Bittert arv av Kiran Desai

Jag ska inte orda så mycket om den här boken för den har det redan skrivits en hel del om både på svenska bloggar och på engelskspråkiga dito. Boken har stått i min hylla i minst ett år och det är först nu jag har kommit till skott och läst.

Det är många personer som ska samsas om utrymmet på cirka 400 sidor- främst handlar det dock om Sai, den unga föräldralösa flickan som nu måste bo hos sin morfar i ett gammalt och förfallet hus (en gång var det stort och fint). Morfar, domaren, älskar bara sin hund "Mutt" men har ändå vissa ömmare känslor för sitt barnbarn Sai och under handlingens gång nystas en hel del av Jemubhais förflutna upp- ofta är det inte så smickrande för honom även om han verkligen haft det kämpigt och besvärligt under större delen av sitt liv.

Persongalleriet är som sagt stort, kanske lite för stort för det blir till slut en aning tröttsamt att hålla reda på dem allihop och jag tycker nog att berättelsen hade vunnit på att något koncentreras. De 400 sidorna känns lite i överkant- men visst är det en bra och läsvärd roman, det ska då ingen förneka. Älskar den gör jag dock inte. Grytan innehåller lite för många ingredienser för min smak.

Bokmania och Lyran har också läst.

Hyllvärmare

Jag har haft storstädning och gallrat ut en hel del böcker som ska vidare till välgörande ändamål. En mindre hög behöll jag- och så är det dags att "beta av" en del hyllvärmare. Ibland får en bok vänta på rätt tillfälle att bli läst- och varför just Kiran Desais Bookerprisbelönade "The Inheritance of Loss" fått dröja kvar oläst i hyllorna  vet jag faktiskt inte. Den svenska översättningen blev "Bittert arv" och det har bloggats en hel del om just den här romanen. (Boken finns fortfarande att få tag på i pocketutgåva).

Husdjuret har varit på igelkottsjakt under natten - en jakt som inte blev så lyckad (och tack och lov för det). Efter det gick det inte att komma till ro och jag började läsa om Sai och hennes morfar där vid berget Kanchenjungas fot- efter 150 sidor är jag givetvis fast......

Den här hisnande vackra dikten av Jorge Luis Borges inleder romanen:

Boast of Quietness

Writings of light assault the darkness, more prodigious than meteors.
The tall unknowable city takes over the countryside.
Sure of my life and death, I observe the ambitious and would like to
understand them.
Their day is greedy as a lariat in the air.
Their night is a rest from the rage within steel, quick to attack.
They speak of humanity.
My humanity is in feeling we are all voices of that same poverty.
They speak of homeland.
My homeland is the rhythm of a guitar, a few portraits, an old sword,
the willow grove's visible prayer as evening falls.
Time is living me.
More silent than my shadow, I pass through the loftily covetous multitude.
They are indispensable, singular, worthy of tomorrow.
My name is someone and anyone.
I walk slowly, like one who comes from so far away he doesn't expect to arrive.