Lagom till helgen kom Lire

Föga överraskande handlar novembernumret av den franska tidskriften "Lire" om Patrick Modiano.  Nära 30 sidor tillägnas årets Nobelpristagare i litteratur- och jag ska verkligen läsa så noggrant jag bara kan. Modianos bästa romaner recenseras och det kan säkert inspirera till läsning.



Lite annat smått och gott skymtar också på sidorna- en ny roman av Nancy Huston till exempel och så har man översatt romanen "The Spider King's Daughter" av Chibundu Onuzo till franska. Den romanen har handlingen förlagd till Nigeria och den har hamnat på ett antal nomineringslistor.  Nog blir jag nyfiken.

Tyskspråkigt på gång

Det är torsdag och jag ska ägna den åt en tysk bok. Ännu ligger den oläst i min bokhög (men den inhämtades från brevlådan i går så det är inte så konstigt).

Arno Surminski har skrivit åtskilliga böcker  om det Ostpreussen han själv tvingades lämna år 1945 men den här gången handlar det om ett antal kvinnor på flykt undan kriget och det kommer att bli svår läsning. Det är januari år 1945 och kylan biter, snön yr och tyskarna vet att kriget är förlorat- kvinnor och barn blir inte skonade när de ryska trupperna närmar sig.

Från ghettot i Lodz kommer fyra judiska kvinnor som har blivit deporterade till koncentrationslägret Stutthof- de tvingas iväg på en dödsmarsch till Palmnicken- i boken får de en huvudroll.

Nutid och dåtid blandas (så mycket har jag sett) och Surminski målar upp ett kallt och grymt panorama över krigets skoningslöshet.

Det var en gång ett bibliotek...

Östra Grevie (fotot är lånat).

"Östra Grevie är en tätort på Söderslätt i Vellinge kommun

I Östra Grevie ligger Östra Grevie kyrka och Östra Grevie folkhögskola.
Från byn kom Hanna Hansdotter, den sista person i Sverige som dömdes till döden för häxeri."
(Källa: Wikipedia)

En lantlig idyll i Vellinge kommun- Östra Grevie. En gång fanns här ett folkbibliotek. Det vet jag för jag har hittat en bok med tillhörighetsstämpel på "mitt" biblioteks magasin. Året var 1928 och det är väl ett underverk att just den här boken har överlevt alla utgallringar som har ägt rum genom åren.

För tillfället bor Rudyard Kiplings "Kim"(för det är just den boken det gäller) hos mig och det är verkligen trevlig och spännande läsning. Mitt exemplar är lagom slitet och det har getts ut av "Vårt hems förlag" i serien "Vårt hems nobelbibliotek". Översättningen är gjord av Ezaline Boheman.  Serien verkar ha upphört redan år 1930 så den blev då inte långlivad. Sedan dess har det kommit flera nyare översättningar av just "Kim" (den senaste verkar vara från 1984).

De engelska utgåvorna är väl hur många som helst och man kan med största sannolikhet läsa boken on-line. (Filmatiseringar finns det givetvis också). Jag håller mig till min "brundaskiga" variant- det är trots allt texten som är det viktiga.

"År 1998 rankades Kim som nummer 78 på listan över 1900-talets 100 bästa engelskspråkiga romaner av Modern Library".

Kommandörens dötre av Jonas Lie

Jonas Lie (1833-1908).

Jag hittade en vackert inbunden bok i mina hyllor - Kommandörens dötre av Jonas Lie. Den här romanen är från 1886 och det handlar om kvinnor som blir kvästa och som får se sina drömmar nedtrampade i gruset. Det är sorglig läsning och bitvis verkligen ilskeframkallande för det är ju inte så där väldigt länge sedan samhället fungerade på just det här viset.

Marthe och Cecilie växer upp i ett välbärgat hem och modern (framför allt) har stora förväntningar på deras framtid - att de ska göra goda giften är mycket viktigt. Fru kommendörskan satsar för fullt med baler och vackra kläder. Här sparas inte på pengarna. Älsklingsbarnet, sonen Karsten, håller ett vakande öga på sina systrar och han ser sig samtidigt om efter en riktigt rik hustru (han och modern har redan satt ögonen på Wally Wenckel "en ren guldklump" enligt "kommandörinden"..)

Ytlighet och pengar sätts upp mot drömmar, djupare värden och en meningsfylld tillvaro. Cecilie och Marthe förälskar sig (givetvis) i fel män och det får de betala dyrt för. Speciellt Marthe.

Jag tycker porträttet av Cecilie är den stora behållningen i romanen- här har Lie målat fram en självständigt tänkande kvinna som med tiden skaffar sig en rejäl portion skinn på näsan och det blir också hon som blir den verkliga överlevaren i denna låtsasvärld.

Jag antar att flera av Jonas Lies romaner finns att läsa på nätet- (jag har inte kollat)- vill man läsa i pappersform får man bege sig till de  bibliotek som har dem kvar i lager eller anlita antikvariat. (Familien på Gilje finns dock i nya utgåvor och i olika översättningar).

Översättning önskas

Tre författare med lockande böcker men... tyvärr - inga svenska översättningar. Hubert Mingarelli har jag stiftat bekantskap med på engelska och då läste jag hans prisbelönta "A Meal In Winter" (Quatre soldats) som handlar om några soldater som är på jakt efter gömda judar- i krigets Polen. Det är en obehaglig men ändå otroligt fängslande berättelse om utsatthet och ondska. Nu har Mingarelli kommit ut med ännu en roman- här har han förlagt handlingen till Japan (och året är 1946).

Ornela Vorpsi (f. 1968) kommer från Albanien- sedan år 1991 har hon varit bosatt i Italien. Hon har hunnit med flera romaner och det finns enligt uppgift översättningar på sexton språk- (bland annat danska och engelska)- inget på svenska, dock.

"En ung kvinde fortæller med en blanding af humor og vrede hvordan det var at vokse op i et socialistisk og dobbeltmoralsk Albanien i 1970'erne." (Från beskrivningen av den danska översättningen (Landet hvor man aldrig dør ). Romanen kom ut på franska år 2005.

I Danmark har man upptäckt den rwandesiska författarinnan Scholastique Mukasonga och det finns en översättning (från i år) av hennes roman Notre Dame du Nil- en roman som jag har läst och tyckt mycket om.

"Ce que murmurent les collines" (2014) är en novellsamling med sammanlagt sex noveller och jag önskar att det fanns någon svensk bokförläggare som ville ta sig an denna intressanta författarinna.

 "La Rukarara, c'est ma rivière..." Oui, je suis bien née au bord de la Rukarara, mais je n'en ai aucun souvenir, les souvenirs que j'en ai sont ceux de ma mère et de son inconsolable nostalgie."

Vi behöver nya namn av NoViolet Bulawayo

Guavafrukter (lånad bild)

Låt mig först varna eventuella läsare med att det här är en roman på många ställen är rejält svart och mycket sorglig. Författaren skriver med stor iakttagelseförmåga och med humor men det svarta, det kan i alla fall inte jag komma förbi. Zimbabwe är ett sargat land och även om landet inte nämns vid namn i berättelsen så är det helt klart vad som avporträtteras.

NoViolet Bulawayo är  nom de plume för Elisabeth Tshele (f. 1981) som är född och uppvuxen i Zimbabwe och som sedan år 1999 är bosatt i USA.

"Vi behöver nya namn" består egentligen av två delar och den första är förmodligen den mest intressanta och mest berörande. Där handlar det om hur barnen i Mugabes Zimbabwe lever och överlever- de som hör till de fattiga och förvisade, förvisade till kåkstäder och slum. När historien tar sin början är Darling nio år gammal och hon och hennes kamrater tillbringar dagarna med att leka och leta upp mat (en bristvara)- det blir mycket påver kost och guava är stapeldiet för det här barngänget som pallar guavafrukterna från de rikas trädgårdar. Världen är farlig och våldsam och livet är mycket skört. Darlings far kommer hem från Sydafrika med HIV och dör en kvalfull död- men då har Darling fått en biljett till det stora landet i väster och hon drömmer om en ny tillvaro hos sin moster Fostalina i "Detrångtmishigan".

Blir livet i USA som hon tänkt sig? Nej, naturligtvis inte. Drömmen krackelerar ganska snart men det är för sent och för omöjligt att åka tillbaka. USA skildras med alla sina vanliga brister (övervikt, ytlighet, okunnighet om andra länder etc) - och det gäller att inte bli en "loser".

"Vi behöver nya namn" blev nominerad till Bookerpriset 2013 och den svenska översättningen står Wahlström & Widstrand för. Jag tycker att det är en läsvärd roman och hoppas att det ska komma fler böcker från Elisabeth Tsheles penna.

I Barbro Lindgrens trädgård

Ingen sjunger väl vackrare än koltrasten- en tidig morgon när våren börjar komma... (fotot är lånat).

Jag är mitt uppe i Barbro Lindgrens "Dikter i urval" som innehåller dikter från flera olika samlingar. Här hittar jag många favoriter.

Kanske faller jag mest för urvalet från "Det är som i Rom" (2004)

Tiden går och jag går som vanligt mina promenader på Öland eller kanske i Italien och tänker alltmer på livet som snart är över.

----
Genom  gräset
drar den varma vinden
Alla sorger vilar nu
och svalans ungar
har lärt sig att flyga
Jag har skickat iväg breven
Jag vill inte ha min ungdom tillbaka
Här i min trädgård är jag lycklig

Men utan att jag visste det
dog denna dag en som jag höll av

(Citerat från "Min trädgård" som ingår i samlingen "Det är som i Rom" .)

Nytt

 Det gäller att vara snabb på det när bibliotekets nyhetshylla är fylld. Barbro Lindgrens "Dikter i urval" kunde jag givetvis inte motstå.

Jag ligger på en äng
långt bort härifrån
och tänker på vart
alla floder rinner.---

NoViolet Bulaways "Vi behöver nya namn" kom ut på originalspråket (engelska) förra året och nu finns den i svensk översättning. Länge har jag sneglat åt den och nu har jag den alltså i min hand. Det handlar om Darling som är nio år gammal och som bor i en kåkstad någonstans i Mugabes Zimbabwe. Jenny på bloggen Kulturdelen har läst och skrivit ner sina tankar om boken.

Jag blev väldigt förvånad när jag lyckades komma över (via beställning men ändå...) Steve Sem-Sandbergs "De utvalda". Jag trodde att det skulle vara jättekö på den men så var inte fallet. Kanske är det ämnet som avskräcker- kanske är det sidantalet (550). Jo, det är otäckt och det är skrämmande men jag tycker att det är nödvändig läsning. Det är alldeles för lätt att glömma och glömma ska vi inte göra. En studie i mänsklig ondska och en ondska som riktar sig mot de totalt försvarslösa, barnen. Spiegelgrundsjukhuset låg i Wien och det var ett verkligt centrum för allt omänskligt.

Henne vill jag läsa mera av!

 Vénus Khoury-Ghata (f. 1937)är en libanesisk författarinna som numera är bosatt i Frankrike- hon är flerfaldigt prisbelönad och hon har varit mycket produktiv. På mitt läsbord har jag en av hennes diktsamlingar (en tvåspråkig volym på både franska och engelska.)

Where do words come from?
from what rubbing of sounds are they born
on what flint do they light their wicks
what winds brought them into our mouths

(översättningen är gjord av Marilyn Hacker).

Här i Sverige finns ett antal av Khoury-Ghatas verk utgivna- av Elisabeth Grate förlag."Sju stenar till den otrogna hustrun" (till exempel) kom ut på svenska år 2009 och det är en stark och hemsk berättelse om kvinnors verklighet i en inte alltför avlägsen del av vår värld. Lyran har skrivit en mycket fin recension av romanen .

Flickan som vandrade i öknen har jag beställt på biblioteket.

Här en länk till förlagets sida om Vénus Khoury-Ghata och hennes författarskap.

Stedet hvor enslige venstresokker gjemmer seg

Hoppsan, jag tryckte på en norsk länk som inte längre var aktuell och då kom rubriktexten upp. Det gjorde det hela betydligt mindre irriterande.

Ensamma sockars plats- ja, så känns det faktiskt när jag tittar på min växande bokhög (jag laddar upp inför den gråa och oftast så dystra november). En sådan vänstersock är kanske Jonas Lies "Dyre Rein" från 1896. Jag läser ändå med stort intresse för jag börjar tycka mycket om den här författaren. I hyllan hittade jag också "Kommandörens dötre" Så här skriver man på norska Wikipedia:

 Kommandørens døtre er en roman av den norske forfatteren Jonas Lie, utgitt i 1886. Romanen skildrer en familie ved Fredriksvern i Vestfold og den behandler kvinners stilling i et embetsmannmiljø. Tittelen henspiller på Camilla Colletts Amtmanden Døtre og kan ses på som tematisk oppfølger til Colletts hovedverk.

Norge, Libanon, Irland och Ryssland är länder jag kommer att besöka inom kort- i böckernas värld. En annan tur går till 1000-talets England..... så nog blir det spännande alltid.

Den förlorade sonen- veckans tyska bok

En kort roman på cirka 150 sidor landade på mitt läsbord. Jag borde ha läst den på originalspråket, tyska, men det blev en engelsk översättning. Annars finns boken också på svenska (1999).

Hans-Ulrich Treichel (f.1952) har skrivit om det trauma som en hel familj utsätts för i jakten på ett barn som förlorades under flykten från de ryska trupperna i januari 1945. En liten familj på tre personer (mor, far och en liten pojke i spädbarnsåldern) flyr undan ryssarna från sitt hem i  östra  Tyskland- den del som en gång kallades för Ostpreussen. Plötsligt dyker de upp- ryssarna och de är ute efter hämnd- kvinnorna har försökt att dölja sig i stora schalar men det hjälper inte- de blir våldtagna ändå. I paniken och rädslan lämnar modern i familjen hastigt över sin lille son till en vilt främmande kvinna- och det är det sista hon ser av sitt barn. Så småningom hamnar familjen i Westphalen i väst och där lyckas de skaffa sig ett materiellt sett bra liv.

Berättarjaget är den yngre  brodern till Arnold (för så hette han den lille som försvann) och han lider oerhört av föräldrarnas förflutna som de inte kan släppa- det går inte att glömma ett förlorat barn. Modern försöker lura sig själv och sonen med att säga att Arnold dött av svält men till slut går det inte längre att tiga om sanningen- och så en dag tror man sig plötsligt ha hittat denne försvunne bror. Nu gäller det bara att bevisa att det verkligen är Arnold som har hittats och det måste många och obehagliga undersökningar till för detta.

Den här boken är en stark psykologisk skildring fylld av svart humor (mycket svart)- och det är ett lidande utan gräns som man som läsare tvingas ta del i. Det är bitvis oerhört plågsam läsning för den berättande pojken är kanske den som lider mest av allt. Dramat får sin upplösning och det är ett oväntat slut- ganska abrupt men det lämnar kvar många egna tankar och så ska det väl vara med en riktigt god bok.

"Lost"  eller "Der Verlorene" av Hans-Ulrich Treichel blir denna veckans tyska bidrag från mig.

En norsk madame Bovary

Ungdomsporträtt av Jonas Lie


Jag har läst ut "Naar sol gaar ned" av Jonas Lie- en så kallad äktenskapsroman med dystra och tragiska toner. Jag tänkte lite på Flauberts "Madame Bovary" för fru Stefanie (som har en av de kvinnliga huvudrollerna) har många drag av den missnöjda och flärdfulla Emma Bovary.

Romanen ses mycket genom "bedstefars" ögon, farfadern i familjen som bor på undantag hos sin son och hans familj. Bedstefar iakttar och funderar- han ser tillbaka på sitt eget liv och med de erfarenheter han har förvärvat förstår han mer än någon annan i familjen. Barnen (tre till antalet) har också sina aningar om att Gunnar och Stefanie Grunths äktenskap inte är lyckligt och att det är på väg mot en katastrof. Det vilar en undergångsstämning över den här berättelsen från de allra första sidorna och så accelererar det undan för undan.

Stefanie söker lyckan i dyra kläder, resor till storstaden och i pianospel- och så i sin älskare Wingaard. Gunnar Grunth (han är läkare och flitigt anlitad) ser inget - eller snarare han vill inte se. Till slut kommer han dock till insikt och kort därefter slutar allt i stor tragedi.

Men- det finns hopp. Dottern Terna har funnit en man som verkar passa henne och på de sista sidorna får man vara med om bröllopet och så slutar allt i bedstefars funderingar.

"Han, - den gamle mand, - syntes, han paa det sidste havde gjort den ene Opdagelse, vundet det ene syn efter det andet i dette--
-- I rullegardinet gulnede endnu et sluknende sidste Solskjaer, og bedstefars öienlaag holdt paa at glippe og falde til...
   De skimrede frem diss dybe, kjaerlige öine, som saa ofte havde hvilt tungsindig paa ham med de forgjemte baevende spörgsmaal; - de var nu trygge rolige, fortrolige...
   Der svaevede som en fugl naer over ham med vingen-"

Jonas Lie skriver mycket intensivt och med psykologisk finess- aldrig att det blir tråkigt och ointressant. "Naar sol gaar ned" kom ut år 1895 och jag är övertygad om att den blev flitigt läst på sin tid. Det exemplar jag har är en del i "Samlade vaerker" (hela 14 band).. Det känns som om Jonas Lie borde återupptäckas. (Jag tror att den senaste svenska översättningen av boken är från 1911).

Ett bortglömt mästerverk

Det finns en hel del som tycker så om Jonas Lies roman "Familjen på Gilje" från år 1883. Jonas Lie är en norsk författare (1833-1908) och idag finns det inte mycket kvar av hans verk på våra bibliotek. Den senaste utgåvan är från 1978 (och det är just Familjen på Gilje som det då är frågan om). Man kan förmodligen läsa en äldre version av boken på nätet men för mig är det aldrig samma sak att läsa på en dataskärm som att hålla den "riktiga" produkten i handen. Jag är och förblir en pappersbokskonsument och enbart en sådan.

I våras fick jag en stor mängd äldre böcker som hade tillhört min moster- ett hem skulle säljas och böckerna var på "fel" språk (danska och norska) - jag anmälde mig genast som intressent och nu läser jag undan för undan i dessa gamla rariteter- när inspirationen faller på. Just nu är det Jonas Lies tur och jag har hittat "Naar sol gaar ned" från 1895 - min utgåva är från 1904 (Gyldendals förlag i "Kjöbenhavn").

Lie skriver överraskande modernt och jag konstaterar att vissa människotyper befolkar för evigt denna värld- till exempel "fru Stefanie" (en av huvudpersonerna i boken) som idag kunde ha platsat i vilken Hollywoodfrusåpa som helst. Modegalen och ytlig- åtminstone så som hon har framträtt hittills på sidorna. (Jag läser med stor iver men jag har en hel del kvar att konsumera).

Jodå, det blir säkert mer läst av Jonas Lie och "Familjen på Gilje" ska jag leta efter (i pappersutgåva- så klart!).

Äppeldoft gör ont

På mitt läsbord har jag just nu en nätt liten volym på under 100 sidor. Bland bibliotekets hyllor hittade jag den- "Den första klunken öl och andra små njutningar" av Philippe Delerm (Bonniers förlag 1999 och översättningen är gjord av Anders Bodegård).

En helt underbar liten bok med ett innehåll av filosofiska funderingar och poetiskt formulerade tankar sorterade under ett antal olika rubriker som till exempel: Motorvägen, natt; Rulltrottoaren på Montparnassestationen; Blöta ner sina espadriljer och så Äppeldoft (det är därifrån jag har hämtat min egen rubrik).

Philippe Delerm är en mycket produktiv författare och ett par av hans böcker har blivit översatta till svenska (synd att det inte har blivit flera kan man tycka). Jag gläder mig i alla fall åt de här små njutningarna och här kommer slutraderna i kapitlet om "Äppeldoft"

Äppeldoft gör ont. Det är lukt av ett starkare liv, av en långsamhet man inte längre förtjänar.

Annars är nog min favorit stycket som handlar om Motorvägen, natt. Man kör där ensam i sin bil i mörkret och jo, jag känner igen det mesta som Delerm beskriver i sin betraktelse. Tystnad som är vadderad med ensamhet och hur man sitter som i en liten rymdraket eller som i en fåtölj i en biosalong. Att färdas genom natten och se de där neonskyltarna flimra förbi och så måste man stanna för att ta den där koppen stimulerande koffein och det enda som är öppet så där dags är en "ljuskatedral" i form av en bensinstation (modell större). Personer utan riktiga ansikten och sedan är det åter dags för avfärd- man tar på sig sitt metallskal och far vidare mot en fjärran gryning. Nästan som en tavla av Edward Hopper.

Att växa upp i onda tider

----
Dear Ernst, lie shadowless at last among
The other war-horses who existed till they’d done
Something that was an example to the young.

We are lived by powers we pretend to understand:
They arrange our loves; it is they who direct at the end
The enemy bullet, the sickness, or even our hand.

It is their tomorrow hangs over the earth of the living
And all that we wish for our friends; but existing is believing
We know for whom we mourn and who is grieving.

Wystan Hugh Auden - utdrag ur dikten "In Memory of Ernst Toller".

De unga män som växte upp i Europa i början av förra seklet drog en svart lott i tidslotteriet. Speciellt om de var bosatta i något av de krigförande länderna mellan åren 1914 och 1918. Var man tysk medborgare blev de kommande åren hemska, de också. Lägg till detta kontroversiella åsikter och stark idealism så förstår man att Ernst Toller hade en verkligt törnbeströdd stig att trampa på.

I min hand just nu har jag Ernst Tollers självbiografiska "Eine Jugend in Deuschland" och det är tung läsning. Toller föddes i den lilla staden Samotschin i dåvarande Ostpreussen. Han kom från en tämligen välbeställd judisk familj. Han kunde kostas på en ordentlig utbildning och han skickades bland annat till Grenoble för vidare studier. Så kom kriget och han rycktes med i den allmänna euforin- en eufori som snabbt förbyttes i svarta tankar och insikter om att krig är och förblir ett enda slaktande och oftast under miserabla förhållanden (i vart fall för "kanonmaten"). Toller drabbades av psykisk och fysisk kollaps år 1916 och han återvände aldrig till fronten.

Toller skriver om  sin ungdoms Tyskland som ett instängt land där det fria ordet konstant kvästes. Författare som Hauptmann, Ibsen, Strindberg och Wedekind var till exempel förbjuden läsning i hans gymnasieskola. (Vilket gjorde att Toller drogs ännu mer till deras böcker).

Så småningom kom Ernst Toller att bli mycket aktiv inom den revolutionära rörelse som drog genom Tyskland efter kriget och han var president i den Bayerska rådsrepubliken cirka en vecka i april år 1919. För sin inblandning i denna revolution blev Toller dömd till fem års fängelse och under långa tider fick han sitta i isoleringscell.

År 1933 tvingades han lämna Tyskland och han bosatte sig till slut i USA. Där blev det svårt för honom att försörja sig och när han fick veta att hans bror och syster båda blivit bortförda till koncentrationsläger drabbades han av en svår depression. Han tog sitt eget liv på ett hotell i New York i maj år 1939.

"Eine Jugend in Deutschland" känns som ett viktigt tidsdokument och intressant är det också att det var förlaget Querido i Amsterdam som först gav ut den här boken.

Time Present and Time Past

 "Time present and time past
Are both perhaps present in time future,
And time future contained in time past."

T.S. Eliot (Burnt Norton)

Citatet ovan går som en röd tråd genom Deirdre Maddens roman och jag har varit trollbunden sedan första sidan. Nu är boken utläst (tyvärr) och jag försöker samla tankarna. Berättelsen handlar om familjen Buckley och dess förgreningar och i fokus står Fintan, en tämligen framgångsrik man i övre medelåldern. Fintan bor i Dublin och han har en "fin" adress ute på Howth men i dagens Dublin är kommunikationerna täta och helt utmärkta och Fintan pendlar lätt och smidigt till sitt arbete i centrum. I hemmet bor sönerna Rob och Niall (båda vuxna men det är svårt att få tag på eget boende till rimlig kostnad när den keltiska tigern ryter och vrålar- vi skriver år 2006) , trogna hustrun Colette och sladdbarnet Lucy. Systern Martina bor tillsammans med sin moster Beth och mamma Joan (änka) har en modern lägenhet i Glenageary.

Det händer inte så mycket på sidorna men det är liksom inte det som är vitsen- boken väcker tankar och funderingar och vad som syns på ytan är som bekant inte allt som finns i en människas liv. Deirdre Madden lyckas mycket väl med att porträttera sina gestalter som verkligen blir  levande och mycket välskulpterade som riktiga människor. I allt vandrar tiden fram och tillbaka mellan dåtid och nutid och även framtid- allt hänger ihop på ett mystiskt men  också helt normalt sätt. Ett par gamla foton väcker upp minnen och minnena vävs samman med nuet.

 Fintan växer fram på sidorna och från att ha ansetts vara "a strong contender for the title of Most Unimaginative Man In Ireland" blir han i stället lite av en katalysator för aktivitet och inlevelseförmåga. Fintan är en mycket sympatisk karaktär och det är verkligen upplyftande att läsa om just en sådan.

"Let us think, then, of the past, so that we may speak of real things that have actually happened; conscious always that the past, like the future, also shimmers behind the veil of imagination." (s.148)

"Let us leave her there and return to the present: to her great grandson Fintan Buckley, asleep with his wife Colette beside him, and all of his children still under his roof. Tonight, as so often, all of Ireland lies under a soft thick blanket of cloud. The wind rises, and soon it begins to rain." (s.150)

Deirdre Madden kommer ursprungligen från County Antrim- och hon är född 1960. År 1989 tilldelades hon The Somerset Maugham Award för romanen "The Birds of the Innocent World". Här kan man läsa mera om hennes författarskap (The Guardian).

Jag har hittat två svenska översättningar: Dolda symptom (1988) och Fågelrop  (1990). Har man tur så kan några exemplar fortfarande finnas på biblioteken.

 

 

En söndagmorgon med fransk touche

Som lektyr hade jag tidskriften "Lire" och jag har bockat för och skrivit upp så att pennan nu är helt utan bläck.

Jean-Christophe Rufin har fått ett par böcker översatta till svenska och kanske vågar man hoppas på att hans senaste roman "Le collier rouge" ska bli översatt den också. Rufin skriver gärna med nedslag i historien och mest känd är han kanske för "L'Abyssin" (abyssiniern) som han fick hela två litterära utmärkelser för (1997).

Årets bok av Rufin handlar också den om historisk tid och passande nog om första världskriget, eller snarare tiden strax efteråt. Det är sommaren 1919 och i byn Berry sitter Marcel Morlac i fängelse - utanför står hans stora hund och skäller oupphörligt. Anledningen till fångenskapen? Jo, det är så att Morlac har belönats med hederslegionen och han har gett den till sin hund som nu har medaljen i sitt halsband. Morlac tyckte nämligen att hunden var mer förtjänt än han själv av utmärkelsen.

Jag tror att den här boken skildrar kriget och tiden efteråt på ett mycket speciellt och intressant sätt.

Jean-Christophe Rufin är författare (ledamot av franska akademien), läkare och ambassadör. (Han är också en av förgrundsfigurerna i organisationen Läkare utan gränser).

Om en resa till Bornholm

Aidan Higgins är en irländsk författare (f.1927) och han har en diger produktion bakom sig- bland annat den här romanen som handlar om ett kärleksförhållande (med förhinder) och en resa till Bornholm (som titeln anger).

Dalkey Arvhive Press gav ut boken år 2006 - någon svensk översättning har jag inte hittat.

Bland människor och djur

Den här vackra vyn kan man se i Schweiz- om man reser i närheten av det mäktiga berget die Jungfrau, vill säga. (fotot är lånat).

Jag har läst schweiziske Arno Camenischs kortroman "The Alp"  (Sez Ner på originalspråket, rätoromanska)

En alpko (lånat foto)

Det är en kort och mycket intensiv, tät roman på bara 82 sidor. Kan man kalla en bok på 82 sidor för en roman? Ja, det kan man- för berättelsen verkar bra mycket längre än vad sidorna anger och den innehåller minst lika mycket som en del mera ordrika författare behöver 500 sidor eller mera för att uttrycka.

Här är vi - mitt bland alperna, närmare bestämt på Alp Stavonas invid Piz Sezner i kantonen Graubünden. Fyra namnlösa huvudpersoner befolkar sidorna- det är mejeriarbetaren, svinskötaren, koskötaren och mejeriarbetarens dräng. De arbetar och lever nära inpå varandra och det är sannerligen ingen idyll som skildras. Det är ett hårt liv och det är ensamt. Man kopplar av med starka drycker- man sköter om djuren (det vimlar av djur i boken) och inte alltid har man väl det tålamod som skulle önskas. Man har inte tid med "gullerier" och djur är en ekonomisk tillgång och betraktas just så.

Alla sinnen aktiveras under läsningens gång och vad gäller luktsinnet så är det inte precis Chanel no 5 som sprider sin doft genom sidorna. Grisarna bökar och korna får juverinflammation- hundarna äter på kadaver och ostarna möglar i källaren ibland. Det där med vacker utsikt och "genuin miljö" är det mest turisterna som tar del av. De kommer i horder och tar kort på allt möjligt och omöjligt. Arno Camenisch har rejält med humor och han ser det bisarra i väldigt mycket av det som sker där uppe i bergen.

"The tourist asks the swineherd, could he move a bit further forward, to be in the picture too. Could he move a bit closer to the pigs, as far forward as possible, as close as possible to the pigs, maybe just pet one on the head too, or on the back, then he could take a photo of him and the pigs before the mountain backdrop, and that would be really nice."


"The rain gets heavier, the clouds have burst. Before the herd can reach the forest, it's raining like it rarely does here, two decades' worth getting stronger and stronger as it passes over the cows' backs, the rain, as merciless, it lashes down on the alp, like it wanted to give the alp a good clean, like it wanted to take the slopes with it, the slopes, the cowshed, the hut, the whole shebang, the entire circus." (bokens slutrader).


"The Alp" är första delen av en trilogi och de två andra delarna kommer att översättas till engelska de också. Det ser jag fram emot.

"The Alp" av Arno Camenisch är utgiven på Dalkey Archive Press förlag och översättningen till engelska är gjord av Donal McLaughlin

Välförtjänt

Jag kan inte påstå att jag har läst så väldigt mycket av årets Nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano men min snälla brevvän S. skickade mig hans roman "Dora Bruder" för något år sedan och den tyckte jag mycket om. (Då fanns den inte i svensk översättning).

Gratulationer till Elisabeth Grate förlag. Nu hoppas jag på flera översättningar och även nya utgåvor.

Tysk torsdag: Noveller om en förlorad värld

Så har han gått bort från denna världen- Siegfried Lenz. Nära 90 år gammal blev han och han kommer att bli odödlig med allt det han skrivit. En hel del har blivit översatt till svenska men tyvärr inte hans novellsamling "So zärtlich war Suleyken" som handlar om det Masurien som Siegfried Lenz och så många andra med honom tvingades lämna under och efter andra världskriget.

Jag har inte läst alla berättelserna i den här samlingen ännu - men här finns det humor, iakttagelseförmåga och fantasi (säkert blandad med en god portion verklighet) i mängd. Det måste ha varit en mycket speciell plats att bo på- detta Suleyken (Suleyken är dock en fiktiv by men jag skulle tro att delar av Lenz hemort Lyck finns inristat i novellerna.)

I efterordet till novellsamlingen ( i allt 20 stycken) skriver Lenz om hur hans hemort låg bakom ryggen på all historia- inget "känt folk" har frambringats härifrån; i stället hittade man träarbetare, bönder och borstbindare för att ge några exempel- "das unscheinbare Gold der menschlichen Gesellschaft". Tålmodigt framlevde de sina dagar och när de talade med varandra så handlade det om urmodiga nyheter som till exempel fullmånens inverkan på nypotatisen.

Siegfried Lenz skriver att han velat fånga den masuriska själen med sina noveller och jag är säker på att han lyckats mycket väl med det.

"Diese Geschichten sind zwinkernde Liebeserklärungen an mein Land, Eine aufgeräumte Huldigung and die Leute von Masuren."

Dags att läsa och minnas en riktigt stor författare.

The only woman in the world worth dying for

Fanny Vandergrift Osbourne Stevenson 1840- 1914

Hon överlevde sin siste make (Robert Louis Stevenson) med tjugo år. Då hade hon levt ett rikt, svårt och äventyrligt liv. Hon måste ha varit en urstark kvinna.

Fanny kom från Indianapolis och gifte sig redan som 17-årig- ett äktenskap som skulle föra henne till många olika platser främst i USA men också i Europa. Maken var äventyrligt lagd och Fanny tröttnade på hans "exter"- hon for till Belgien (hon tänkte studera konst) med sina tre barn och sedan också till Paris. Sonen Hervey drabbades av TBC och dog ung (i Paris). Det var också här som Fanny träffade sin blivande make( nummer två): Robert Louis Stevenson. Han föll direkt men fick vänta ett par år på att resa till henne i USA (Fanny flyttade tillbaka dit).

Fanny blev en stor inspiration och en musa med stort "M" för Stevenson- de stöttade varandra under de år som följde. Fanny har fått sin sista vila vid Mount Vaea på Samoa. Graven delar hon med Robert Louis och det är han som skrivit det vackra epitafiet.

Under the wide and starry sky,
Dig the grave and let me lie.
Glad did I live and gladly die,
And I laid me down with a will.
This be the verse you grave for me:
Here he lies where he longed to be;
Home is the sailor, home from sea,
And the hunter home from the hill.

Om Fanny Stevenson läste jag i Richard Holmes: Footsteps- Adventures of a Romantic Biographer

What lovely, lovely little books these are

Så sa en gång John Updike om Everyman's Library Pocket Poets. De här små nätta volymerna är så behändiga att läsa (och att ta med sig)- de är dessutom vackert inbundna och med "inbyggt" bokmärke.

I min hand just nu har jag "The Four Seasons"- en samling dikter från alla årstider. Just nu passar det bäst med något höstlikt och jag väljer en kort dikt av Amy Lowell (1874-1925).

Autumn

All day I have watched the purple vine leaves
Fall into the water.
And now in the moonlight they still fall,
But each leaf is fringed with silver.

Om att välja reselektyr

Det blev inte så svårt den här gången eftersom Uppsala har en fin och välsorterad bokhandel vid namn "The English Bookshop" (idealiskt läge på Svartbäcksgatan och så gott som intill självaste stadsbiblioteket). Jag letade bland hyllorna (ett kärt besvär) och naturligtvis kom jag ut med flera böcker än jag hade tänkt (en bokälskare kommer sällan ut ur en bokhandel med enbart "det planerade").

Nu föll mina ögon på en tunn volym "A Meal in Winter" av Hubert Mingarelli. Hubert Mingarelli är en fransk författare som fått åtskilliga priser för sina berättelser och just "A Meal in Winter" (Quatre soldats") belönades med Prix Médicis år 2003).  Boken finns också översatt till danska men någon svensk version har jag inte lyckats hitta. Jane Housham har alldeles nyligen recenserat boken för tidningen The Guardian.

Tyvärr blev min resa hem till sydligare nejder inte så bekväm som jag hade hoppats (hoppas kan man ju även om man reser på svenska järnvägar) och det blev både extra motion och ganska sen ankomst till ett mörkt och blåsigt Falsterbonäs. Så mycken läsning i min bok blev det alltså inte men det får jag ta igen nu i stället.

I brevlådan väntade "1914 Poetry Remebers" i redaktion av Carol Ann Duffy" utvalda klassiska dikter från och om det första världskriget.

Utanför mitt fönster blåser det halv storm- hösten är här på riktigt. Tid att tända ljus och krypa upp i läshörnan och låta naturen ha sin gång.

Nyfiken på: Arno Camenisch

 Chur i kantonen Graubünden, Scweiz (cirka 1900)

Arno Camenisch  (f. 1978) är en schweizisk författare och han skriver på både rätoromanska och tyska- nu har hans kortroman (84 sidor) "Sez Ner" blivit översatt till bland annat engelska och fått titeln "The Alp". Det är första delen i en trilogi och säkert kommer de återstående delarna också att ges ut i översättning.

Det handlar om livet i ett litet samhälle- ett kanske förlorat paradis. Paradis brukar dock bara existera i tankevärlden, i drömmarnas värld och jag tror att den här berättelsen tar kål på alla illusioner om ett himmelrike där uppe i alperna.

En fyllig recension kan man läsa här av (M.A. Orthofer)

Exilens författare- Hans Keilson och Anna Gmeyner

Han blev över 100 år gammal, författaren Hans Keilson -(1909-2011)- då hade han belönats med åtskilliga priser och hans böcker hade tryckts upp i nya utgåvor både på tyska och på flera andra språk (ovan en dansk översättning som snart kan köpas i bokhandeln och vågar man hoppas på en svensk version också?)

Keilson föddes i Tyskland och var av judisk börd- år 1933 debuterade han med en självbiografisk roman "Das Leben geht weiter"- den blev raskt förbjuden i nazisternas Tyskland. Tre år senare tvingades Keilson lämna sitt hemland och han slog sig ner i Nederländerna, ett land han skulle stanna kvar i fram till sin död. Under den tyska ockupationen lyckades han gå under jorden under en ny identitet och han överlevde kriget. Till hans stora sorg gick det inte att rädda föräldrarna som båda mördades i Auschwitz.

Högt upp på min läslista finns Keilsons  The Death of the Adversary ( Der Tod des Widersachers) som skildrar ett mardrömsaktigt Tyskland som det var i mitten av 1930-talet. Jag kan tillägga att Keilson även var läkare med inriktning på människans psyke- och romanen är präglad av hans insikter i ämnet..

En annan författare från den här svåra tiden är Anna Gmeyner som kanske mera är känd som dramatiker- men- hennes roman "Manja" har blivit översatt till flera språk och finns faktiskt på engelska (utgiven av Persephone förlag år 2003). Fem barn och deras öden skildras här- från 1920 och framåt till 1934.

Anna Gmeyner (1902-1991) kom ursprungligen från Österrike och hon växte upp i ett liberalt och välbärgat judiskt hem i Wien. Anna Gmeyner kom som ung till Berlin och började skriva teaterpjäser- när nazisterna kom till makten år 1933 tvingades hon gå i exil och hon flyttade till Frankrike. Mellan 1940 och 1950 bodde hon med sin man i England och hon avled 88 år gammal i New York.( Anna Gmeyners dotter hette Eva Ibbotson och var en känd barnboksförfattare.)

Franskt i brevlådan

Det blev en fin inledning på oktober trots det gråa vädret och det stilla regn som föll idag på morgonen. Brevbäraren hade med sig två böcker av den franska författarinnan Geneviève Brisac idag så det blev riktigt trevligt att sitta vid köksbordet och klippa upp paket.

Brisac brukar skriva litteraturkritik i bland annat Le Monde och hon har varit flitig med pennan under många år nu. Hon har sina rötter i Tyskland, Rumänien, Turkiet, Armenien och Grekland (och lite till tror jag)- det är en spännande och avundsvärd blandning och jag ser fram emot att ta itu med den här bokduon.

 "Losing Eugenio" (engelsk översättning av den Prix Femina-belönade "Week-end de chasse à la mère" (1996) handlar om en ensamstående mamma och hennes lille son. En dröm om ett annat liv - men verkligheten kan man inte fly från för evigt. Jag tror att det blir sorgligt....

"Dans les yeux des autres" har nominerats till Prix Renaudot och jag är mycket nyfiken. Två systrar har huvudrollerna i den här romanen - en har orden den andra har handlingen. Det är 1970-talet som kommer i fokus och jag anar att jag kommer att känna mig hemma i just den tidsperioden.