Mera engelsk humor

 Jag letade efter äldre litteratur och hamnade i början på 1930-talet. Det var inte alls meningen att det skulle bli just humoristiska böcker men nu råkade det bli så i alla fall.  Alan Patrick Herbert (1890-1971) var författare (och även parlamentsledamot). Han var en man med starka övertygelser och han ogillade "dumma" lagar och förordningar (eller snarare är det väl så att det är tolkningen som kan bli fullständigt orimlig). "Uncommon Law" består av ett antal fiktiva rättsfall- samtliga ska illustrera någon (eller flera) legala avarter. Den här boken tänker jag läsa för jag är helt säker på att underhållningsvärdet är högt. Här kan man läsa mera.

Engelsk historia, kan det vara nåt? Jodå, det tycker jag allt. Speciellt om den driver med sig själv- och här är det också historieundervisningen i skolorna som får sig en känga. Boken har satts upp som musikal (mina tankar går faktiskt till Monty Python när jag läser om det här alstret). Wikipedia har en lång artikel om boken här.

Engelsk humor

Saki (eller som han egentligen hette: Hector Hugh Munro) 1870-1916. Han är mest känd för sina underfundiga noveller som säkert hade blivit många fler om han inte hade stupat så tragiskt i slaget vid Somme.

Några sentenser som Saki blivit känd för:

I love Americans, but not when they try to talk French. What a blessing it is that they never try to talk English.

All decent people live beyond their incomes nowadays, and those who aren't respectable live beyond other people's. A few gifted individuals manage to do both.

Ännu en bok som jag blir svårt frestad av- och ja, visserligen kan man nog läsa en del av Sakis noveller på Gutenbergsprojektet men ingenting går upp mot pappersvarianten.

När blåsten pinar mina tallar och viner runt knutarna blir jag en nattläsare. Under den gångna halvstormiga natten läste jag några noveller i en tjock samling som jag hade liggande på mitt nattduksbord- i den samlingen ingick Sakis "The Disappearance of Christina Umberleigh"- en nätt och lite speciell berättelse på bara fem sidor. Mycket underhållande. Här handlar det om en tågresa som går genom den ungerska pustan (från Österrike) på den tid då det ännu fanns ett Habsburgskt rike. Två män delar en förstaklasskupé - den ene är vinhandlare och den andre är (troligen)  journalist. "Neither man was talkative and each was grateful to the other for not being talkative. That is why from time to time they talked." För att få tiden att gå berättar så vinhandlaren historien om den försvunna fru Umberleigh och det handlar om en "omvänd kidnappning"- det vill säga här betalas det lösen för att slippa att få tillbaka damen i fråga (ett mycket bestämt och ganska tyranniskt fruntimmer).  Slutet på historien är alldeles lagom "väntat eller oväntat" och på de få sidorna lyckas Saki skapa både spänning och underhållning.

Jag konstaterar att det nog blir ett knapptryck till hos den där nätbokhandeln.....

May you live in interesting times

Någon påstår att det är den brittiske författaren Ernest Bramah (egentligen Ernest Brammah Smith) som är upphovsmannen till den numera mycket kända kinesiska förbannelsen. Inte vet jag vad som är rätt men kärnfullt och fyndigt är det hur som helst.

Ernest Bramah (1868-1942) var tämligen enstörig till sin läggning och idag är han nog mest känd för sina berättelser om kinesen Kai Lung och hans "irrfärder". Den första boken (som består av korta stycken (noveller) om Kai Lung kom ut redan år 1900. "Kai Lung's Golden Hours" som är avbildad ovan är från 1922 (utgåvorna är många).

Jag blir rejält nyfiken på de här novellerna och eftersom jag inte har tålamod att läsa historierna om Kai Lung på nätet (några finns att hitta på Project Gutenberg) har jag beställt en av samlingarna i bättre begagnat skick.

Här några ytterligare exempel på Bramahs humor och fyndighet:

May you come to the attention of those in authority.

May bats defile his Ancestral Tablets and goats propagate within his neglected tomb!

The manner by which he gained his livelihood consisted in leading a number of blind mendicants about the streets of the city and into the shops and dwelling-places of those who might reasonably be willing to pay in order to be relieved of their presence.

Glömda författare

"Denna ras förekommer från Himalaya till Kaukasus, docerade han, och som för att illustrera föredraget tog geten ett hopp från piedestalen-Himalaya för att hamna i flygeln-Kaukasus. Ljudet han frambragte tycktes väcka hans förvåning, för han skuttade igenom hela klaviaturen innan han tog ett hopp upp på locket.

- Ni har väl ingenting emot att ha honom på flygeln? frågade lorden och avbröt sin förklaring över varför getabocksoffer var förbjudna på Akropolis, något som mrs Oakhurst fann lika dumt som oförklarligt.

-O nej då, visst inte, svarade Gwen, om han tycker det är roligt så....

- Kan han smälta Debussy är han duktigare än de flesta, skämtade gästen, medan det rara djuret tog sig en bit av "En fauns eftermiddag" som stod uppslagen på notstället."

 

Just de här raderna kommer från "Komedi med en getabock- en liten skiss/novell av den engelske författaren Morley Roberts (idag är han så gott som totalt bortglömd). Denna mycket humoristiska berättelse finns i antologin "Humor från hela världen" av Helge Åkerhielm (Lars Hökerbergs förlag 1943).

 

Det är något alldeles speciellt med engelsk humor, tycker jag, som är en stor älskare av densamma. Historien om getabocken var en av min fars favoriter och han läste den gärna högt (och han hade alltid så svårt att hålla sig för skratt under läsningens gång).

 

Stacy Aumonier är en annan av dessa bortglömda författare- och han skrev också med den där lite underfundiga och torra humorn.

 

Just idag gällde ketchupeffekten för mig och både brevlådan och bibliotekskassen blev välfyllda- en av böckerna i samlingen var "Extremely Entertaining Short Stories" av Aumonier. Aumonier (1877-1928) blev inte gammal- han gick ur tiden bara 51 år gammal (dödsorsaken var TBC). Efter sig lämnade han nära 100 noveller, sex romaner och en samling essayer. John Galsworthy och Alfred Hitchcock var stora beundrare av hans sätt att hantera pennan.

 

" In spite of his missing limb, St Clair Chasseloup was the kind of man who always looked as though he had just had a cold bath, done Swedish drill, and then passed through the hairdresser's on his way to your presence."

 

Novellsamlingen är på nära 600 sidor men det är lite luft emellan raderna och jag tror inte alls att det ska ta så lång tid att läsa.