Timisoara- vid Donau

Timisoara (Temesvár) var huvudstad i det gamla Banatet. Det är en vacker stad, säger Magris "och varje sten berättar om en månghundraårig och invecklad historia". Förr var staden hemsökt av febersjukdomar på grund av "dunsterna från de kråkrika sumpmarkerna". Staden är fylld av historia- här kämpade János Hunyadi mot turkarna - och österrikarna belägrade år 1848. Dessutom- nog så viktigt .... här föddes Tarzan! (Johnny Weismüller) år 1904.

I Timisoara finns både ungerska och serbiska minoriteter men det är också ett stort centrum för Rumäniens tyskspråkiga befolkning. Vid mitten av 1980-talet (när Magris skrev sin bok) "uppmuntrade den rumänska staten minoritetsspråken och specialiserade förlag gav ut både tidskrifter och ett stort antal böcker på ungerska, serbiska, slovakiska, ukrainska, jiddisch och andra språk." Men... det finns alltid ett men... denna "gratis lunch" fick betalas med en "kvävande politisk kontroll" och den som ansökte om visum för utvandring... ja han/hon fick inte publicera något somhelst. Dessutom var man tvungen att "underdånigt hylla" presidenten. (T ex Herta Müllers "Hjärtdjur" beskriver tillståndet).

Magris avslutar kapitlet med att berätta om att 1848 blev liktydigt med förvirring och villervalla i Banatet. "Än idag, när mormor Anka pekar på en byggnad i Bela Crkva och säger: "före revolutionen låg här...." menar hon före 1848.

En papegojvits (à la Magris)

(Det blir alltså ingen Bellmanhistoria). På fotot en papegoja som ser ut som om den kunde återge en del vitsar... I Bela Crkva, som ligger i Vojvodina och i det som räknas till södra Banatet bodde en gång en papegoja som kunde sjunga. När barnen i grannskapet bad den att sjunga något på tyska protesterade den på tyska med schwabisk accent men sedan gav den med sig och sjöng på ungerska ett stycke ur Csardasfurstinnan. "När den så blev ombedd att sjunga en gång till, uttryckte den än en gång sin ovilja på tyska men sjöng sedan det ungerska stycket en gång till. Men om man insisterade en tredje gång, blev papegojan tvärilsk och svarade på tyska "på den fras som med en förskönande omskrivning är känd som Götzcitatet, eftersom Goethes Götz von Berlichingen var den första berömda text där uttrycket "kyss mig i arslet" "upphöjdes" till litterär dignitet."

"Vor Ihro Kaiserlichen Majestät hab ich, wie immer, schuldigen Respekt. Er aber, sag's ihm, er kann mich im Arsche lecken!" zitiert von "Johann Wolfgang von Goethe" Götz von Berlichingen (eig. Gottfried von Berlichingen schwäb. Reichsritter, 1480 - 1562) Historien om papegojan taget från kapitlet "Gamla mormor Anka" (nr 4) , Donau, Claudio Magris

"Att tänka som flera folk" nu har vi kommit till Banatet

Vem var Robert Reiter / Reiter Robért eller Franz Liebhard? Ja, det visste jag inte när jag började läsa nästa kapitel i Magris "Donau"- ett Donau som nu har flutit in i det område som kallas för Banatet. I nätets uppslagsbok läser jag " Banatet är ett historiskt landskap i sydöstra Europa, i gränstrakten mellan Serbien, Ungern och Rumänien. Namnet banat kommer antagligen av den avariska furstetiteln ban."

På 80-talet när Magris skrev sin bok, bodde Reiter Robért i Timisoara i Rumänien och han hette då Franz Liebhart och skrev tämligen traditionell lyrik på tyska språket. Författaren i fråga hade bytt nationalitet, namn, språk och litterär stil. Tidigare var Reiter Robért en ungersk avantgardepoet- "en poet som deltagit i de mest polemiska experimentgrupperna".

"Detta tyska namn avslöjar dessutom författarens personlighet, en schwab från Banatet, som en gång i tiden lydde under Wien, därefter under Budapest och nu är en tynande minoritet i Rumänien. " När Reiter-Liebhart intervjuades sa han bland annat att han lärt sig tänka med flera folks mentalitet.

Banatet har en mycket blandad befolkning- och det har varit en plats för både möten och strider mellan det ottomanska imperiet, det habsburgska väldet, ungrarnas självständighetssträvan och den serbiska och rumänska pånyttfödelsen.

På fotot: Novi Sad- huvudstad i Vojvodina. (1920)

Magris berättar om en TV-dokumentär han sett om Vojvodina och där nämns inte mindre än tjugofyra etniska grupper. Några av dem: valaker (rumäner), rasjaner(serber), greker, bulgarer, ungrare, tyska kolonister, fransmän, spanjorer, italienare och judar.

Lite om de tyska kolonisatörerna: De blev tillkallade på sjuttonhundratalet av Maria Theresia och Joseph II. Det var bönder från Schwaben, Pfalz eller Rhenlandet som seglade nerför Donau på pråmar från Ulm och så förvandlade de marskland till bördig mark. "Schwaben, ett av det gamla Tysklands centra, förflyttades på så sätt till Banatet och i den rumänska delen hör man i en del byar än idag den schwabiska eller alemanniska dialekten, som om man vore i Württemburg eller Schwarzwald."

När jag så letar efter mera information om Banatet hittar jag en intressant länk med rubriken

Banat biographies Här har man samlat de flesta kända kulturpersonligheter med anknytning till Banatet. (Jodå, Herta Müller finns med).