Proleterka av Fleur Jaeggy

Det går en iskall vind genom den här boken, en vind som nästlar sig in i både märg och ben på läsaren. ” Proleterka” är en tillbakablick på en ödslig och kärlekslös barn- och ungdom och större delen av sidorna ägnas åt en medelhavskryssning som huvudpersonen (15 år gammal) gör med sin far. Proleterka är båtens namn och resan tar sin början i Venedig. Två hela veckor är det tänkt att far och dotter ska få umgås och ” rå om varandra”. Flickan har fått växa upp utan mor och far hos sin mormor och föräldrarna är så gott som obekanta för henne, frånvarande med undantag av korta, sällsynta möten genom åren. Resan kommer att skilja mer än att förena och samtal och gemenskap uteblir så gott som helt. Den här världen omges av tystnad och själarnas stora ensamhet. Fleur Jaeggys språk är som hugget i hård granit och meningarna är korta - i staccato. Död och kyla är två huvudteman som vävs in i varandra på ett mycket skickligt sätt - upplyftande är det inte men jag föredrar bittert framför sockersött. ” Och stjärnans namn var malört”, tänker jag när jag lagt denna korta roman åt sidan.
Fleur Jaeggy ( nu har jag läst två böcker av henne) har varit en ny och mycket givande bekantskap. Jag hoppas på flera svenska översättningar av hennes verk.

Till skuggorna

Japanskt lackarbete (sakéskålar). Fotot är lånat från Wikimedia Commons .

I ” In Praise of the Shadows” ( Till skuggornas lov) skriver Junichiro Tanizaki om så vitt skilda ämnen som lackarbeten, avträden/toaletter, papper och heminredning. Det blir oftast en jämförelse mellan Öst och Väst. I vår del av världen föredrar man det metalliskt skinande, det vita och ljusa medan om man färdas österut får erfara att kulörerna mattas och det kritvita/lysande ersätts av det inte så påträngande. Papper till exempel är en hel vetenskap och så här skriver Tanizaki : ” Western paper turns away the light, while our paper seems to take it in, to develop it gently, like the soft surfare of a first snowfall. It gives off no sound when it is crumpled or folded, it is quiet and pliant to the touch as the leaf of a tree.”

Ett sparsmakat japanskt rum med dämpat ljus och skuggor som syns genom en shojidörr.

 Mitt exemplar av ” In Praise of the Shadows” har getts ut av Penguin ( i serien Vintage) och förutom gudomligt vackra illustrationer är boken också så fyndigt konstruerad att man via sidorna långsamt färdas från starkt vitt ljus till svart mörker. Övergångarna är mycket diskreta och plötsligt läser man vit text på svart botten. Mycket effektfullt. Tanizakis essay har blivit en klassiker och nog väcker den tankar och funderingar om synen på och upplevelsen av tillvaron. Jag tänker dröja mig kvar i skuggornas och stillhetens värld ett tag till.

Brevskrivandets konst.

En japansk trio

Regnet öste över Malmö igår och jag var på väg hem efter förrättade ärenden. Södra Förstadsgatan ( för det var där jag befann mig) ser inte ut som den en gång gjorde -  här har butiksdöden farit fram och i stället växer caféerna upp. För övrigt känner jag mig inte hemma längre i min forna hemstad och längtar definitivt inte tillbaka. Men- där den ena affären efter den andra har slagit igen portarna dyker det upp ett lysande undantag. SF-bokhandeln ( där SF så klart står för Science Fiction). Nu är jag förstås inte helt bekväm med just den genren men nyfiken ska man vara så jag klev in och rotade runt bland de många och välfyllda hyllorna. Science Fiction är ett rätt så stort begrepp, kunde jag konstatera och jag kom inte ut ur affären tomhänt. Dessutom fick jag flera lästips av den mycket vänliga och serviceinriktade unga damen i kassan. Jag kommer absolut att göra nya besök. Ner i min ryggsäck stoppade jag tre böcker av två japanska författare; Toshikazu Kawaguchi och Junichiro Tanizaki. Kawaguchi är en helt ny bekantskap för mig - hans roman ” Before the coffee gets cold” handlar om tidsresor och den kommer nog att bli översatt till svenska snart. Tror jag. Junichiro Tanizaki har jag läst en del av tidigare och några av hans böcker finns också översatta till svenska. ” Quicksand” och ” In praise of shadows” ligger nu på mitt läsbord. Den senare boken finns i svensk utgåva men min engelska version är fylld av mycket vackra illustrationer.

Upp från källardunklet

Étienne Carjats porträtt av Victor Hugo. Carjat var inte bara en skicklig fotograf, han var också journalist och karikatyrtecknare.

Från ett biblioteksmagasin ( i en källare) och ut för att luftas ett tag kom Victor Hugos roman ”1793” ( från 1874) för att landa på mitt läsbord. Det handlar så klart om revolutionen - den som började med hopp om demokrati men som år 1793 hade utvecklats till en regim av terror med massavrättningar och blodbad utan dess like. Hugo skildrar skräckväldet i tre olika berättelser som blir till en roman med flera huvudpersoner.

Jag avger aldrig nyårslöften men trots det har jag en föresats för år 2020; att läsa mer med fransk inriktning. Det översätts tyvärr inte så mycket från just franska - engelskan är det stora översättningsspråket och det känns verkligen inte rättvist. Så, för egen del försöker jag i alla fall att bättra mig. Fortsättning följer.

Djur och litteratur

Grönsnabbvinge ( fotot är lånat från Wikimedia Commons)

Det började med att jag läste en artikel om ” Le homard de Flaubert”, ( Flauberts hummer) en bok av Serge Sanchez. Tyvärr kokades hummern ifråga och därför tappade jag intresset. Djur ska helst vara levande i min värld. Så raskt över till något annat och så letade jag mig fram till Vladimir Nabokov och hans fjärilar. Han var besatt av dem ( sämre intressen kan man ha). Det pågår för övrigt nyutgåvor av Nabokovs böcker och omslagen är prydda av- just det- fjärilar. Ännu finns inte ( tror jag) ” Nabokov’s Butterflies” översatt till svenska. En verklig fjärilsklassiker. Den som vill kan dock läsa om Nabokovs fjärilsintresse ( och mycket mera) i Staffan Börjessons ” Ingen kan sitta som en grönsnabbvinge: om fjärilar, Nabokov och musik”.
Lite mera handfast blir det när det handlar om katter. Litteraturens värld är proppfull av kattälskare. En av dem var Charles Baudelaire och i hans ” Fleurs du mal” ( Ondskans blommor) kan man hitta ” Le Chat”

Målning av Arthur Heyer.

” Viens mon beau chat, sur mon coeur amoreux;
Retiens tes griffes de ta patte,
Et laisse-moi plonger dans tes beaux yeux,
Mêlés de métal et d’agate.——-

Fjärilarna på tavlan är citronfjärilar.

Till balettens värld

Marius Petipa (1819-1910) balettmästare vid den kejserliga baletten i Sankt Petersburg.

Den franskspråkige författaren Henri Troyat var oerhört produktiv och framför allt inom biografiernas område men han skrev också annat och jag har hittat ” La ballerine de Saint-Pétersbourg”som berättar om Ludmilla, en ung, lovande ballerina som dansar för den store Petipa. Handlingen tar sin start år 1885 och det är en turbulent tid som randas. Nya tankar och nya idéer växer sig starka i samhället och även dansens värld påverkas. Boken ( som jag ännu inte läst klart) rör sig mellan Ryssland och Frankrike. Henri Troyat själv föddes i Moskva (1911) men när revolutionen kom blev familjen tvungen att fly landet och med många, vindlande omvägar kom man slutligen till den plats som skulle bli slutdestinationen: Frankrike. Om den här tiden har Troyat skrivit i ” Tant que la terre durera”(1947/1948). Tyvärr är det få böcker i Troyats stora produktion som blivit översatta till svenska. Hans roman ”La neige en deuil”  från 1952 ( The Mountain) filmades med Spencer Tracy i en av rollerna. ( Dansk ” Sneen i sørgedragt” och norsk översättning har jag hittat men ingenting på svenska).

Den kända ballerinan Mathilde Kschessinska.

Och nu ska jag återgå till dansens värld.

Bestsellers

J. R. R. Tolkien 1916

Jag brukar ställa mig något avvaktande till så kallade best-sellers och föredrar att leta bland det gamla , det bortglömda eller det som inte hamnar överst på alla listor - men just nu håller jag på att rensa undan bland papper och tidskrifter och så hamnade jag i en av LIREs artiklar. Den handlar om bestsellers genom tiderna och bjuder på både information och en del spänning. I artikeln finns också en lista över de tjugo mest sålda romanerna genom tiderna ( hur och varifrån de statistiska uppgifterna hämtats anges inte så en nypa salt rekommenderas liksom en dos Mark Twain ” lies, damned lies and statistics”. Hur som helst, nummer ett på listan är kanske en trolig kandidat: Tolkiens ” Sagan om ringen”. Som tvåa kommer ” Den lille prinsen” av Antoine de Saint- Exupéry och så trean då ” Harry Potter och de vises sten”.
Något mera avlägsna tider representeras av Henry Rider Haggard och ” Hon eller dödsgrottorna vid Kôr” och ”Drömmar om röda gemak” av Cao Xueqin (1791). ” Drömmar om röda gemak” finns för övrigt i färsk svensk utgåva ( Bokförlaget Atlantis).

Illustration från ” Drömmar om röda gemak” och jag vill gärna läsa åtminstone någon del i det här stora verket.

L’heure bleue

Skymning i blåa toner, l’heure bleue. Tavlan är målad av Axel Fahlcrantz.

Franska är ett vackert språk. Ett poetiskt språk. Jag har fastnat i den blå timmen, skymningstimmen, l’heure bleue. Det finns flera böcker med just den titeln men den jag just nu läser är inte fransk utan amerikansk: ”Blå skymning” av Joan Didion, hennes berättelse om två år som omkullkastade hela hennes tillvaro. De år hon först förlorade sin make och sedan sitt enda barn, dottern Quintana. ” Blå skymning” har Quintanas korta liv och död i fokus och Joan Didion tvingas gå in i mörkret för att konfrontera sina demoner. Inledningen är sällsynt vacker: ” På en del breddgrader kan man några veckor innan sommarsolståndet, allt som allt under ett par veckor, få uppleva långa, blå skymningar.—-Man går förbi ett fönster, man promenerar upp till Central Park och man upptäcker att man är omgiven av den blå färgen: det är själva ljuset som är blått, och blir allt intensivare samtidigt som den mörknar och mattas och slutligen börjar likna den blå färgen i ett glasfönster i Chartres en molnfri dag—-Fransmännen kallade denna tidpunkt för ”l’heure bleue”.—- Blå kvällar är motsatsen till att ljuset dör bort, men de är samtidigt en förvarning om att detta kommer att ske.”
( översättning: Ulla Danielsson).

Mårbackablomster

Blomster - men inte från Mårbacka. Konstnär: Oluf August Hermansen

Det är nyttigt att städa i bokhyllorna - dels måste en del rensas ut dels måste det till nya ”sorteringsmodeller”. Det gäller att hålla ångan uppe i januarigrådagern. Ett undangömt fynd dök upp -” Mårbackablomster ur Selma Lagerlöfs arbeten samlade till en födelsedagsbukett hopbundna av Valborg Olander”. Buketten daterar sig till 1933 och illustrationerna är gjorda av ingen mindre än Yngve Berg. En prydlig liten bok. Nu är förstås Selma Lagerlöf inte en av mina favoritförfattare ( och nu svär jag väl i kyrkan) men den här blomsterprakten tänker jag behålla. I kapitlet med rubriken ” Reflexioner” hittar jag det här ” Stackars den som är dum! Det är synd om honom, var han är. Och mest synd är det om den, som är dum och bor i Värmland”. Min värmländska ( Kristinehamn) farmor hade kanske hållit med.

Renates död

Nina Ivanovna Petrovskaya (”Renate”).

” On the night of February 22, 1928, in a wretched little hotel in a wretched little neighborhood in Paris, the writer Nina Ivanovna Petrovskaya turned on the gas and took her own life.”
Jag har läst första kapitlet i Vladislav Chodasevitjs ” Necropolis” och hamnat mitt i rysk symbolism och ett oerhört tragiskt livsöde. Nina Petrovskaya var ingen stor författare enligt Chodasevitj däremot var hon en viktig person och en kvinna med stark personlighet och utstrålning. Hon kom att bli intimt förknippad med både Andrei Bely och Valery Bryusov. Andrei Bely älskade hon till förtvivlan - Bryusov älskade henne och skrev så småningom romanen ” Den brinnande ängeln” där Nina blev Renate. ( ”Den brinnande ängeln” finns i ny svensk översättning - utgiven av förlaget Murbräckan). Valery Bryusov var en viktig del av den rörelse som kom att kallas Rysk symbolism. Om detta skriver Chodasevitj också i sin bok och nu vill jag veta mer om den ryska symbolismen och ska försöka leta mig fram i litteraturutbudet ( jag misstänker att sökandet får koncentreras till engelsk- och franskspråkigt.)

Symbolistisk konst. Bronsryttaren av Alexandre Benois.

Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy

Flygbild tagen över ett alplandskap i Appenzell.

Kargt och ogästvänligt är landskapet på flygfotot. Precis så beskriver den schweiziska författarinnan Fleur Jaeggy tiden i en internatskola i Appenzell ( nordöstra Schweiz). Redan på bokens första sida får vi veta att det var i den här regionen som Robert Walser fick tillbringa sina sista år i livet. Inspärrad på ett mentalsjukhus. ” I Appenzell kan man inte låta bli att promenera. Om man betraktar de små vitinfattade fönstren och de flitiga, glödande blommorna på fönsterbrädena, förnimmer man ett tropiskt stillastående, en tuktad yppighet, man har intrycket av att det där innanför i det tysta försiggår något dunkelt och lite sjukt. Ett sjukdomens Arkadien. Där inne i renheten tycks dödens frid och idyll råda. En fröjd av vitkalkning och blommor. Utanför fönstren kallar landskapet på en, det är inte en hägring, det är ett zwang sa man på internatet, ett inre tvång.”( översättning: Viveca Melander). Det är en stillastående, unken och instängd värld på internatet. Kotterier och elakheter frodas - det är en konstlad och en konstig värld och hit skickas flickor från alla möjliga platser. Berättelsen ( som har självbiografiska drag) tar fasta på den speciella vänskapen mellan huvudpersonen och en flicka vid namn Frédérique, en vänskap som börjar med dyrkan men som är dömd att gå under i den bårhusliknande miljön. Fleur Jaeggys berättarstil är kort, koncis och lika kylig som ett alplandskap. Inga överflödiga ord och det tar jag tacksamt emot i dessa tider med överarbetade tegelstensromaner. ” Tuktans ljuva år” är en roman om utsatthet och själsligt mörker skriven på ett språk som griper tag som törnrosors taggar. Smärtsamt men ändå vackert.

Boken är utgiven på Nilsson förlag.

Vår tids störste poet

Vladislav Chodasevitj (1886-1939) med hustrun Nina Berberova.

” Vår tids störste poet”, så skriver Maxim Grigoriev i en understreckare som publicerades i SvD i november förra året. Det handlar om Vladislav Chodasevitj, symbolist och tillhörig den så kallade ryska silveråldern. Det var som lyriker han gjorde sitt namn först och främst. Så kom revolutionen och hela det ryska samhället kastades omkull. Chodasevitj gick i exil år 1922 och kom via slingriga vägar så småningom till Paris. Där väntade svåra umbäranden och fattigdom. Allt liv kramades ur honom och han dog på ett parisiskt sjukhus, plågad och utmärglad. Han var då bara lite över femtio år  gammal och nu slöt sig glömskans mörker kring honom. På senare år har dock ljuset sakta börjat sippra fram över hans livsverk och nya utgåvor publiceras i det gamla hemlandet.

Rykande färsk från förlaget ( Columbia University Press) är ” Necropolis” som är en blandning av memoar och essaysamling. I boken blickar Chodasevitj tillbaka på sitt liv och sina möten med den tidens stora ryska författare.  Jag har boken på mitt läsbord, ett välkommet tillskott till min förhoppningsvis växande ryska samling. Behöver jag säga att det vore välkommet med en svensk översättning?

Nyförvärv

Mitt förhållande till snö är ambivalent. Snö kan vara vackert och ge landskapet det där magiska ljuset men snö kan också vara ett förbaskat otyg när den vräker ner i stora mängder och åtföljs av starka vindar. I ett slättlandskap blir det ofta förödande konsekvenser. Jag minns vintern 1978-79 med viss fasa. Då hjälpte inga snöskovlar i världen. Nu tänker jag hur som helst sikta in mig på de positiva aspekterna av den vita nederbörden och läsa Mats Ekdahls essayer. ” Snöns historia” är en lockande titel.

Kathleen Jamie är en intressant författarinna och i  ” Surfacing” tar hon oss med in i arkeologins värld - och den egna. Jamie rör sig i nordliga trakter som Alaska - och hemlandet: Skottland. Nya och gamla världar möts i dessa essayer som jag längtar efter att få läsa.

Det krälar och kryper

Grönfläckig padda. Så vacker. (Fotot är lånat från Wikipedia)

Kvällen gick i kräldjurens och grodornas tecken. Bor man på en halvö med gott om våtmarker blir det- om man har ögonen med sig- en del möten med dessa originella varelser. Många av dem är tyvärr starkt hotade av vår moderna och djurfientliga tillvaro. Kräldjur och grodor/paddor ska man vara rädd om annars kan det gå som på vissa platser i Frankrike ( där man mördar grodor en masse för att servera små bitar av dem som förrätt) - skördarna skövlas och förstörs av skadeinsekter ( grodor gillar som bekant just insekter). Bilar, fiskar och fåglar är andra hot jämte oförsiktiga golfspelare. Ingen groda vill bo där den riskerar att få en golfboll i skallen.
Våren är grodornas och paddornas tid och då kan man höra dem spela ( alla arter har sitt speciella och unika läte) - klockgrodan är till exempel mycket klart urskiljbar. Där jag bor finns nästan alla Sveriges grodor och paddor representerade- men flera av dem är tyvärr starkt hotade. I omgivningarna finns också salamandrar och en och annan snok. Vi gör klokt i att vara rädda om den vilda natur vi har kvar och fara fram varsamt i vårt umgänge med den. Det finns mycket skrivet om grod- och kräldjur - jag hittade den här boken som kommer ut under året.

Jo, det är en bok som riktar sig till barn men jag är helt säker på att även vuxna kan få stor glädje av den. Illustrationerna ska vara helt underbara. Visst blir man glad av omslaget?

Génitrix - kvävande kärlek

Mathilde Cazenave är död och hennes svärmor Félicité jublar. Äntligen får hon sin älskade son Fernand tillbaka. Francois Mauriac har tecknat ett ingående psykologiskt porträtt av en ohälsosam relation och han gör det mycket skickligt. Génitrix betyder mor och den svenska översättningen (1947)  av romanen har fått titeln ” Mor och son”. Génitrix är en obehaglig bok om ett sjukt förhållande mellan en mor och hennes 50-årige son, en son som lyckats hitta en mycket ung flicka, Mathilde, att gifta sig med. Félicité rasar och gör allt för att stöta bort ” inkräktaren” och Fernand har inte kraft eller vilja nog att värna om sitt eget. Så blir Mathilde med barn och får missfall. Barnsängsfeber tillstöter- hon lämnas ensam att dö på sitt rum alltmedan tågen till Bordeaux rasslar förbi utanför fönstret. Den arma unga kvinnans feberdrömmar inleder boken och vad som sedan följer är ” livet efteråt” för modern och sonen. Det blir inte som Félicité tänkt sig, så mycket kan jag avslöja. Det må låta hädiskt att kalla den här boken för en bladvändare men för mig blev det omöjligt att inte läsa klart på studs. Mauriac är en mästerlig psykolog och kan konsten att se in i människors djupaste mörker. En själarnas historia, ett försök till förklaring och framför allt verkligt god litteratur. Oförglömlig.

Mannen som avskydde Eiffeltornet

Så gott som klart. Året var 1889.

” Jag lämnade Paris, ja till och med Frankrike för Eiffeltornet kom till slut att irritera mig alltför mycket. Det var inte bara det att man fick se det över allt och tillverkat i alla möjliga material, utställt i alla skyltfönster- en oundviklig och plågsam mardröm.” Så skriver Guy de Maupassant i inledningen till sin reseberättelse ” La vie errante” från 1890. Maupassant är annars mest känd och älskad för sina noveller - många av dem har översatts till svenska liksom flera av Maupassants romaner. Den som gillar att läsa böcker som ” elektronisk resurs” ( vilket jag inte gör) har ett stort urval. Annars blir det antikvariat och biblioteksmagasin som får stå till tjänst ( några nya utgåvor går att hitta förstås). Maupassant( 1850-1893) växte upp i Normandie, var soldat under fransk-tyska kriget 1870-71 och bosatte sig sedan i Paris där han levde om rejält och ådrog sig den sjukdom (syfilis) som skulle komma att ta hans liv alltför tidigt. De Maupassant fick ett förfärligt slut - på ett mentalsjukhus i Passy. Maupassants författarskap är dock odödligt och han var dessutom otroligt produktiv. ” La Vie errante” räknas som hans testamente - resor till och i ljuset innan mörkret omslöt honom. Jag har inte lyckats hitta boken i översättning så jag läser på originalspråket.

Åter till Thérèse

En stor del av handlingen i Mauriacs mästerverk ” Thérèse Desqueyroux ” utspelar sig i Landes, ett departement i Frankrikes sydvästra hörn. Tallskog, sand och våtmarker. Från barrträden utvinner man kåda och skogen blir en källa till rikedom- och för Thérèses del också en del av hennes öde. Jag hade svårt att släppa Thérèse och fortsatte därför med ”Natten tar slut” som berättar om Thérèses liv femton år senare. Hon är enligt egna ord levande begravd i Paris, förvisad av sin man och ensam i en liten lägenhet i centrum av staden. En hushållerska hjälper henne med en del av vardagens bestyr. Thérèse har sviktande hälsa (dåligt hjärta) och trots att hon bara är i fyrtioårsåldern känner hon sig nära döden. I den här fortsättningsromanen dyker helt oväntat dottern, Marie, upp och ett drama utspelar sig. Relationen mellan mor och dotter (de har för övrigt knappast träffats på alla dessa år) ställs på sin spets och det är detta som är huvudtemat i romanen. Jag har läst boken på originalspråket men det finns (en äldre) svensk översättning och jag tänker att det nog skulle vara på sin plats med nya utgåvor av Francois Mauriacs romaner. Nu fortsätter jag med ”Mor och son” (Génitrix).

Med oro i blodet

Port-Menier på ön Anticosti utanför Gaspéhalvön ( Québec).

” Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst”

Karin Boyes dikt har titeln ” I rörelse” och jag har den ringande i öronen när jag läser Louis Hémons berättelser från ett kringvandrande liv i Kanada. Hémon var fransman, från Brest, men han kom som ung till England- stannade några år och så for han vidare till det stora nordliga landet i väster. Resan gick från Liverpool och tog cirka en vecka. Den första biten han såg av Kanada var Anticosti- ön utanför den mäktiga Saint Lawrence-floden. Ön var speciell för den var privatägd av en chokladfabrikant vid namn Henri Menier. Hémon raljerar över innehavet och över hur naturtillgångarna (främst trä) exploateras - men myggorna får möjligen sista ordet, spår Hémon alltmedan båten han färdas med fortsätter in i den dimomhöljda floden. De första intrycken an en ny plats blir ofta starka och Hémon har skarp blick och noterar det mesta. Den första anhalten blir Québec, staden vid klippan, en plats med historia och en plats som Hémon lär sig att tycka mycket om. ” En fransk trädgård i hjärtat av Amerika”.
Det är mycket givande att resa tillsammans med Louis Hémon- han upptäcker hela tiden nya världar och han håller sig nära de ” verkliga människorna”, de som håller på att bygga upp landet under slit och vedermödor för detta är en hård plats att vistas på. Så rör han sig vidare västerut, aldrig i stillhet och Hémon lämnar provinsen Québec efter cirka två år. Färden tar ett abrupt slut sommaren 1913. Den  8 juli blir han och hans reskamrat båda överkörda av ett tåg i Chapleau, Ontario.
Louis Hémons mest kända verk är romanen Maria Chapdelaine som finns översatt till flera språk ( även till svenska). Stilen påminner lite om Vilhelm Mobergs.
”Écrits sur le Québec” som jag precis har läst finns dock inte översatt såvitt jag kan se. Tyvärr.

Ett svårt val

Jag har satt mig för att försöka läsa - om inte alla så i alla fall de flesta böckerna på listan över de tolv bästa franska romanerna från förra seklets femtio första år. Var börjar man? Thérèse Desqueyroux blev först ut men det var ” fusk” för just den boken hade jag läst innan. Jag har lagt upp ” Äcklet” av Sartre på läsbordet men .... Sartre är ingen favorit hos mig så ” Äcklet” får vänta ett tag. Den författare som lockar mest är Georges Bernanos och i väntan på ” Prästmans dagbok” ( som finns i färsk utgåva) ska jag ge mig i kast med ”Under djävulens färla” ( färlor användes ofta i skolorna förr i tiden och var ett redskap att straffa de arma skolbarnen med).

Färla som använts i Skara gymnasium. ( Bilden är lånad från Wikipedia).

Jag tänker läsa Bernanos debutverk från 1926 på originalspråket och det är i sig en utmaning. Helt bekväm med franska språket är jag inte men vill man lära och utvecklas måste man anstränga sig. Stekta sparvar kommer inte flygande. I alla fall inte till mig.

En inspirationsutflykt

” Lunna pågar” - igår dimomhöljda.

Turen gick till Lund för där finns både bokhandlar och antikvariat ( och mycket mer, men igår var det böcker som var i fokus). Regnet öste ner och dimman dolde spirorna på den stora, gråa katedralen. På Lilla Tvärgatan - ett kort stenkast från domkyrkan- finns ” Språkbokhandeln”, ett litet paradis för bokälskare som vill läsa på främmande språk. Man kan grotta ner sig i portugisisk, spansk, italiensk, tysk, japansk och fransk litteratur men huvuddelen av bokbeståndet är franskt vilket var tur för mig. Jag letade efter klassiker och lyckades få ihop en liten hög. Jag drogs också till den kanadensiska hyllan, den som var märkt ”Québec”. Louis Hémons essayer om Québec hamnade i tidigare nämnda hög. Hémon var fransman men han kom att tillbringa flera år i Kanada ( han dog där under tragiska omständigheter) - jag ser fram emot att få läsa hans intryck och berättelser från en för oss avlägsen värld. Georges Bernanos ” Sous le soleil de Satan” - blev ett annat fynd - en av författarens så kallade prästromaner. ( Boken kom ut 1926). På hemvägen slank jag in på ett antikvariat och snappade åt mig ” Vatikanens källare” av André Gide. Dagen gick alltså i franskhetens tecken och nu, i arla morgonstund, bläddrar jag i decembernumret av Le nouveau magazine littéraire - som är fullmatat av intressanta artiklar och recensioner. Flera sidor ägnas åt Albert Camus och åt Joris-Karl Huysmans. ” Man måste läsa om Huysmans” ( il faut relire Huysmans) är uppmaningen. Jag tänker lyda den.

En långväga gäst

Här börjar Östersjön- Falsterbonäset en tidig morgon.

Vissa böcker är väldigt svåra att få tag på och ofta räcket inte de lokala bibliotekens hyllor till. Malmö och Lund har större lagringsresurser men ibland blir det det stora depåbiblioteket i Umeå som får stå för utlåningen. Mellan ”mitt” sydvästra hörn av Sverige och Norrland är det mycket långt. Ändå tog det bara ett par dagar för mig att få hem Julien Gracqs ” Vid Syrterns stränder”. En alldeles fantastisk service, tycker jag. Äldre böcker är fyllda av historia och innan jag började den ” riktiga” läsningen var jag tvungen att undersöka boken ordentligt. Ett vackert exemplar är det och det har från början tillhört Jämtlands folkbibliotek i Östersund. Några få lån från 1950-talet finns uppstämplade och så småningom har det blivit förflyttning till ett dunkelt magasin. Och- längst bak finns en påklistrad lapp  med en text som de flesta i min generation känner igen:
” Bibliotekets böcker skola bliva till nytta och glädje för många, varför låntagarne anmodas att behandla dem med största möjliga aktsamhet. Särskilt uppmanas låntagare: att icke taga i böckerna med våta och smutsiga händer, att icke bära dem ute i snö och regn utan omslag; att icke skriva eller rita i dem; att icke vika hörnen.” —-
Den åsatta kategorin är Hcej ( översättningar från franska) - jag misstänker att man inte längre har en sådan indelning?
Nu ska jag läsa med andakt och det kommer att gå långsamt. Julien Gracq skrev inga bladvändare och det går inte att slarva sig genom texten.

Bredvidläsning

Konstnär: John Lavery

Jag letade inte efter något speciellt utan strosade bara runt bland bibliotekets hyllor. Tog ut en eller annan bok, ställde tillbaka och fortsatte slötittandet tills jag plötsligt drog ut en något sliten volym med titeln ” Bredvidläsning”. Författare: Wislawa Szymborska. Givetvis fick detta fynd följa med hem. Boken är från 1997 och har ( med rätta) överlevt många gallringar. Här har Szymborska inspirerats av alla de recensionsexemplar som en skribent/författare mottar. Hon konstaterar att det är tämligen få böcker i denna mängd som blir omnämnda ” skönlitteraturen och den aktuella publicistiken får företräde. Mindre tursam är memoarlitteraturen och nyutgåvor av klassikerna.” Så ger sig Szymborska i kast med det som blivit ratat och resultatet har blivit en bok med trevliga nedslag i kåserande form och finurlig humor. Vackra illustrationer kan man också njuta av ( träsnitt av Thomas Bewick). Om vådan av att inte slänga sina dagboksanteckningar skriver hon till exempel i berättelsen om Thomas Mann och hans hemliga dagböcker ( som alltså inte förblev hemliga). ” Vi läsare har numera inblick i hans bekännelser, vilket naturligtvis är förenat med det stora men tvetydiga nöjet att smygtitta och smyglyssna på en annan människas hemligheter”. Detta och mycket annat kan man ta del av i ” Bredvidläsning” som är utgiven av FIB:s lyrikklubb. Urvalet och översättningen är gjorda av Anders Bodegård.

Kärlek intill döden

Francois-René de Chateaubriand (1768-1848). Porträtt målat av A-L Girodet de Roussy-Trioson.

Chateaubriand  fick ett äventyrligt liv och han valde ju också att födas in i det som kallas ” interesting times”. Revolutionen lyckades han överleva och även Napoleons diktatur. Det kom att bli en hel del år i landsflykt. Chateaubriand älskade kvinnor ( med undantag för hustrun) och mötte många på vägen genom livet. Störst avtryck gjorde den vackra Juliette de Récamier, en rikt begåvad dam som bland annat höll salong i Paris. Stor kärlek uppstod men den visade sig omöjlig att leva ut i den verkliga tillvaron- det fanns för många hinder i vägen. Juliette överlevde Chateaubriand med bara ett år. Hon dog med en lock av hans hår i handen.

Den vackra Juliette avporträtterad av baron Gérard.

På mitt läsbord har jag just nu ” Memoirs from beyond the grave” Chateaubriands självbiografi ( i förkortad utgåva). På baksidan finns en rekommendation av Paul Auster:” The best autobiography ever written.... The old viscount could write one hell of a sentence. It’s an incredible book.” Och ja, det finns svenska översättningar också men de lär bara vara tillgängliga via antikvariat eller de biblioteksmagasin där gallringsmonstret inte fått härja fritt. Chateaubriand var romantikens store författare och jag ska läsa om både René och Atala - som båda finns i svensk översättning.

Thérèse Desqueyroux

Tappning av kåda i les Landes.

” För den genomträngande själskunskap och konstnärliga intensitet, varmed han i romanens form tolkat det mänskliga livsdrama”. Så lyder motiveringen till Francois Mauriacs Nobelpris (1952).
Thérèse Desqueyroux är kanske hans mest kända roman ( från 1927 och översatt till svenska några år senare). Jag var bara tjugo år när jag läste om den stackars Thérèse första gången och minnet behövde friskas upp även om jag erinrar mig att jag fann boken mycket gripande. Handlingen i korthet: Thérèse är ung, rik och mycket begåvad. Hennes far (modern dog när Thérèse föddes) äger stora arealer land och skog i sydvästra Frankrike- i en ödslig trakt där det lämpligt nog råkar finnas en ” lovande ung man” med passande bakgrund och utbildning och så smids planerna på giftermål - och äktenskapet ingås - utan kärlek eller tillgivenhet. Det blir en katastrof och romanen inleds med en just avslutad rättegång där Thérèse frikänts för ett mordförsök på sin man, Bernard. Bernard hat vittnat till hennes fördel och så ska livet gå vidare. För Thérèse väntar dock helvetet på jorden.
Mauriac har mejslat fram ett detaljerat psykologiskt porträtt av en komplicerad kvinna och ibland får man också höra hennes egen röst i berättelsen. En röst som berättar om ett glädjelöst äktenskap med en urtråkig, konventionell man som dessutom äcklar henne. Thérèse längtar bort och så grips hon av desperation och skrider till handling. Det här är också berättelsen om en ekande ensamhet, själslig tortyr och fångenskap i konvenansens alla idiotiska regler. Mot slutet av boken vecklas en lösning ut men något facit lämnar Mauriac inte. Thérèse förblir gåtfull och så ska hon vara.
” Thérèse tyckte om den karga kalhet, i vilken eftervintern försätter den redan förut så nakna jorden, då ekarnas slitna vadmal av vissna löv är det enda, som finns kvar av trädens sommarskrud. Hon upptäckte nu, att tystnaden i Argelouse i själva verket inte existerar. Också de lugnaste dagarna klagar skogen, som när man gråter över sig själv och vaggar sig till sömn, och nätterna är intet annat än ett oavbrutet viskande.”
Översättningen är gjord av Axel Claëson.

Nyfiken på : Karolina Pavlova

Karolina Pavlova ( 1807-1893). Porträtt målat av V.F. Binemann (lånat från Wikipedia).

Karolina Pavlova växte föddes och växte upp i Yaroslavl och kom tidigt in i litteraturens värld. Hon kom så småningom att ha egen salong i Moskva och författade ett antal diktsamlingar. Den första och enda romanen ( Ett dubbelliv) kom ut 1848. Pavlova fick utstå många elakheter - att vara poet och kvinna var inte en dans på rosor i 1800-talets Ryssland. Hennes verk lämnades i glömskans mörker under många år ( Pavlova dog i Dresden år 1893). Nu finns en ny utgåva av hennes roman- i engelsk översättning. ” A Double Life” ( Columbia University Press, 2019). Handlingen utspelar sig i adelskretsar och temat är en ung kvinnas önskan att slippa ut ur den trånga bur som hon satts i.
Någon svensk översättning har jag inte hittat. ” A Double Life” ligger högt på min vill-läsa-lista.

Halvseklets bästa romaner

François Mauriac (1885-1970)

” Det stora priset för halvseklets bästa romaner” var ett franskt pris och det delades ut en enda gång - år 1950. En jury bestående av tolv personer valde ut lika många romaner och resultatet publicerades i tidningen Le Figaro i juni 1950. Jag har roat mig med att kika på listan och tänkte låta mig inspireras av den under det kommande året. De flesta romanerna finns i svensk översättning ( ofta av äldre modell).

1. Fermina Márquez av Valery Larbaud ( 1911). Svensk översättning 1951.
2. Gudarna törsta (1912) av Anatole France ( senaste svenska översättning 1958)
3. La colline inspirée av Maurice Barrès (1913- ännu inte översatt till svenska)
4. Swann och kärleken av Marcel Proust (1913) 
5. Midnattsbekännelse av Georges Duhamel (1920)
6. Silbermann av Jacques de Lacretelle (1922). Svensk översättning 1929.
7. Falskmyntarna av André Gide. (1925) översatt av Gunnat Ekelöf.
8. Thérèse Desqueyroux av Francois Mauriac (1927) senaste sv. översättning 1964
9. Människans lott av André Malraux (1933) senaste sv. översättning 1968
10. Prästmans dagbok av Georges Bernanos (1936) senaste svenska utgåva 2015
11. Äcklet av Jean-Paul Sartre (1938)
12. La douceur de la vie av Jules Romains ( 1939) ännu inte översatt

De döda drömmarnas poesi

Aden år 1572.

André Malraux filosoferar och drömmer om det som en gång kallades ” Det lyckliga Arabien” i sina ” Antimemoarer”. Det lyckliga Arabien... ja, det var förstås inget paradis alls men Jemen var landet. Aden är den stora hamnstaden och en mytomspunnen plats. Engelsmännen var kvicka att norpa åt sig denna strategiskt belägna punkt som blev både protektorat och kronkoloni. Idag är den tiden förbi men när Malraux tecknade ner sina minnen var det 1960-tal och världen var ännu kvar i det gamla. Malraux skriver om Rimbaud som startade sin resa mot Abessinien härifrån och om Lawrence av Arabien som rörde sig i samma trakter. Malraux berättar också om förlorade civilisationer och om drottningen av Saba. Det är en både fängslande och drömlik beskrivning.
” Här har vi öknen, det sandfärgade diset, i samma nyans som ruinerna, den döde Salomo omgiven av sina andar, som avundas de nyckfulla virvelvindarna, och drottningens höga rop då hon spelar harpa under stjärnbilder som uppkallats efter insekter... De döda drömmarnas poesi. Ty det finns drömmar som fallit till stoft, till exempel den gode vilden; paradis, oövervinnliga som rättvisan eller sekelgamla som friheten, guldåldern eller en värld av passionerade drömmar som förvandlas till poesi när de faller i aska liksom gudarnas aska förvandlas till mytologi: ridderskapet, Tusen och en Natt...”

Ett försök att stiga upp på jättens axlar

Det där med jättens axlar är ett lån från Isaac Newton och jag tänker inleda det nya året med att klättra upp ett par steg. För några år sedan läste jag ” En balkong i skogen” av den franske författaren Julien Gracq (Louis Poirier) , en bok som har handlingen förlagd till Ardennerna under ”drôle de guerre” (1939-1940). Det kan vara dags för en roman till av Gracq. Tyvärr är det ont om svenska översättningar men hans mest kända bok ” Vid Syrterns stränder” kom i svensk språkdräkt redan år 1952. Det berodde så klart på att den belönades med det prestigefyllda Goncourtpriset året innan, ett pris som Gracq för övrigt vägrade att ta emot.

Den stilige mannen på fotot är Heinrich Mann, Thomas Manns äldre bror. Även han tvangs i landsflykt när nazisterna tog makten år 1933. Hans böcker brändes på bokbålen i maj samma år. Från hyllan har jag plockat fram hans ” Undersåten” från 1918. En satirisk roman om det wilhelminska Tyskland. Udden är riktad mot alla dessa hantlangare som bugar uppåt och trampar nedåt. En ständigt aktuell bok som jag mycket gärna läser om.

På mitt läsbord har jag också André Malrauxs ”Antimemoarer” från 1967 och i översättning av C.G. Bjurström. Så får vi se om jag lyckas komma upp ett par stegpinnar och förbättra utsikten.