Att växa upp i onda tider

----
Dear Ernst, lie shadowless at last among
The other war-horses who existed till they’d done
Something that was an example to the young.

We are lived by powers we pretend to understand:
They arrange our loves; it is they who direct at the end
The enemy bullet, the sickness, or even our hand.

It is their tomorrow hangs over the earth of the living
And all that we wish for our friends; but existing is believing
We know for whom we mourn and who is grieving.

Wystan Hugh Auden - utdrag ur dikten "In Memory of Ernst Toller".

De unga män som växte upp i Europa i början av förra seklet drog en svart lott i tidslotteriet. Speciellt om de var bosatta i något av de krigförande länderna mellan åren 1914 och 1918. Var man tysk medborgare blev de kommande åren hemska, de också. Lägg till detta kontroversiella åsikter och stark idealism så förstår man att Ernst Toller hade en verkligt törnbeströdd stig att trampa på.

I min hand just nu har jag Ernst Tollers självbiografiska "Eine Jugend in Deuschland" och det är tung läsning. Toller föddes i den lilla staden Samotschin i dåvarande Ostpreussen. Han kom från en tämligen välbeställd judisk familj. Han kunde kostas på en ordentlig utbildning och han skickades bland annat till Grenoble för vidare studier. Så kom kriget och han rycktes med i den allmänna euforin- en eufori som snabbt förbyttes i svarta tankar och insikter om att krig är och förblir ett enda slaktande och oftast under miserabla förhållanden (i vart fall för "kanonmaten"). Toller drabbades av psykisk och fysisk kollaps år 1916 och han återvände aldrig till fronten.

Toller skriver om  sin ungdoms Tyskland som ett instängt land där det fria ordet konstant kvästes. Författare som Hauptmann, Ibsen, Strindberg och Wedekind var till exempel förbjuden läsning i hans gymnasieskola. (Vilket gjorde att Toller drogs ännu mer till deras böcker).

Så småningom kom Ernst Toller att bli mycket aktiv inom den revolutionära rörelse som drog genom Tyskland efter kriget och han var president i den Bayerska rådsrepubliken cirka en vecka i april år 1919. För sin inblandning i denna revolution blev Toller dömd till fem års fängelse och under långa tider fick han sitta i isoleringscell.

År 1933 tvingades han lämna Tyskland och han bosatte sig till slut i USA. Där blev det svårt för honom att försörja sig och när han fick veta att hans bror och syster båda blivit bortförda till koncentrationsläger drabbades han av en svår depression. Han tog sitt eget liv på ett hotell i New York i maj år 1939.

"Eine Jugend in Deutschland" känns som ett viktigt tidsdokument och intressant är det också att det var förlaget Querido i Amsterdam som först gav ut den här boken.

Ernst Toller

1893-1939. Tysk författare (dramatiker). Han deltog i första världkriget (västfronten) men bröt ihop totalt av den erfarenheten. Toller var aktivt involverad i novemberrevolutionen i München (han var t o m president i den kortlivade bayerska sovjetrepubliken- hans presidentskap varade bara i sex dagar).

Mest känd är Toller för sitt skådespel "Hoppla, vi lever" som finns i svensk översättning (1981). Det finns också en biografi (på svenska) om honom (1981).

Toller fänglades för sin roll i novemberrevolutionen och år 1933 blev han- som så många andra tyska författare- persona non grata i sitt hemland. Toller bosatte sig så småningom i USA men hans liv blev ensamt och olyckligt. År 1939 orkade han inte längre utan tog sitt liv.

IN MEMORY OF ERNST TOLLER
The shining neutral summer has no voice
To judge America, or ask how a man dies;
And the friends who are sad and the enemies who rejoice

Are chased by their shadows lightly away from the grave
Of one who was egotistical and brave,
Lest they should learn without suffering how to forgive.

What was it, Ernst, that your shadow unwittingly said?
O did the child see something horrid in the woodshed
Long ago? Or had the Europe which took refuge in your head

Already been too injured to get well?
O for how long,like the swallows in that other cell,
Had the bright little longings been flying in to tell

About the big friendly death outside,
Where people do not occupy or hide;
No towns like Munich; no need to write?

Dear Ernst, lie shadowless at last among
The other war-horses who existed till they’d done
Something that was an example to the young.

We are lived by powers we pretend to understand:
They arrange our loves; it is they who direct at the end
The enemy bullet, the sickness, or even our hand.

It is their tomorrow hangs over the earth of the living
And all that we wish for our friends; but existing is believing
We know for whom we mourn and who is grieving.

Wystan Hugh Auden