Snödropparna är på gång under tujan....
Stjärnmagnolians knoppar blir allt större och luddigare....
Idag strålade solen från en i princip molnfri himmel när vi begav oss ut på vår dagliga numera ganska långa promenad. Det finns så mycket att titta på och njuta av nu när ljuset äntligen har kommit till våra norra utmarker. I prästgårdens träd frodas kärleken - duvorna var i full gång med att bygga bo och lite annat hittade de också på... :-)
Här stannar jag gärna till på mina vandringar- en gång i tiden var detta en ganska mäktig segelränna (nu reducerad till något som mest liknar ett brett dike)- under medeltiden kunde man ta sig fram här med ganska stora båtar. I närheten ligger den gamla Rostockska kyrkogården (men den ser man inget av- det har byggts hus ovanpå... på 80-talet när man grävde i trädgårdarna fick man upp benknotor och annat som man kanske inte tyckte var så trevligt. )
Diset lindar in naturen i ett sagoaktigt skimmer... då känns det verkligen som om det förflutna och nuet möts... i detta spöklika ljus.
Vi såg att våren har kommit för att stanna. En hel äng av snödroppar... och jag är övertygad.
Så efterlängtad har väl ingen blomma varit....
Pär i Vången i frostigt skimmer... men snart grönskar det i den fina trädgården!
På Mellangatan lyser nattens lampor ännu- och lavendelhäckarna väntar på bättre tider.
Vi var lite väl tidiga för frukost med kaffe och smörgås men kanske en annan dag...
Det går nämligen redan att bänka sig utomhus och då kan ju husdjuret också följa med. Trots kylan ser det väldigt inbjudande och trevligt ut med de vackra stolarna. De väcker en stark längtan efter bara några varmgrader till....
Solen håller på att gå upp över området... en blek vårsol- som förutspår en vacker dag.
Ett vårtecken är att den galne hundlortsjägaren här i stan har vaknat till liv- han (eller är det möjligen en hon?) har mycket att stå i- det gäller (som det ser ut) att sätta små svenska flaggor överallt där hundarna lämnat sina högar. Jo, det är bra att bli varnad- men inte hjälper det väl mot ofoget. 
Betydligt trevligare är det då att komma hem efter en härlig runda i vårsolen och se små alpkrokusar " växa fram så det knakar ... snart har jag en hel matta av dem. Så fint det ska bli under mitt gamla körsbärsträd!
Nja... riktigt så här långt har det inte kommit ännu- inte ens här söder om landsvägen- men idag strålar solen- himlen är ljust blå och jag har faktiskt sett en ynka alpkrokus sticka upp nosen under det gamla körsbärsträdet (och hoppas att inte husdjuret mölar ner den). Plusgrader! Hurra!! Nu ska jag kratta kvistar, kottar, löv och barr. Det finns inget som är så avkopplande.
Lite oordnat tittar de upp- bredvid ogräset.... några snödroppar. Det vackra ordet är så klart "dagsmeja"- idag för första gången i år kunde den kännas.... solen värmde - och nu börjar vårblommorna att sticka upp på allvar. På vår promenad såg vi en del vintergäck också. 
Jag har nog inte lika många fina trädgårdsböcker som Hannele men några stycken finns i mina hyllor. Nu börjar det bli ljusare om än inte så vårlikt vad gäller gradantal.... Jag känner mig riktigt duktig för jag har läst på i beskärningsboken och kapat en stycken risig weigela- nu får jag väl se om den växer upp igen och blir vackrare i formatet... Rosor drömmer jag alltid om och oftast stannar det vid dröm... men kanske jag slår till med en ny variant i år- trots min dåliga jordmån (idel sand). Perenner brukar vara tacksamma- även om jag inte har särskilt många rabatter för dem. Varje dag spanar jag efter vårblommor- bara några små krokusanlag har gett sig till känna än så länge. Men - som sagt.... ljuset.... det kommer så sakteliga.
Jag vet, det ser inte mycket ut för världen men när snön smälte undan stack faktiskt några små förskrämda krokusskott upp- de är knappt synliga på fotot men om man "illstirrar" kan man se dem mitt i bilden som små ljusgröna spjut som sticker upp. Nu hoppas jag bara att husdjuret inte "mölar" ner dem. Han är nämligen inte ett enda dugg intresserad av vårblommor.
