Två husarer

Novellsamlingen "Snöstormen" av Leo Tolstoj innehåller många utsökta berättelser. Här ska jag bjuda på inledningen till "Två husarer" som handlar om eviga mänskliga svagheter men som också bjuder på fina personbeskrivningar och vemodiga betraktelser. Ett mästerverk av en av litteraturhistoriens giganter. Översättningen är gjord av Ellen Rydelius.

"I början av 1800-talet, på den vilda tiden, då det ännu varken fanns järnvägar eller landsvägar, gas- eller stearinljus, varken låga resårsoffor eller andra än fernissade möbler, varken besvikna ynglingar med monokel, eller frisinnade filosofkvinnor, eller förtjusande kameliadamer, som det uppstått en sådan myckenhet av i vår tid, på den naiva tiden, då man reste från Moskva till Petersburg i resvagn eller landå och tog med sig ett helt skafferi med färdiglagad mat hemifrån, då man reste åtta dygn på den mjuka, dammiga eller leriga vägen och ännu trodde på Posjarskikotletter, bjällror från Valdau och kringlor- då talgljusen brunno under de långa vinterkvällarna och belyste en familjekrets på tjugu till trettio personer, medan man på balerna satte vaxljus i kandelabrarna, då möblerna stodo symmetriskt, då våra fäder ännu voro unga i själen, inte bara därför att de saknade rynkor och grått hår, då de sköto sig för kvinnors skull och störtade från andra ändan av rummet för att ta upp näsdukar, som tappats med eller utan avsikt, då våra mödrar gingo i korta liv och väldiga ärmar och avgjorde familjeangelägenheter genom lottdragning, och då de förtjusande kameliadamerna gömde sig undan dagsljuset, i dessa frimurarlogernas, martinisternas och ungdomsförbundens tider, i de tider då det fanns män som Miloradovitj, Davydov och Pusjkin, sammanträdde ett möte av godsägare i guvernementsstaden K., varvid valen till adelsförsamlingen skulle äga rum."