Om att vara sjutton år och bo i ett "Russenghetto" skriver Alina Bronsky i boken "Scherbenpark" (Broken Glass Park i engelsk översättning). I skärvornas park "hänger" ungdomarna - röker, super, sniffar och hittar på djävulskap. Det är en grå och ödslig tillvaro- en öken i ett samhälle som inte borde se ut så.
-
Alexandra "Sasha" är sjutton år och hon bor mitt i allt detta- hon beskriver sin vardag som den var före och efter den stora katastrofen i hennes liv- hon talar om sina drömmar och sina förhoppningar- sin ilska och sina rädslor. Sasha kommer från Ryssland och hennes familj sökte sig till Tyskland för att kunna få en bättre tillvaro. Mamma Marina är allt för Sasha - och så händer det ofattbart hemska- inför ögonen på barnen (Sasha och två yngre syskon) mördas Marina och hennes nye man- av ex-maken Vadim.
-
Hur kan man som barn/ung överleva ett sådant trauma? Vi får följa Sasha på hennes väg mot vuxenlivet (som kommit alltför tidigt till denna brådmogna flicka). Sasha är besatt av två tankar- att ta livet av Vadim och att skriva en bok om mamma Marina. Det ska bli en bok om "en rödhårig kvinna utan hjärna- en kvinna som ännu hade levat om hon hade lyssnat på sin mycket kloka äldsta dotter" "Ich will Vadim töten und ich will ein Buch über meine Mutter schreiben."
-
Den här boken är mycket gripande - den är också fylld av svart humor. Jag förstår fullständigt varför den har blivit en bästsäljare både i Tyskland och I USA. Det är obegripligt för mig att "Scherbenpark" ännu inte blivit översatt till svenska.
