Vinterkrigets tid av Eeva Kilpi

Jag har läst tre riktigt bra böcker. Eeva Kilpi har skrivit om sin barndom och tidiga ungdom under en mycket svår tid i Finlands historia.
-
När Vinterkriget bröt ut i december 1939 var Eeva bara 11 år gammal. Bomberna faller över hennes Raivattala By i Hiitola.
-
"Det var på hösten 1939. Vi bor i Ravattala by i Hiitola. I Karelen. I Viborgs län. På ett område som i senare historieskrivning får epitetet "avträtt". Men den gången var vi alltjämt hemma. Där hemma".
-
Eeva älskar sitt hem- och sin hembygd där vid Raivattala sjö. Där bor hon med sin mor och far, sin syster och sin "fammo" . Nära dem finns också "lamatanten" och Ungafaster. Här är famijen hemma- här har de sina rötter.

- Så attackerar "ryssen"- utan föregående krigsförklaring. Under några vintermånader kämpar den finska armén tappert mot övermakten. Så kommer freden och Eeva och hennes familj- alla de som haft Karelen som sitt hem måste ge sig av. De blir flyktingar - de måste slå ner bopålarna någon annan stans.
-

Eeva Kilpi skriver så vackert om sitt Karelen, om sina föräldrar och sina släktingar. Man får komma dem tätt inpå livet- ungafaster som förlorar sin man efter bara en kort tid som gift- hon blir ensam med sin lille son. Eevas familj som tvingas till det ena uppbrottet efter det andra. (Under fortsättningskriget kan de för ett kort tag flytta tillbaka till Karelen).

- Här är ett citat som jag tycker sammanfattar så mycket av vad Kilpi säger i sina tre böcker (jag tycker bäst om de två första delarna).

- " I min hemlängtan grät jag förmodligen all den gråt som under kriget och redan före kriget, efter krigsutbrottet och när fredn kom och hemmet gick förlorat hade blivit ogråten. Den bröt fram med ett tryck som jag inte rådde på. Var det en befriande upplevelse? Jag vet inte. Kanske det. Därefter kunde jag kanske överhuvudtaget leva.

-

Många förvridna och krokiga plantor förmår växa upp till träd. Jag tittar gärna på snedvuxna, knotiga, spruckna träd, som trots allt har levat ett fullvärdigt trädliv och vajar där precis som de andra, de rakare. Till och med sin födelse klarar människan genom att gråta.

Det är bara hemlängtan som man aldrig kan gråta sig fri från. Den är evig."

Det här är en berättelse om en annorlunda barndom- och jag känner en stor respekt och vördnad för de människor som fick genomlida vad Eeva och hennes familj fick genomlida.