Fåglar i svensk poesi

Festmåltid för en nattskärra. Akvarell av Magnus von Wright.

På läsbordet finns just nu Sten Hidals ” Fåglar i svensk poesi”, en bok som ingående redogör för fåglarnas sällsamma värld - hos poeterna då. Det här är inget man sträckläser och anslaget är en aning akademiskt men jag vill stilla min nyfikenhet och plöjer långsamt vidare i texten. En extra bonus är så klart det detaljerade registret med litteraturlista. Jag kan konstatera att mängden fåglar i svensk poesi är stor. Tidskriften Lyrikvännen hade ett temanummer (4/2013) med titeln ” Fåglar i poesin” så nog finns det att läsa och utforska och en del fåglar har något alldeles extra my(s)tiskt och förtrollat över sig. Nattskärra, Morkulla, Kornknarr, Tornsvala ( som numera kallas tornseglare)... listan kan göras mycket lång. Jag väljer den första fågeln i raden och stannar till vid Karin Boyes dikt som heter just ” Nattskärran” . Första versen (av tre) lyder:

Halvvaken ruvar sommarnatten
stilla på drömmar, dem ingen vet.
Tjärnarnas blanka vatten
spegla en skymningshimmels
blanka oändlighet.
Stjärnorna vitare bli.
Fjärran, fjärran
nattskärran
sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi.
——-