodligen mest så.

Hyères ligger vid Medelhavet och i regionen Provence-Alpes-Côte d’Azur. Edith Wharton kom att tillbringa många somrar här.

Castel Saint-Claire. Edith Whartons hem i Hyères. ( Fotot är lånat från Wikimedia Commons).

Into the dream

På Glyptoteket i Köpenhamn visas nu ( och fram till mitten av januari) en utställning med valda verk av den franske konstnären Odilon Redon. Så småningom ska jag bege mig över Sundet för att beskåda de fantastiska målningarna och under tiden får jag nöja mig med att läsa abbé Mugniers dagboksanteckningar. I januari 1892 är han hos Huysmans på middag, en middag där han förevisas Huysmans stora konstsamling. Här hänger både Redons och Gustave Moreaus tavlor på väggarna och abbé Mugnier tycker att Redons fantasier lutar lite väl mycket åt det mardrömslika för vad ska  den där bilden av kvinnan framför den grinande cyklopen betyda? Och Moreau... abbé Mugnier vet inte vad han ska tycka om Salomes dans vid Johannes döparens avhuggna huvud.

Ormen slingrar sig och blodet droppar på golvet. Salome dansar extatiskt med sin slöja och Herodes sitter som en stenstod på sin tron. Ett symboliskt och mystiskt mästerverk av Gustave Moreau.

Nyfiken på: Rafael Sánchez Ferlosio

Det finns inte särskilt många svenska översättningar av den här spanske författaren som slog igenom rejält med romanen ”El Jarama” ( i engelsk översättning ”The River”) år 1955. Jarama är en flod med en blodig historia - under det spanska inbördeskriget rasade ett månadslångt slag vid dess strömmar, ett slag där ingen segrade och där tusentals människor miste livet. I Sánchez Ferlosios bok har det gått tjugo år och floden har nu blivit ett populärt utflyktsmål för människor som vill fly undan hettan i Madrid. ”The River” beskriver en dag i augusti som den ter sig för olika personer och olika grupperingar som alla sökt sig till svalkan vid Jarama.

Den engelska översättningen är gjord av Margaret Jull Costa - en av de allra främsta inom sitt gebit.

Jarama ( lånat foto). 

Lunch med Céline

Attentatet i Lissabon den 1 februari 1908. Drottning Amélie försöker skydda sin son. I attentatet mördades hennes man kung Carlos I och kronprinsen Luis Felipe.

Abbé Mugniers dagbok bjuder sannerligen på otaliga inblickar i franskt kulturliv. Den gode abbén verkar ha umgåtts med ”alla” och han antecknade flitigt om sina upplevelser. I januari år 1933 var abbé Mugnier på lunch hos familjen Descaves med Céline, Célines mor och konstnären Vlaminck. Céline var på sitt bästa humör och han talade ivrigt och mycket - rummet blev som ett enda stort fyrverkeri, skriver abbén och fortsätter ” Céline skonade inte mina stackars känsliga prästöron och hans språk var kryddat med diverse profaniteter. Han hade varit i Berlin och han berättade att de flesta tyskar är anarkister. De är rädda för kommunismen och den rädslan kommer att skydda oss från krig. Han hade också varit i Breslau, en kolgruvestad som han målade en förfärlig bild av. Vlaminck höll låda han också och förklarade att ” det finns inga konstnärer längre - vare sig i Frankrike eller i Tyskland ( inte i Spanien heller) och om jag (Vlaminck) inte trodde mig vara konstnär skulle jag inte måla över huvud taget. Muséerna är mina bordeller, de roar mig men jag går aldrig upp för trappan och jag ligger inte med Delacroix eller någon annan”.

”När jag kom hem efter lunchen stod drottning Amélie och väntade på mig i porten. Vi samtalade en stund och hon berättade att hon snart skulle resa till Neapel.”

En kontrasternas dag för abbé Mugnier, onekligen.

Dagböcker från 1700-talet

Pastellmålning av Rosalba Carriera. Originalet finns i Toulouse på Fondation Bemberg. (Bilden hittas på Wikimedia Commons ).

Det är inte vilka dagböcker som helst som jag nu kan ta del av i diverse utdrag - Catriona Seth har sammanställt en antologi över de främsta kvinnliga dagboksskrivarna under 1700-talet och det är Frankrike som är i fokus. Det är en omfattande bok på cirka tusen sidor ( med tunt papper så inte så otymplig att hantera). Först ut bland skribenterna är den italienska konstnärinnan Rosalba Carriera och hon berättar om en hektisk tid i Paris år 1721. Carrieras specialitet var miniatyrer i pastell och det skulle visa sig vara ett lyckosamt val. Under den tiden var det populärt att snusa och snuset skulle ju förvaras någonstans - för de bättre bemedlade blev det vackert dekorerade snusdosor och Rosalba Carriera hade verkligen fullt upp. Dagboken är fylld av anteckningar om beställningar och många möten med kungligheter. Den tredje januari till exempel är det Madame de Prie som ska avbildas. Damen i fråga var mätress till Ludvig XV:s regent Louis Henri av Bourbon. Rosalba Carriera lyckades försörja hela sin familj (systrar och mor bland andra) på sitt måleri och hon anlitades även av andra hov. August den starke var en flitig beställare och Carriera vistades också vid det Österrikiska hovet.

Catriona Seths bok kan man bara läsa styckevis - fotnötterna är många och är man nyfiken (vilket jag är) tar läsandet sin lilla tid, men vad gör det när man kan bege sig ut på en tidsresa till ett mycket dynamiskt sekel.

Året var 1932

Nobelpriset i Litteratur det året tilldelades John Galsworthy och det man ville premiera var det stora verket” Forsytesagan”. Priset kom i sista stund för året därpå gick Galsworthy ur tiden och så blev han ganska snabbt en bortglömd författare - det stora priset till trots. När  Tv-serien så ”dök upp” i mitten på 1960-talet väcktes ett nytt intresse för den prisbelönade författaren men jag har en känsla av att det mesta ändå stannade vid just berättelsen om familjen Forsyte.

Jag är nyfiken på en annan familjehistoria av Galsworthy ” The Freelands” (1915) - i svensk översättning 1921 (Familjen Freeland). Boken finns att läsa i Gutenbergprojektet men en del bibliotek har den säkert i sina magasinerade gömmor. Det kan kanske vara dags för den här romanen att komma ut och lufta sig lite. Upp på min ”vill läsa-lista” kommer den i alla fall.

Konsten, kärleken och döden

Det är tre huvudteman i Charles Morgans (1894-1958) roman om Lord Sparkenbroke- en bok som jag alldeles nyligen har införskaffat. Långsam läsning väntar för det är en tämligen omfångsrik berättelse. Charles Morgan var en gång en mycket läst författare och åtskilliga av hans böcker finns i svensk översättning så även Sparkenbroke. Trettio- och fyrtiotalet var Morgans storhetstid och han producerade inte bara romaner utan även skådespel och litteraturkritik. Idag är Morgan en bortglömd författare i Sverige men i Frankrike har man gett ut en del av hans verk på nytt.
Sparkenbroke hörde till en av de böcker som fanns på Hélène Berrs litteraturlista från Sorbonne.

Den här franska utgåvan av Sparkenbroke är från 2004.

Från magasinet i den stora staden

Louis Bromfield (1896-1956) idag en bortglömd författare. Åtminstone i Sverige.

Från ett av Malmö stadsbiblioteks magasin skickades  ”När regnet kom” av Louis Bromfield. Jag kunde hämta ut den omfångsrika romanen på hembiblioteket alldeles nyligen. Det där med fjärrlån är synnerligen praktiskt. Gamla böcker berättar en historia - pärmarna, de första sidorna, ”lånelappen” på bakpärmens insida....” När regnet kom” är från 1940 och den har varit flitigt lånad för på sin tid var detta en stor bästsäljare. Lite tilltufsad är den därför och det finns en del revor och fläckar på sidorna. Nog har boken patina!
Översättningen är gjord av Gösta Olzon och om han var flitig i sitt yrke- mest blev det översättningar från engelska men tyska, franska, norska och danska ingick också i repertoaren.

Av de över sju hundra sidorna i romanen har jag redan slukat ( för  sluka är det rätta ordet) väl över två hundra. Persongalleriet är rikt och handlingen (som tilldrar sig i Indien) flyttar sig framåt i alldeles lagom takt - dessutom får man en intressant historisk tillbakablick på en tid som var fylld av spänningar och enorma motsatser. Man måste stanna upp och reflektera och det är bäst att läsa en hel del mellan raderna också. Den här romanen skrevs under en annan tid och under förhållanden skilda från våra av idag och jag tycker verkligen om den där dubbla uppmärksamheten som läsaren mer eller mindre avkrävs.

I Tyskland (och i Frankrike) har man tryckt upp nya utgåvor av en del av Bromfields böcker.

En lunch hos Colette

Ungdomsporträtt av Colette (1890).

1 juli 1922
” Var hos paret Jouvenel, det vill säga Henry de Jouvenel och Colette. En liten lägenhet på bottenvåningen med ett vardagsrum behängt med broderier och så en liten trevlig trädgård som badade i solsken med röda rosor och dito pelargonier. Maginot (krigsministern) kom sent och han gick med käpp ( han haltade) - han hade prinsessan Marthe Bibesco till bordet. Maten var riklig och dryckerna likaså. Colette hade Maginot på sin ena sida - på den andra satt Patipati, hennes hund. Colette älskar väldoftande blommor som citronmeliss, rosengeranier, reseda... Hon berättade om de cinerarior hon sett i Algeriet och de violetta vibrationer som de fyllde luften med. Herr de Jouvenel bidrog inte till att muntra upp sällskapet- han verkade tyngas av bekymmer. Colette är en stor beundrare av Francis Carco som hon anser vara en stor författare- men jag upptäckte något hårt i hennes ansiktsuttryck vilket gjorde mig illa berörd. ”

Utdrag från ”Journal de l’abbé de Mugnier” och i min mycket fria översättning.

Marthe Bibesco. Målning av Giovanni Boldini.

Skuggorna kring sjön

Jag tog mig friheten att översätta den engelska titeln på Guy de Pourtalès familjsaga från trakterna runt Génève - någon svensk utgåva av boken finns inte, mig veterligen, och den engelska översättningen är mycket svår att få tag på. Guy de Pourtalès (1881-1941) bodde en stor del av sitt liv i Schweiz men var egentligen av fransk härkomst och han deltog på Frankrikes sida i det Första Världskriget (ett krig där han höll på att stryka med, för övrigt). De Pourtalès är mest känd för sina biografier men hans roman ”La pêche miraculeuse” tilldelades Grand Prix du roman de l’Academie Francaise år 1937 och den gavs säkerligen ut i stora upplagor på sin tid. Huvudpersonen i romanen är musiker ( musik var ett ämne som de Pourtalès till fullo behärskade ) och handlingen tilldrar sig i Génève och dess närhet. ”A thoughtful, solid piece of work” skriver Kirkus review och jag har lyckats få tag på första delen av den omfångsrika berättelsen - på franska- så det kommer att bli långsam läsning.

”Shadows Around the Lake” fanns med på Hélène Berrs litteraturlista från Sorbonne. Jag kommer att läsa med andakt.

Läsinspiration från LIRE

Denna månads LIRE har funnit sin väg till mig, här söder om landsvägen och som vanligt finns det gott om artiklar och boktips att fördjupa sig i. Den skotske poeten Robin Robertson har kommit ut med en roman (hans första) - en berättelse om en sargad krigsveteran från det sista världskriget. Handlingen tilldrar sig i U.S.A. och blir, som jag har förstått det, ett ode till det stora landet i väster men skrivet på prosa ( som måste vara mycket poetisk). Poesi blir sällan översatt ( inte ens när den är utblandad med prosa) så vill man läsa får det bli på originalspråket. Förmodar jag.

Éric Dossert har letat upp över hundra kvinnliga skribenter/författare som idag är bortglömda. ”Cachées par la forêt” är definitivt en bok för mig och så småningom kommer den att hamna på mitt läsbord.

Anne Kerlans bok om Lin Zhao ( en kinesisk Jeanne d’Arc) vill jag gärna läsa. Lin Zhao blev ett av många offer för kulturrevolutionen. Lin Zhao hade modet att våga ha egna åsikter i en tid då det var säkrast att följa den stora strömmen - för detta blev hon fängslad, torterad, våldtagen och till slut avrättad. Anne Kerlan har skrivit Lin Zhaos historia.

Ljusets stad

Jag tänker stanna kvar i Paris och på mitt läsbord har jag också Rupert Christiansens bok om hur Paris kom att bli just ljusets stad. Allt tog sin början år 1853 och kejsar Napoleon (III) gav i uppdrag åt Georges-Eugène Haussmann att omskapa den franska huvudstaden. Trånga gränder och smutsiga slumkvarter skulle bort och ljuset skulle in. En ny stad kom att växa fram. Det tog över femton år att färdigställa denna radikala förnyelse och det var givetvis många människor som kom i kläm under den resans gång.

Omslagsbilden har tagits från en tavla av Gustave Caillebotte och ingen kan som han fånga in Paris själ.

”City of Light” ingår i en serie, ”The Landmark Library” som har ett flertal lockande titlar i sin utgivning och jag har fyllt på min önskelista rejält. Näst på tur blir kanske boken om ”Rites of Spring” av Gillian Moore eller ”The British Museum” av James Hamilton.

Året var 1885

Abbé Mugnier gör en dagboksanteckning den 22 maj: ” Victor Hugo är död”. Den 31 samma månad är begravningsförberedelserna i full gång och Mugnier tar en promenad ner till Champs-Élysées där han ser poetens katafalk, där den är placerad, rakt under triumfbågen. Människor kommer och går, gatuförsäljare prånglar ut kalla drycker och fotografier på den avlidne. Triumfbågen är svept i sorgflor. ” I allt detta sover han, den stackars gamle poeten, han som fick hela min ungdom att gå i drömmarnas tecken.” Vid Place de la Concorde har statyer försetts med sorgflor vilket får dem att se ut som sörjande änkor.
Dagen därpå assisterar abbé Mugnier vid jordfästningsakten och efteråt, bland de enorma människomassorna som kantar gator och boulevarder, gör han denna korta reflektion:” L’Histoire racontera ce poème vivant dont j’ai été le témoin.”
Ja, det måste ha känts som levande poesi att bevittna detta stora spektakel.
Abbé Mugnier är en god iakttagare och en lika god skribent. I senare anteckningar berättar han om
sina möten och diskussioner med bland andra författaren Joris-Karl Huysmans, men det återkommer jag till vid ett senare tillfälle.
Jag tänker också att det kan vara läge att ta fram bröderna Goncourts dagbok (delar av den finns i svensk översättning) och göra om inte en jämförelse ( för det skulle bli som mellan äpplen och päron)
 men väl som ett komplement. Abbé Mugniers dagbok sträcker sig dock många år längre fram i tiden.